Är ensamhet ett lyxproblem?

Det här är någon slags moralisk frågeställning och jag vet inte om det hör till filosofi eller inte, men tänker mig att man kanske kan få lite mer genomtänta svar här än i R&S.

Är ensamhet ett lyxproblem?
Tänk dig att leva på en isolerad söderhavsö, där mat och vatten finns i överflöd, och du har tillgång till underbara stränder med kristallklart vatten. På ön finns en topmodern boning, och en robot som samlar in och fixar mat så att du inte behöver göra något annat än att lata dig.

Har du rätt att klaga på ensamheten, när du ändå har alla dina fysiska behov tillfredställda?
Skulle du försöka fly?
Skulle du välja att leva fattig, med familj, barn och vänner, i ett u-land hellre än att leva på denna konstgjorda ö?

De flesta människor behöver socialt umgänge för att må bra. Tänk dig att aldrig mer röra vid en annan människa, dela ett skämt, känna att du inte är ensam. Inget för de flesta.

Varför skulle jag inte ha det? Jag skulle må oerhört dålig.
Det eller ta livet av mig.

Det är i samspelet med andra som vi definierar oss själva.

Sug på den!

Eller gör ett experiment hemma: fyll kylen med en veckas mat, dra ned alla persienner, dra ut dator, radio och tv, och testa vara ensam i några dagat, aldrig ens se någon annan människa på bild. Bara få fixar detta, som Sven Yrvind.

Jag skulle nog fixa det med ett gäng böcker. Skall pröva på semestern och se hur det går.

Alla astronauter måste ju fixa sådana tester. Det skulle ju inte funka att driva runt i rymden och bli galen efter en vecka utan mänsklig kontakt.

Men, om detta nu är så viktigt för människor, varför görs då inte mer för att alla människor i ett samhälle (som det svenska) skall ha tillgång till umgänge?

De gruppen man pratar om är pensionärerna och flyktingar, men de är ju inte den enda som sitter fast i ett utanförskap, och det görs ganska lite för resten, och ganska lite för dessa "utsatta grupper" med.

Det viktigaste är att folk betalar skatt, resten får de lösa själva, det är individens anvar att se till att dennes liv fungerar.

Är du deprimerad så är det ingen som frågar om man har några vänner, de frågar "har du någon du kan låna pengar av?". Vad händer om man svarar nej på den frågan? Sedan skriver de ut mediciner, men tänk om problemet egentligen bara låg i begränsade sociala kontakter?

Det är ju viktigt med motion också men gympa är bara obligatoriskt i skolan. Man kan väl inte begära att staten ska sköta ens sociala liv?

Men det finns ju faktiskt många kommuner som har någon form av dagverksamhet för att hjälpa till på traven.

Men snälla rara du, inse att vi alla behöver någon. Om så bara människor omkring oss och vänner. Det är inte alls bra att helt vara ensam man kan få hjärnskador för mindre. Ensamhet är en produkt av vår nya samhällsstruktur och ovanlig för människan.

Det är rätt många som vill leva ensamma, åtminstone på så stor yta att de själva väljer när de vill träffa någon annan. Men det är sannerligen ingen rättighet att besitta en större beboelig yta på en överbefolkad planet. Antingen gör man som våra förfäder och försvarar sin åkerplätt eller så gör man som Reinfeldt och bjuder alla på fest för att själv emigrera innan gästerna hunnit hit.

Men då kommer vi till moralfrågan, har du någon rätt att klaga på ensamhet? Nej, du har ju valt det själv eftersom det finns möjligheter till umgänge som du inte har tagit. Om du sedan har förmåga att ta dessa möjligheter eller inte är irellevant.

Det är lite som att bo på en sådan här ö, och slicka ett meddelande till fastlandet och klaga, då får man tillbaka "Men bygg dig en båt och paddla därfån, det är ditt eget ansvar. Vi har ingen skylldighet att tillhandahålla en båt åt dig!"

En fattig man klagar över att han inte har nog med pengar till mat och hyra. "Men skaffa ett bättre jobb då!".

Sådan är livets jävlighet. Konstigt att man kan bli bitter?

Ja, det är ett lyxproblem. I mer ansträngda samhällen hade vi inte haft råd att vara petiga med vilka vi ska umgås med, vi hade alla också varit tvungna att kompromissa mer för att komma överens.

Med det sagt, det är inom gruppen. Det är inte så att om Achmed kom till Birka att han hade automatiskt blivit välkomnad med öppna armar för att vi behöver varandra, däremot hade invånarna på Birka behövt varandra. Nu är Birka ett dåligt exempel, då vad vi talar om gäller då men särskilt ännu tidigare. När vi levde som jägar och samlare.

Man kan se det lite som att oavsett gränser så kommet folk alltid att klumpa ihop sig i enklaver och grupper, även inom landet.

Detta är mer tydligt på landet. Där baseras grupperna på geografisk tillhörighet. I staden där många människor bor på samma yta skapas grupper genom att folk ignorerar alla de inte känner.

I en stad så finns ingen given grupp, villket är bra på vissa sätt men dåligt om man hamnar utanför.

I en stad så är det ingen som behöver någon utöver den närmsta familjen, kollegorna och vännerna. Resten är anonyma personer med lågt människovärde eftersom det finns så många människor.

En individ gör varken till eller från i det stora hela.