Vad är problemet med universalier?

I den metafysiska litteraturen hänvisar man hela tiden till den s k "universaliestriden" under medeltiden. Det handlar alltså om begreppens natur, idéerna som våra ord är tänkta att förmedla, och problemet tycks handla om huruvida begreppen är verkliga (begreppsrealism), och därmed har en självständig existens.

Är det bara jag som inte riktigt förstår problemet? Vad gör det för skillnad om vi är begreppsrealister eller om vi är begreppsnominalister? Nominalisterna verkar ju ha mest rätt, begrepp är instrument vi använder oss av för att förstå verkligheten, men de är inte identiska med verkligheten.

Så, vad består problemet av och har det några konsekvenser för filosofin i övrigt?

Problemet med universalier är ett av de äldsta och bland de mest omdebatterade problemen inom den västerländska filosofin. Platon var den förste att på allvar adressera problemet och presentera ett lösningsförslag. Universalier kan också kallas allmänbegrepp.

Antag att du ser ett objekt framför dig, en stol till exempel. Du vet att det är en stol eftersom du har sett andra stolar tidigare. Stolarna du har sett tidigare har funnits på olika platser och vid olika tidpunkter, och en del finns kanske inte kvar längre eftersom de kan ha gått sönder och slängts. Vad dessa stolar däremot har gemensamt är egenskapen att vara en stol. De kan skilja sig i färg, utformning, temporalt osv med andra stolar, men de har fortfarande vissa egenskaper gemensamt. Frågan som uppstår då är: finns egenskapen att vara en stol, stolheten, beroende eller oberoende av de enskilda stolarna?

Platon menade att varje enskilt ting som kan bilda en gemensam kategori med andra enskilda ting, stolar till exempel, har del i kategorins form (idé). Dessa former finns oberoende av de enskilda tingen, men så länge det finns en ideal form för varje enskilt ting är de en del av samma allmänbegrepp. Platons föreställning att allmänbegreppen finns oberoende av de enskilda tingen kallas för begreppsrealism.

En annan teori om allmänbegreppen är att de inte finns oberoende av tingen själva, men att allmänbegreppen finns konstruerade i vårt medvetande. Utanför det mänskliga medvetandet annats inga universella egenskaper finnas, men det är vårt medvetande som är konstruerat på det sättet att vi uppfattar att enskilda ting har gemensamma egenskaper. Denna teoribildning kallas för konceptualism, och företräddes av bland andra Locke och Kant.

Den tredje mest inflytelserika teorin om allmänbegreppen kallas för nominalism och denna teori hävdar att det enbart är språkliga konventioner som gör att vi ger enskilda ting samma begrepp. David Hume är en känd nominalist.

För att sammanfatta:


https://plato.stanford.edu/entries/properties/

Tack för sammanfattningen, men jag har svårt att se problemet. Det är ju rätt uppenbart att nominalism är den mest vettiga -- eller finns det goda invändningar mot den? -- av de tre kända inriktningarna. Det blir ju extra tydligt när vi talar om föremål som är specifika för en mänsklig kultur (till exempel en stol). Frågan är ju om det spelar någon roll för sin filosofi i övrigt om man är en begreppsrealist eller en begreppsnominalist, eller är diskussionen om allmänbegreppen enbart relevant för just den diskussionen?

Funderar man en stund så blir problemet ganska uppenbart. Och nej, nominalism är långt ifrån någon självklar slutsats. Skulle nominalismen vara korrekt blir det svårt att förklara varför det inte uppstår mer förvirring människor emellan kring kategoriseringen av objekt. Skulle nominalismen vara korrekt skulle det inte finnas några objektiva kriterier att särskilja en stol från en båt. Utan allmänbegrepp finns det bara enskilda ting, men det är knappast så vi uppfattar världen.

Frågan om allmänbegreppen hänger samman med med teorier i ontologi. En viktig fråga som berör både ontologi och allmänbegrepp är talens ontologiska status. Finns talen oberoende av mänskligt medvetande?

Jag är inte särskilt insatt i hur den moderna teoribildningen ser ut kring universalier ser ut, utan jag är mest bekant med delar av den historiska diskussionen.

