Stjärnorna på slottet (SVT)

Björkman var den första jag kom att tänka på när han nämnde två krönikörer han ogillade. Anrell kan mycket väl vara den andre.

jag bara gissar efterssom de sa deras namn rent hypotetiskt...

Loffe ville ju inte ta deras namn i sin mun, men när Gardell uttalade dem så instämde han i att det var dessa som åsyftades.
Tror inte att det var så värst hypotetiskt.

Eftersom de senare tog upp anrell och björkman när de skulle slå lite golfbollar i skallen på dem, så tror jag att det där "hypotetiska" var bara för att få Loffe att bekräfta vilka det var. Gardell var ju tydlig med att han tyckte att de skulle namges.

OnT:

Hela avsnittet med Loffe kan summeras med "den gråtande clownen" i konsten, det är något ledsamt över honom medan han försöker vara sprallig. Gardell lyckades slå huvudet på spiken på den punkten.

Han verkade dessutom tagit kritiken hårt, riktigt hårt. Hela historian med "Längtan till amerika" har han berättat förr, lika tragisk.

Gardell, usch vad han är jobbig. Mer narcissistisk människa får man leta efter. Varför skulle han slå bort golfbollarna hundra meter? Och hans hysteriska tonårstjejs-skrattanfall, vad var det? Otroligt enerverande typ.

Loffes grinande var annars kvällens höjdpunkt, herregud vilken knäppis. Get real för fan. Likaså hans patetiska gnäll över recensenterna.

En sån som Loffe skulle aldrig ta sig fram idag, han är alldeles för bortkommen. Gäller f ö många äldre kändisar. Nuförtiden vill alla in i media, på 50-60-talet var det inte alls samma konkurrens. Framtiden tillhör ultrastrebrarna, på gott och ont, inte såna som Loffe.

Är det någon som har statistik på hur många gånger Gardell har sagt "Jag talar inte om min barn"?
Och hur många gånger som han börjat en mening med "Min man Mark"?

Gardell är så mycket finare än Schollin eftersom han inte alls använder sig av sin familj. Inte då.

Scheja är så snygg fortfarande. Han behöver inte prata.

Någon mer än jag som blev förvånad över hur Loffe var som person? Om man tittar på filmer där han medverkar så spelar han ofta karaktärer som är lite roliga och kan tala för sig. Men Loffe är ju bara en liten mes, som är väldigt liten på Jorden märker man när man ser honom i "Stjärnorna på slottet". Inte alls den man som man tror har spelat roliga/tuffa roller och flummat runt i olika musik-konstellationer. Men det är ju som sagt bara roller...

Ja, Loffe borde bestämma hur judar ska reagera när det industriella utplånandet av (till en början) Europas judar kommer på tal. Eftersom ämnet inte berör honom. Däremot ska Loffe gråta över en gammal fiktiv rollfigur/ande, det står ju nästan i proportion.

Mmm... Fast det är såna som du som är riktigt jobbiga - korkade och ytliga

Det fanns dock mindre mediekanaler att ta sig fram genom på den tiden. Fram till 1969 hade vi bara en TV-kanal och nyheterna spreds inte lika snabbt då. På den tiden blev man känd för att man var något, inte för att man kräktes i direktsändning eller var TV med blåmålat ansikte.

Jag tycker att Janne Karlsson var förbaskat bra i filmatiseringarna av Slas böcker. De passar hans stil perfekt.

Filmer: På palmblad och rosor, Henrietta och Vem älskar Yngve Frej.

Har fluktat en aning på denna bigbrother-produktion med pensionärer. Stjärnorna är modell DDR, dvs av den gamla hederliga skolan, dvs de som blev kända innan Robinson-Robban slog igenom.

Jonas Gardell: social, intellektuell och engagerad.
Loffe: lågmäld och melankolisk, inte alls den där bilhandlartypen han spelade på film, det märks att Loffe är trött..inte konstigt att han lämnat tv-rutan för gott.

Dellert: otroligt divig och självupptagen
C.Scholin: tja, rätt intressant, men saknar udd.

Staffan Scheja: ?? Vad gör han här?? han kunde bytts ut mot Lill-Babs, Carola, Ulf Brunnberg, Gösta Ekman eller Ingvar Oldsberg.