Demonisering i media, över tid

En vanligt förekommande metod är att nämna någon besvärande omständighet/händelse utan att det finns någon faktisk eller bevisad koppling i anknytning till den person som ska demoniseras. Några exempel: "det är oklart om hon/han har en dold agenda", "än så länge finns inga bevis på att han/hon uttryckte rasistiska åsikter", "där tar vår granskning stopp: inga vittnen vill prata med oss - därför kan vi inte följa upp vilka uppdragsgivare han/hon egentligen har".

Ja, men dete är ju också ett fint exempel på mekanismerna vid regim-död.
Just "Fersen-historien" inträffade precis i lutet av "Frihetstiden".
Det ledde, som vi u vet, fram till en situation var en kung utropade sig till envåldshärskare - och blev följaktligen avrättad för det, av en sk etablissemangskonspiration.
Den tidens massmedia var, precis som nu, ett propagandaverktyg för makten.
Gustav III försökte trots den hårda kritiken ändå rädda sig kvar, genom att bla starta onödigt krig mot Ryssland. I ett desperat försök att mana fram enighet.
Det försökte hans brorsa sig också på, när det blev hans tur efter kungamordet. Men inte heller det lyckades.
Och en ny regim, ett nytt samhällssystem, såg dagens ljus.

Dagens massmedia följer samma fotspår, följer samma standardmall.
Nu är allt inriktat på regimlojal propaganda, och demonisering av regimkritik.


Dvs ingen som känner att han sitter säkert bryr sig om sånt här.
Det är bara den som är rädd för att förlora sin plats som går till försvar.
Och man arbetar hårt med att försöka hitta en slags "fiende" som man kan enas kring.
Den fienden presenteras ju som "rasister, nazister och populister".


Tyvärr har dessa mönster sina klara historiska konsekvenser, som jag ovan berörde i förbifarten (med Frihetstidens rysskrig.
Vi ser fortfarande idag en allt starkare hets mot just ryssen.

Dvs att demonisera intern kritik har ju ett syfte - att fostra folket, få dem att inte våga rikta kritik. Få alla att enas kring regimen, kring makten.
Men det är när det yttre hotet dyker upp som det blir obehagligt - för den uppmanade enigheten ska ju enas kring ett mål, ett yttre hot.

Konflikt verkar mer och mer oundvikligt.

Nu senast, igår eller förrgår, så rapporterade väst-media (inklusive svenska tidningar) om påhittade "troll-nyheter" från 4chan, om att ok-tecknet minsann nu var högerextremt tecken (som Trump hela tiden viftade med, ungefär som om han heilade i TV).

Detta är att gripa efter halmstrån, ett skolboksexempel på det.
Dvs detta är uppenbar Rädsla, ren och oförtäckt rädsla.
Rädsla för att förlora sin makt, sin plattform, sin status.

Jag har aldrig trott att det hade kunnat bli någon mera konflikt nu i våra dagar.
Men de tecken jag ser, de följer Exakt samma spår som alla genom hela vår historia.
Jag hoppas jag har fel.


Alltså, det där med "ok-tecknet", det går ju inte att tolka på annat sätt än öppen desperation.

Tolkar jag dig rätt så spinner du på idén om att metoderna i media förr och nu korrelerar med stundande regim-/maktskiften - vilket inte låter helt orimligt - och att det i så fall går att finna mönster i demoniseringen i förhållande till vilken fas i "befarade" maktskiften vi befinner oss i?

Om vi då översätter dåtidens kungar till dagens demokrati så har vi alltså nu istället schemalagda potentiella maktskriften till följd av riksdagsval. Använder vi då senaste månadernas intensiva smutsmedia som referens i kombination med antagandet att medierna har en bias gentemot Socialdemokraterna så får vi att fasen vi har befunnit oss i senaste tiden är 1.5 - 2.0 år före slutet av en socialistisk mandatperiod.

Begränsar vi oss till de senaste 4-års mandatperioderna med socialistisk regering får vi följande 2 "likvärdiga" tidsperioder:

jan 1997 - maj 1997 (inför valet 1998)
jan 2001 - maj 2001 (inför valet 2002)

Finns det, med journalistiska metoder i åtanke, några likheter mellan ovan två perioder och jan 2017 - maj 2017? Har vi några exempel på demonisering som skedde under ovan tidsperioder?

Men du tänker för ytligt och snävt där.

Dvs även om det finns en viss skillnad mellan Moderaterna och Socialdemokraterna så är det trots allt samma regim.
Samma regim som båda partier tjänar lika på, och som båda är precis lika inlemmade i. Båda drar nytta av, och lever av, regimsystemet.

Så om du vill hitta en motsvarighet till dagens demoniseringskampanjer, så måste du vända till hundra år tillbaka i tiden.
Till den tid då den gamla konservativa regimen hade etablissemangsposition. Och det växande, hotande, Socialdemokratiska partiet (samt den internationella "socialismen" såklart) stod på tröskeln och bultade på dörren.
Då var det Socialdemokraterna som blev hårt åtgångna i media, då var det de som blev demoniserade.

Den dåvarande regimen gynnade bara vissa samhällsklasser. Rösträtt gav i enlighet med en 40-gradig skala - beroende på inkomst och samhällsposition. Ju mer man hade, ju fler röster var man värd.
Och de klasserna som gynnades av det systemet, den regimen, de försökte verkligen göra Allt i sim makt för att stanna kvar på sin position, för att inte förlora sinaprivilegier.
Folket, som inte hade rösträtt, blev argare och argare, och etablissemanget blev räddare och räddare (de t.o.m. startade upp Beväpnade grupper bland de rikare.

