Citat:
Ursprungligen postat av Realize
Var förklarar Marx teorin. Ursäkta mig för min otydlighet.
Främst i de s.k.
Ökonomisch-philosophische Manuskripte eller "Parismanuskripten", enligt Sven-Eric Liedmans
En värld att vinna. Den unge Karl Marx. I dessa ungdomsmanuskript är teorin, allt enligt Liedman, ännu starkt präglad av Marx' filosofiska beroende av bl.a. Hegel, och utgår från föreställningen att det finns ett oföränderligt "mänskligt väsen". Alienation och
Entfremdung innebär då att människan förlorar hela detta sitt "väsen" i och med att hon inte får njuta frukterna av sitt eget arbete; först i revolutionen kan hon återfå sitt naturliga väsen. Men, noterar Liedman vidare, Marx' alienationslära i Parismanuskripten är knappast filosofiskt entydig:
Citat:
Vissa kanske mer centrala drag i alienationsläran skulle också trotsa ett entydigt regelspråk. Enligt Manuskripten består alienationen bl.a. däri att subjektet (den enskilda människan) känner sig främmande för sitt objekt, dvs. för det hon är, uträttar etc. Marx anknyter här direkt till Hegel, enligt vilken ett subjekt är alienerat om det upplever sina objekt som väsensskilda storheter och inte som något med subjektet identiskt. Enligt Hegel kan den fullständiga identiteten mellan subjekt och objekt uppnås först i det rena filosofiska tänkandet. Enligt Marx försvinner däremot gränslinjen mellan subjekt och objekt när människan kan utveckla hela sitt verksamhetsbegär.
Det är svårt att veta hur man skulle kunna testa denna upplevelse av främlingskap. Alienationsbegreppet i Manuskripten har över huvud en mångfald nyanser som trotsar precisering. Den makt över sinnena, som dessa aldrig fullbordade texter visar sig ha, beror förvisso mindre på deras klarhet och pregnans än på deras kantiga frenesi.
När Marx sedan övergav denna föreställning om ett "människans väsen" som en evig oföränderlig storhet, övergav de "filosofiska" och "ideologiska" aspekterna av sin historieteori till förmån för de "vetenskapliga" och "socialistiskt/revolutionära", övergavs också alienationsteorin i denna utformning, d.v.s. tanken att alienation skulle innebära "frånvaron av vissa väsentliga egenskaper". Sådana väsentliga egenskaper finns inte, människan har inget bestående väsen utan är beroende av samhällsförhållandena; eftersom dessa är föränderliga så måste också människans väsen vara föränderligt. "Till yttermera visso måste därmed också tanken på alienationsstadiet som ett nödvändigt led i människans dialektiska utveckling falla bort", konstaterar Liedman.
Men den som vill (och dit hör Liedman) kan uppenbarligen ändå tycka sig återfinna föreställningen om alienationen som en "bild" av människans situation även i senare verk som
Den tyska ideologin,
Kritik av den politiska ekonomin och
Kapitalet, även om "den karakteristiska alienationslogiken /.../ fått ge vika":
Citat:
Vill man tala om en alienationslära i Den tyska ideologin och senare, så kan man formulera dess innebörd så: människorna har blivit främlingar för sina egna produktivkrafter och därmed för sina medmänniskor och sig själva. Produktivkrafterna har blivit omöjliga att kontrollera för henne och istället för att vara hennes egna krafter har de blivit krafter som råder över henne.
/.../ Bortser man från den speciella alienationslogiken i Manuskripten, så kvarstår som vi sett huvuddragen i bilden av människans situation. Det är en lämplighetsfråga om man - i motsats till Marx själv - skall säga att han behåller sin alienationslära eller om man vill använda ett annat ord (t.ex. Kapitalets berömda "Fetischismus"). Väljer man det förra alternativet, så får man inte glömma de viktiga förändringar som inträtt i Marx' tänkande. Väljer man det senare måste man samtidigt hålla kontinuiteten i minnet: för Marx är människan hela tiden den självskrivne skaparen, och i den tid då det i stället är produktivkrafter och produktionsförhållanden som regerar henne har hon blivit en främling för sitt eget verk.