Är nostalgi en sjukdom, eller ett underliggande trauma i det undermedvetna?

Först av allt, en bra trådstart Ensamfarare! När jag såg rubriken förstod jag inte riktigt hur du tänkte. Men tråden har definitivt väckt en hel del funderingar hos mig och andra.

Har du själv några exempel på hur sjuklig nostalgi hos människor påverkar nuet negativt?

Bostadsfrågan, det finns inga bostäder för våra skattebetalare.
Nya arbetssätt, företaget där jag arbetar är konkurshotat tack vare, som det heter, modern styrning
Ett Sverige där det inte var eldstrider var, och varannan, dag.
Bilar som fortfarande gick att reparera utan datorer.
Möbler som byggdes för att hålla, inte som dagens folierade spånplattor.
Skolor där det faktiskt lärdes ut något.
Det behövdes inte larm och lås på varenda pinal.
Ett samhälle som inte exkluderade kunder som har kontanter.

Behöver jag fortsätta ?

Dessutom var vädret bättre förr, inga månader av ökenhetta.

Jag tror nostalgi kan vara en positiv kraft så länge man inte vältrar sig i den för mycket. Nostalgi kan påminna en om värden som gått förlorade över en tid som man kanske behöver införliva igen i sitt liv.