Humes och Berkeleys syn på allmänbegrepp.

http://www.humesociety.org/hs/issues...ppas-v15n2.pdf

Måste säga att om jag förstått Heidegger rätt så krossar han detta rejält. Själva stoffet till stolen är vad det är. Atomer, kvarkar, vibrerande strängar, eller vad. Det är stoff. Vad som som gör en stol till en stol har inget att göra med en idé av stolen som självständig existens. Vad som gör varje stol till en stol är verktygssammanhanget de ingår i. Det är alltså holistiskt. Man kan se det som att det meningsfulla i stolen beror på människans omsorg om vem hon är och vad hon sysslar med. Då får hon sin värld, och sina stolar. Då blir stolen en stol.
Annars är det som Coca-Cola flaskan i Gudarna måste vara tokiga, de ser ju det inte som en Coca-Cola flaska utan som ett redskap på massa andra sätt. Där skulle man aldrig kunna säga att Coca-Cola flaskan hade en metafysisk verklighet. Så vad är Coca-Cola flaskan, en brödkavel, ett vapen (de slår varandra i huvudet med det) eller något av de andra sakerna de använder det till?

Jag kan väldigt lite om Heidegger så jag kan inte utvärdera hans syn på universalier, men utifrån det du har återgivit är det ingen lösning på problemet.

Det finns många allmänbegrepp som inte får sin funktion i ett verktygssammanhang. Vad är det som skiljer kvicksilver från vatten? Använder man kvicksilver i ett vattensammanhang får det inte vattnets funktion. Samma sak med numeriska tal. Vad är talet 2?

Vad är Coca-Cola enligt Heidegger?

Jag ska svara på din fråga halvt om halvt och utveckla lite mer om Heidegger. Obs jag ger mig definitivt inte ut för att vara expert på Heidegger och kan ha missförstått.

Universalieläran är ett försök till en ontologisk två-kategorilära. Heidegger listar tre kategorier i sin egen filosofi: tillvaron, vid-handen, förhanden. Alla tre relaterar till hur meningsfulla de är till tillvaron själv.

Fysikaliska ting relaterar inte till ontologi men tillhör ontisk vetenskap. De har sin egen forskning men rör inte filosofi.
Eftersom universalieläran utger sig för att vara ontologi men tar grundvalen för vara som vara som bara ett annat sorts ting för att förklara ett ting misslyckas den. Det som ska förklaras är likheten hos partikulärerna, men då introduceras bara ett nytt ontiskt ting, universalierna, och vi har inte blivit klokare på vara som vara (vad det innebär att vara). Heidegger förklarar inte varför det finns likhet men bryter in därför att denna sorts ontologi utger sig för att vara just ontologi. Vara är inte bara ett ting i mängden om vi försöker tala om ontologi. Vi klarar oss inte med universalielärans två kategorier, för då håller vi det på ontisk nivå och det är fysikens forskningsområde.

Heidegger försöker svara på meningen av vara (inte vad vara är som folk oftast tror) och egentligen, på grund av den fenomenologiska utgångspunkten, meningen hos mening, varför mening finns och varför något alls blir meningsfullt för oss. Svaret på det ligger i tillvarons omsorg, och vidare i analysen hennes ändlighet. Nyckelfrågan som behöver formuleras på ett mer korrekt sätt är varför det finns någonting överhuvudtaget snarare än ingenting. Då kan inte en enda ontisk kategorilära ge svar överhuvudtaget, det blir en non sequiteur. Skulle någonting finnas eftersom partikulärer exemplifierar universalier? Är vara, vad det innebär att vara, uppdelat i partikulärer och universalier? Det följer ju inte alls. Frågan måste ha som utgångspunkt i tillvaron (människan) själv för vilket hennes egen ställning till vad hon vill vara är i fråga.

Det här förstår jag inte. Är kategorin tillvaron någonting annat än tillvaron självt?


Universalier är inte fysikaliska ting, utan fysikaliska ting är insatser av universalier. Om Heidegger inte förklarar varför det finns likhet så är det knappast en fullgod förklaring om allmänbegrepp.


Jag har svårt att följa resonemanget, men jag kan inte se på vilket sätt det här skulle bidra med någonting till frågan om allmänbegrepp. Att det existerar olika sorters vara, partikulärer och universalier, följer såklart inte logiskt ur varandra, men varför måste det göra det?

Verkligheten fungera som så att det alltid kommer existera flera tolkningar av denna. Det kan dock råda stor enighet om vissa saker t.ex. naturlagar och andra s.k. vetenskapliga sanningar. Begreppen förändras med andra ord över tid samtidigt som det kan råda stor enighet om vissa begrepps tolkning under en viss tidsperiod. För att nå begreppens verkliga innebörd inom vetenskapen så måste man ju kunna skapa en teori om alltings uppkomst. Det är en omöjlighet för det leder hela tiden till följd frågan, Hur uppstod dessa förutsättningar? Vetenskapen leder alltså till ett förklarande in absurdum. Det förhåller sig förmodligen på samma sätt med alla begrepp.

Det här har ingenting med debatten om allmänbegrepp att göra.