För att besvara din fråga; nej, jag tänker vanligtvis inte på detta, men just nu är väl ett undantag då du planterade den tanken i mitt lilla huvud.
En nära släkting till mig dog i cancer för några år sedan. Jag bakade till henne och resten av släkten flera gånger i veckan. Äppelpaj. Hon försökte äta lite grann och berömde mig för hur god den var. Vi firade hennes födelsedag på sjukhuset, men det var alldeles för mycket getingar i sjukhusparken så vi åt morotskaka inne på sjukhusets bänkar istället. Jag har aldrig gillat morotskaka, men jag åt lite grann för hennes skull.
Jag och min syster ritade teckningar till henne. Sedan gick hon bort, en begravning hölls. Jag grät en tår, men om jag ska vara ärlig var jag inte så ledsen som jag trodde att jag skulle vara.
Att dö är en naturlig del av livet, lika självklar som att födas. Vad som spelar roll är vad man gör med tiden man har på jorden; minnen man skapar, liv man förgyller. Att man känner sig tillfreds. När man sedan försvinner, så stannar inte världen. Den lever vidare, liv fortsätter förgyllas på andra håll, ens barnbarn badar i sjön man själv badat i som liten.
Och att vår planet en dag ska dö, är också en del av dess historia. Den föddes en gång i tiden, och sedan dess har många olika djur satt sina fötter på dess yta. Murar har byggts, murar har rivits. Människor har krigat, människor har slutit fred. Och dess historia är inte slut än, på många år. Men när den tar slut, så stannar inte världen upp. Andra planeter kommer fortsätta existera, asteroider krocka, nebulosor göra vad nu nebulosor gör. Livet går vidare, även om det inte är just här.
Skulle man se livet, eller en planets liv, som förgäves bara för att man en dag inte kommer finnas längre, vad är då meningen med att ens födas?
En nära släkting till mig dog i cancer för några år sedan. Jag bakade till henne och resten av släkten flera gånger i veckan. Äppelpaj. Hon försökte äta lite grann och berömde mig för hur god den var. Vi firade hennes födelsedag på sjukhuset, men det var alldeles för mycket getingar i sjukhusparken så vi åt morotskaka inne på sjukhusets bänkar istället. Jag har aldrig gillat morotskaka, men jag åt lite grann för hennes skull.
Jag och min syster ritade teckningar till henne. Sedan gick hon bort, en begravning hölls. Jag grät en tår, men om jag ska vara ärlig var jag inte så ledsen som jag trodde att jag skulle vara.
Att dö är en naturlig del av livet, lika självklar som att födas. Vad som spelar roll är vad man gör med tiden man har på jorden; minnen man skapar, liv man förgyller. Att man känner sig tillfreds. När man sedan försvinner, så stannar inte världen. Den lever vidare, liv fortsätter förgyllas på andra håll, ens barnbarn badar i sjön man själv badat i som liten.
Och att vår planet en dag ska dö, är också en del av dess historia. Den föddes en gång i tiden, och sedan dess har många olika djur satt sina fötter på dess yta. Murar har byggts, murar har rivits. Människor har krigat, människor har slutit fred. Och dess historia är inte slut än, på många år. Men när den tar slut, så stannar inte världen upp. Andra planeter kommer fortsätta existera, asteroider krocka, nebulosor göra vad nu nebulosor gör. Livet går vidare, även om det inte är just här.
Skulle man se livet, eller en planets liv, som förgäves bara för att man en dag inte kommer finnas längre, vad är då meningen med att ens födas?