Småaktigt av Schulman och, som jag ser det, ett försök att mucka någon sorts gräl.
Vissa saker som han är inne på finns det korn av sanning i. Det stämmer att Knut Rød kom undan att bli dömd för sina handlingar, vilket delvis berodde på att han hade bidragit på olika sätt till Hjemmefronten, samt att han argumenterade för att han bara hadde lytt order som tjänsteman. Hans eftermäle är dock bottenlöst svart i Norge. Han betraktas närmast som en galen massmördare, vill jag påstå. Hade det inte varit för Rød personligen, och hans effektivt genomförda massgripanden av norska judar, är det mycket möjligt att många fler hade hunnit fly till Sverige eller gömma sig. Det finns fler händelser från kriget att "göra upp med", bland annat misstankar om att vissa av motståndsrörelsens guider kan ha rånmördat judiska flyktingar på väg ut ur landet, samt likvidationen av judiska tillgångar (så sent som 1997 gjordes en utredning där regeringen försökte skapa en rättvis bild av de ekonomiska skadorna, och rättvis kompensation till de efterkommande).
Detta, och annat, kan det forskas mer på av historiker. Men att därmed påstå att norrmännen inte har förtjänat att få fira sin nationaldag på grund av händelser under kriget, är både ohyfsat och ohederligt. Ett hån mot alla som kämpade mot ockupationsmakten, som riskerade livet, eller miste livet i ofattbart modiga motståndshandlingar, mot alla oskyldiga som led på olika sätt, befolkningen i de nordnorska städerna som brändes som fick fly och se sina hem gå upp i rök, mot kong Haakon som vägrade godkänna marionettregeringen och tingades fly hals över huvud med sin familj... Ja, listan kan göras lång.
Vem har egentligen rätt att fira en nationaldag? Och vem har egentligen rätt att ta ifrån någon annan nationalstoltheten? Som tidigare påpekats: Om det är detta Schulman vill diskutera, så bör han vara tydlig med det, och inte göra det i form av ett smolk i glädjebägaren för nationaldagsfirande norrmän. Det är onödigt och ovärdigt.
Jag kan inte låta bli att påpeka (för den som till äventyrs inte vet det) att nationaldagen markerar Norges grundlag från 1814, som var ett led i frigöringsprocessen från Danmark. Sedan hamnade Norge direkt i den för dem så förhatliga unionen med Sverige i stället fram till 1905, men man räknar 1814 som nationens födelseår.
Citat:
Enligt vad jag har fått höra, men inte sett någon dokumentation på, så var det ett antal (1000-tals) medlöpare till tyskarna som helt enkelt mördades när kriget tog slut och quislingarna inte längre hade någon våldsmakt som skyddade om.
Det finns en sådan historia i min familj. En familjemedlem som var med under kriget, sa plötsligt och med förakt i rösten när vi var på kyrkogården: "Den där, honom slog de ihjäl". Hon pekade på en gravsten som vi gick förbi. Hon berättade att mannen varit lokal NS-topp, avskydd i hela lokalsamhället. På frigöringsdagen gick några karlar helt enkelt hem till honom, släpade ut honom på gårdstunet och slog ihjäl honom. Selvjustis, kallas det i Norge. Jag har bott så länge i Norge att jag har glömt vad det heter på svenska. De tog lagen i egna händer, helt enkelt.
gå och lägg dig gubbe.
