Häromdagen publicerade DN ytterligare en skrämselartikel om att UNGDOMARNA KNARKAR DET ÄR JÄTTEHEMSKT GÖR NÅGONTING!!! Det är ett narrativ som polisen helt oemotsagd har fått basunera ut så länge jag kan minnas. Vid det här laget förmodar jag att vi i Sverige har stora problem med spädbarn som skjuter heroin, med tanke på hur länge knarket har gått ner i åldrarna. Tänkte dela mina tankar om artikeln här - vore också kul att få veta vad ni andra tycker.
Länk här - (jag tror hela dn.se är utan betalvägg nu under corona):
https://www.dn.se/sthlm/polisen-droger-finns-overallt-gar-inte-att-koppla-till-klass-eller-etnicitet/
Gud vilken tur att vi har fri journalistik i Sverige så att inte medierna bara rakt av rapporterar och ger kredibilitet till statsmaktens narrativ! Tänk er till exempel om landets största kvällstidning hade publicerat intervjuer med poliser helt utan kritiska frågor, och helt utan att ifrågasätta polisens perspektiv och narrativ. Det hade varit hemskt, nästan som i Kina. Hade man ens kunnat kalla det journalistik?
Men tryggt nog har vi alltså DN, som aldrig darrar på manschetten när det kommer till att kritiskt granska makthavare som polisen och som genom sitt idoga journalistiska arbete alltid är snabba på att påpeka motsättningar och svagheter i polisens resonemang.
1. Droganvändandet bland unga ökar! Eller kanske inte… men det KÄNNS som det i alla fall.
“Droganvändandet bland unga ökar i centrala Stockholm och det sjunker allt lägre ner i åldrarna, det upplever polisens ungdomsgrupp”
“– Detta är ett upptäckandebrott – siffrorna visar snarare hur mycket vi på polisen har arbetat med frågan. Men jag har arbetat med unga och narkotika i många år och min upplevelse är att det ökar, och att de blir allt yngre. Vi har sett fler fall än förut där personen är under femton år, säger <polisen>”
Det centrala intryck som artikeln ger är att unga använder mer droger än förut, och att brukarna är yngre än tidigare. Statistiken som finns tillgänglig och redovisas i artikeln tyder snarare på att användandet legat hyfsat stabilt (möjligen en liten ökning) över flera år, men detta beror (
enligt polisen själv!) inte på att ungarna knarkar mer, utan att polisen satsat mer resurser på att upptäcka knarkandet.
I vårt samhälle finns en föreställning om att “ungdomarna” använder mer droger än tidigare, och att droganvändandet “kryper ned” i åldrarna. Alla “vet” att det är så. Vilket påstående som helst som är i samklang med denna föreställning accepteras utan motstånd. I det här fallet kunde man inte styrka farhågan med tillgänglig data. Statistiken måste alltså vara fel på något sätt, eftersom vi ju
VET att ungdomarna knarkar allt mer. Lösningen blir att använda ett par narkotikapolisers magkänsla för att lappa ihop klyftan mellan vad vi
VET och vad vi vet. En mycket elegant lösning. Det enda problemet är att man inte kan skriva uttryckligen att unga knarkar mer - man kan bara skriva att polisens ungdomsgrupp “upplever” att ungdomar knarkar med. Men det spelar ingen roll - budskapet går fram.
2. Knarkare har väl inte rätt att vara lika inför lagen - dom är ju knarkare?!
“– Ungdomar i välsituerade områden kanske oftare har förutsättningarna att ha hemmafester, och därigenom i lägre utsträckning riskerar att exponeras och upptäckas av polis. De som rör sig ute på stan är de som inte har samma möjlighet att vistas hemma och det är de som kommer att upptäckas av oss.”
Polisen påpekar här alltså att i Sverige så tillämpas narkotikalagstiftningen på ett sätt som drabbar ungdomar i “förorten” (dvs icke-vita ungdomar), hårdare än ungdomar i “välsituerade områden” (dvs vita ungdomar). Avgörande för om du lagförs för narkotikabrott i Sverige beror inte på om du knarkar - det beror på om du bor i en bostadsrätt eller inte. Många skulle beskriva det som så kallad “systematisk rasism”. Världen skakas just nu av globala protester mot just denna typ av polisverksamhet. Det finns ingen brist på litteratur om hur denna aspekt av the war on drugs i praktiken används till att straffa och förtrycka minoriteter.
Kära DN - kan vi inte få en motfråga på detta uttalande? Det måste väl vara en DRÖM för varje journalist att få en polis att öppet erkänna att narkotikalagstiftningen används till att jaga ungdomar i förorten men inte i innerstan? Vad skulle hända om man konfronterade polisledningen med detta påstående, t ex? Är detta polisens officiella ståndpunkt? Om inte - hur kommer det sig att poliser som arbetar ute på fältet ändå verkar uppleva det på det viset?
3. Att bli fälld för ringa narkotikabrott är en effektiv behandling mot beroendesjukdom, och kvinnliga knarkare är dessutom glada och tacksamma för att bli gripna av polisen
“– Vi är tyvärr mycket sämre på att upptäcka tjejer som röker. Konsekvensen av det är att tjejer löper ganska stor risk att hamna i ett tyngre missbruk, vilket vi också har fått vittnesmål om från kvinnor som befinner sig i tungt missbruk. Att de önskar att de blivit upptäckta tidigare, säger <polisen>.”
Här möts vi av ytterligare två vanliga (van)föreställningar, nämligen “om man fäller en knarkare för narkotikabrott så slutar den vara knarkare” och “knarkare blir glada av att fällas för narkotikabrott”. Den första är motbevisad sen länge. Självklart blir det inte lättare att komma ur ett beroende bara för att man fälls för brott och därmed får svårt att ta körkort, blir skuldsatt, får svårt att få jobb osv.
Den andra är en fantasi som verkar förekomma hos många poliser - att knarkare i själva verket VILL att polisen ska anhålla dom, kroppsvisitera dom och tvinga dom att kissa i en burk framför helt främmande människor. Dom blir glada av det! Jag vågar inte ens börja analysera den freudianska can of worms som denna fantasi vittnar om. Men det finns något väldigt obehagligt i det hela, denna tanke om att föremålen för polisens tvångsåtgärder egentligen (även om dom inte förstår det själva det just då) är
tacksamma för att bli straffade.
Kära DN - nästa gång kanske ni skulle kunna ställa en motfråga även här? Kan polisen visa något stöd för att dagsböter och prick i registret är ett effektivt sätt att behandla beroendesjukdom? Alla dessa kvinnor som är tacksamma för att ha blivit lagförda av polisen - har dom dokumenterats i någon undersökning? De personer som blir lagförda flera gånger för narkotikabrott t ex, är dom extra tacksamma?
I slutsats - jag ber om ursäkt för en lång rant om detta. Men det kan inte räknas som journalistik att bara rakt av upprepa polisens narrativ, helt utan motfrågor, och utan att använda sig av någon ytterligare källa. Det råder knappast brist på andra perspektiv - självaste FHM har ju nyligen signalerat tvivel inför just detta sätt att bedriva narkotikapolitik.
