Schulman är en habil skribent och med svenska mediemått en hyfsat intellektuell debattör. Han förtjänar ett mer detaljerat bemötande:
Citat:
Arvet från den tyska ockupationen har inte bearbetats. Motståndet som Hjemefronten lyckades uppamma var hjältemodigt, men judarnas öde ägde inte högsta prioritet.
"Arvet" är medvetet luddigt formulerat vilket försvårar kritik. Vad är kriterierna för att ha gjort upp med det? Norrmännen hade bevisligen en formell juridisk uppgörelse:
https://no.wikipedia.org/wiki/Det_norske_landssvikoppgj%C3%B8ret
Den var inte perfekt, men man måste också väga in kaoset efter kriget och de bevissvårigheter som fanns. Man lade dock knappast fingrarna emellan totalt sett. Åklagarna krävde dödsstraff i 200 fall, varav 30 dömdes ut och 25 verkställdes. Totalt åtalades 92 000 norrmän (ur en förkrigsbefolkning på 2,5 miljoner), varav 37 000 frikändes. 17 000 fick fängelse och 25 000 dömdes till böter eller förlust av medborgerliga rättigheter.
Var det en tillräcklig uppgörelse? Säkert inte i moraliskt avseende, och precis som i övriga Europa verkar det ha funnits en oförmåga att ta itu med förintelsen direkt efter kriget. Men det är knappast en liten eller obetydlig uppgörelse med nazisamarbetet. Det är väldigt svårt att få ihop den med ett svepande påstående om att man "inte gjort upp med arvet".
Citat:
Dåtidens medlöperi var desto mer kraftfullt. Norrmän anslöt sig i tusental till den tyska krigsmakten och Waffen-SS. De slogs för nazismens sak så långt borta som i Kaukasus. Till och med under krigets sista dagar försvarade de Berlin ända in i döden.
SS rekryterade aktivt, och om det är något som skulle behöva grävas i så är det samarbetsregeringarnas förhållande till frivilligfrågan. 6000 frivilliga norrmän är dock knappast någon folkresning utan mer en indikation på hur många yngre manliga nazisympatisörer och antikommunister det fanns.
Var och när de stred bestämde de givetvis inte själva. Många försökte säkerligen precis som de svenska SS-frivilliga att hoppa av (om än inte av moraliska skäl), men desertering var och är inte tillåtet och det var liksom inte bara att ta bussen hem.
Citat:
Breiviks förebilder, de norska samarbetsmännen, fick frånstötande symboliska straff.
Och så kommer vi till Breivik, tempelriddaren och mytomanen med en bitvis svag verklighetsförankring. Det är möjligt att han gillar nazikollaboratörerna, men av allt att döma är hans viktigaste förebilder betydligt nyare och består av moderna och mytologiska raskrigare. Notera även att länder som Sverige, Ryssland och USA har minst lika aktiva vit makt-miljöer som Norge trots avsaknad av inhemska nazikollaboratörer.
Citat:
Som polischefen Knut Rød – han frikändes efter kriget trots att han bar ansvaret för arresteringen av judarna. Medan den ansvarige tyske bödeln, Wilhelm Wagner, enbart behövde avtjäna några års fängelse och sedan levde ett gott liv som bankman.
Som sagt, ingen uppgörelse är perfekt och det finns säkert skandaler. Men Schulman körsbärsplockar exemplen. 20 tyskar avrättades för krigsbrott begångna i Norge, varav hälften dömdes av norska domstolar. Av de 25 norrmän som avrättades var också majoriteten Gestapomän och bödlar. Precis som i andra länder verkar en del av dem som gav ordrarna ha sluppit undan lindrigt medan fotfolket arkebuserades och hängdes, men det är återigen inte unikt för Norge även om det är lika beklagligt där.
Citat:
Det finns en hel del att tänka igenom innan man oförbehållsamt stämmer in i ”Ja, vi elsker dette landet”. Det mörka arvet och likgiltigheten för offrens öde redan under kriget spelar än i dag ondskan i händerna.
Norrmännen är säkert lika välfärdssjälvgoda som resten av Norden, om inte mer med tanke på oljan. Men Norges "arv" (återigen detta nebulösa uttryck) är knappast mörkare än andra länders, nazitiden till trots.
Och om norsk patriotism är problematisk vad är då inte fransk, spansk eller brittisk? Om Schulman vill såga hela flaggviftandet som idé är det givetvis okej, men då bör han göra det öppet.