Och då, precis som nu, såg det likadant ut i hela västsfären.
I Sverige blev det Socialdemokraterna som lyckades förhindra en riktigt allvarlig konflikt genom att förhandla sig till allmän rösträtt (de fick storindustrins löften om stöd, i utbyte mot fördelaktiga ekonomiska eftergifter, kanske unika för Sverige. Storindustrin fick i praktiken monopolställningar inom flera områden).

Men det gamla etablissemanget överlevde inte. Socialdemokraterna utmanövrerade i princip samtliga gamla befattningshavare på alla väsentliga nyckelroller i statsapparaten.

Och detta var alltså för etthundra år sedan.
Tiden omkring Första världskriget var precis så omvälvande som idag. Och i nästan alla västländer såg det likadant,t ut, och i nästan alla västländer blev det djupgående förändring. De gamla regimernas system och etablissemang (som gynnades av det) fick maka på sig för ett nytt.

Det är ju vanligt med olika anekdoter, ibland på lösan grund, där syftet är att driva en viss tes och vinna diverse poäng. Det ges sällan exakta uppgifter, vilket försvårar läsarens möjligheter att förvissa sig om att historierna är sanna.

Samtidigt ges en känsla av att skribenterna vill få enskilda episoder att framstå som vanligt förekommande händelser och att det inte är meningen att läsarna ska bry sig om sanningshalten i storyn. Därmed behöver inga namn nämnas. Jämför DN-texten om brandmännen i Boden.

I det här fallet tänkte jag dock egentligen först och främst på att media inte släpper fram så kallade alternativa röster. Medierna kan därigenom skapa en bild av att PK-skribenterna företräder en starkt dominerande verklighetsuppfattning.

Framtida forskare som bara läser PK-texter kommer att tro att så här tänkte alla. Hur skulle det ha kunnat finnas så många kritiska röster, när en så stor del av befolkningen läste oemotsagd PK-journalistik? Den frågan kommer säkert att ställas 2050, antingen på allvar eller retoriskt i syfte att slå fast en falsk tes.

Sant och en viktig observation. Krönikörer och andra personer som intervjuas har i extremt hög grad "rätt" åsikter.

Det beror antagligen på en kombination av tjänster och gentjänster samt ren vänskapskorruption. Om redaktör x tar in krönikör a så har x en gentjänst att håva in i annat sammanhang. Vänskapskorruption genom de kretsar vi alla vet journalister och medieperdoner rör sig i.

När båda dessa marineras i ideologisk övertygelse blir resultatet som det blir. Infantila och intetsägande alster som i förlängningen leder till mediets undergång. City är ett exempel, Metro ett nutida, förr störst i Sverige, idag uppköpt av Qviberg för en spottstyver

Ja exakt, media släpper fram politiskt helt inkompetenta och okunniga krönikörer - och läsarna luras att tro att det Trams dessa skriver både är "insatt" och "expert-kunnigt", men även att det representerar den stora massan.

Tex släpper de fram Nöjesjournalister, skvallerskribenter, såsom Fredrik Virtanen tex - som ju inte kan Något om politik, samhälle, ideologi (socialism).
Men ändå får han stå oemotsagd som "expert".

Inte ens hans egen chef, Åsa Linderborg, verkar ha något intresse av att avskeda idioten. Trots att det han gör är att förleda läsarna.
Linderborg själv verkar ju djupt kritisk till de saker Virtanen skriver, men ändå tillåts han förpesta världen med sitt meningslösa svammel.


Det var Länge sedan media faktiskt hade bildade, intelligenta, erfarna krönikörer. Idag är det bara "trendkänsliga" yngre förmågor som får plats.


Det värsta är att folk på fullt allvar tror på det som dessa krönikörer skriver.
Så många använder krönikörerna som politiska experter, fast de inget vet eller kan.

De tycks inte ens förstå att det är Kommersiell Media - dvs som skriver det som främjar annonsörernas krav, ger klicka etc.
De tror att detta alltså är "vänster" - fast det är Kapitalistiskt styrd media.

Hur kan det ha blivit så fel???

Fullt vettiga människor som blivit så här lurade.

Ännu värre är det ju när medias demoniseringskampanjer pågår - för läsarna Följer dem ju.
Massor av människor har sagt upp bekantskapen med sina egna vänner eller familjer bara pga vad dessa kapitalist-mediekrönikörer har skrivit ...

Ordet "expert" som epitet eller beskrivning av diverse personer i media har de själva sett till att förstöra. Typiskt exempel är den på Flashback så hyllade hovnarren Arnstad som presenteras som expert. De flesta anser att beskrivningen expert innebär att personen avlagt högre examen i ett ämne, har mer än fem år haft det som jobb med tillhörande specialistutbildning eller en livslångt hobbyintresse av ett ämne. Men ordet säger ingenting om vare sig kunnighet eller förmåga att presentera en någorlunda objektiv (eller ett antal subjektiva alternativ) om en fråga.

Men clickbaits måste fram fort och inte ens på P1 ifrågasätts någon som Pansargeneralen Arnstad (obs ironiskt epitet) när han lägger fram filmsekvenser som exempel på verkligheten. Virtanen slängs numera obehindrat fram som någon form av samhällsanalytiker, Zara Larsson har med (stor) hjälp av sitt patriarkala skivbolag räddat kvinnligheten med analystweets som Nyheter24 kan använda för att redaktionen ska känna att de är en del av De Goda Krafterna™.

Kanske gammelmedia skulle behöva köra en rullist med "experternas" CV i botten av skärmen, gärna med länkar till källor som kan kollas upp? Det viktigaste med en skribent är att hon är rätt tjej med rätt Youtubeblogg - rätt åsikter snyggas till med en lämplig frilansersättning.

Var inte rädda.