Den här tråden handlar om ett skeptiskt förhållningssätt till vad vi vet och vad som faktiskt är sant, satt i ett sammanhang om fysikaliska mätningar.
Mäter vi på en och samma värld?
När vi kalibrerar instrument för att göra mätningar i ett experiment, hur kan vi försäkra oss om att vi alltid kalibrerar mot en och samma värld? Ett naturligt förhållningssätt till denna fråga är att experimentet är reproducerbart. Att vi kan upprepa experimentet med samma resultat inom givna felgränser. Men om vi ska vara skeptiska till reproducerbarheten; hur många gånger är tillräckligt för att bekräfta att vi faktiskt mäter på samma värld? En helt vansinnig idé egentligen, absurd, då världen tycks vara beskaffad på ett visst sätt. Men hur kan vi säkert veta? Vad är ett tillräckligt kriterium för att försäkra sig om att experimentresultatet överensstämmer med den sanna verkligheten? Två, tre?
Vad är verkligt?
Ofta, om inte alltid, utgår man från hypoteser när man genomför experiment i syfte att bekräfta eller förkasta dessa. När det finns belägg för hypoteserna blir de en del av en vetenskaplig teori. Men hur kan vi försäkra oss om att hypoteserna motsvarar ett innehåll som kan bekräftas av den sanna verkligheten? Tänk om det inte finns någon motsvarighet till det vi tror att vi mäter på i verkligheten, utan att vi bildar oss en fiktiv verklighet utifrån mätresultaten? Det vill säga att das Ding an sich, som Kant skulle ha sagt, skiljer sig från det vi pekar på att det ska vara.
För att göra någon slags analogi: Vi kan tänka oss att vi har en kula i en stängd låda, så att vi inte direkt kan observera vilket objekt som är i lådan. Det enda vi kan göra är att observera konsekvenserna av att vi påverkar lådan. Vi kan aldrig bekräfta exakt vad objektet i sig är - nämligen en kula. Det enda vi gör är att definiera objektet utfrån de egenskaper vi kan mäta fram. Frågan är då, är det någon skillnad på de frammätta egenskaperna och de sanna egenskaperna hos das Ding an sich?
Rent konkret tänker jag att de frammätta egenskaperna är det som är verkligheten för oss, för vi kan helt enkelt inte komma närmare sanningen än så. Problemet ligger då istället på hur jag (eller vi) pratar om-, tänker på- och särskiljer verkligheten från mätningar. Om vi inte kan komma närmare sanningen än våra mätningar - är inte mätningarna den sanna verkligheten själv då? Är inte mätresultaten (till en viss felgräns) precis det som är verkligheten? Det finns inget mer än så.
Nja, tänker du förhoppningsvis nu, var kommer de här felgränserna in? Vad är det i sådana fall ett fel ifrån? Det är precis min sista fråga. Om det nu är de frammätta egenskaperna som definierar objektet som man mäter på, vad är felet ett mått på? Ett fel från vad?
Mäter vi på en och samma värld?
När vi kalibrerar instrument för att göra mätningar i ett experiment, hur kan vi försäkra oss om att vi alltid kalibrerar mot en och samma värld? Ett naturligt förhållningssätt till denna fråga är att experimentet är reproducerbart. Att vi kan upprepa experimentet med samma resultat inom givna felgränser. Men om vi ska vara skeptiska till reproducerbarheten; hur många gånger är tillräckligt för att bekräfta att vi faktiskt mäter på samma värld? En helt vansinnig idé egentligen, absurd, då världen tycks vara beskaffad på ett visst sätt. Men hur kan vi säkert veta? Vad är ett tillräckligt kriterium för att försäkra sig om att experimentresultatet överensstämmer med den sanna verkligheten? Två, tre?
Vad är verkligt?
Ofta, om inte alltid, utgår man från hypoteser när man genomför experiment i syfte att bekräfta eller förkasta dessa. När det finns belägg för hypoteserna blir de en del av en vetenskaplig teori. Men hur kan vi försäkra oss om att hypoteserna motsvarar ett innehåll som kan bekräftas av den sanna verkligheten? Tänk om det inte finns någon motsvarighet till det vi tror att vi mäter på i verkligheten, utan att vi bildar oss en fiktiv verklighet utifrån mätresultaten? Det vill säga att das Ding an sich, som Kant skulle ha sagt, skiljer sig från det vi pekar på att det ska vara.
För att göra någon slags analogi: Vi kan tänka oss att vi har en kula i en stängd låda, så att vi inte direkt kan observera vilket objekt som är i lådan. Det enda vi kan göra är att observera konsekvenserna av att vi påverkar lådan. Vi kan aldrig bekräfta exakt vad objektet i sig är - nämligen en kula. Det enda vi gör är att definiera objektet utfrån de egenskaper vi kan mäta fram. Frågan är då, är det någon skillnad på de frammätta egenskaperna och de sanna egenskaperna hos das Ding an sich?
Rent konkret tänker jag att de frammätta egenskaperna är det som är verkligheten för oss, för vi kan helt enkelt inte komma närmare sanningen än så. Problemet ligger då istället på hur jag (eller vi) pratar om-, tänker på- och särskiljer verkligheten från mätningar. Om vi inte kan komma närmare sanningen än våra mätningar - är inte mätningarna den sanna verkligheten själv då? Är inte mätresultaten (till en viss felgräns) precis det som är verkligheten? Det finns inget mer än så.
Nja, tänker du förhoppningsvis nu, var kommer de här felgränserna in? Vad är det i sådana fall ett fel ifrån? Det är precis min sista fråga. Om det nu är de frammätta egenskaperna som definierar objektet som man mäter på, vad är felet ett mått på? Ett fel från vad?
Jag vill bara understryka att jag är övertygad om att världen är beskaffad på ett sätt och att de mätningar vi gör faktiskt är på en och samma värld. Denna kunskap är även den bästa vi har att tillgå. Syftet med tråden är endast att ifrågasätta tron till detta.
