Koranen vs Bibeln och andra religiösa skrifter

Vilken är egentligen bäst som bok eller litterärt verk betraktat? Vi kan för jämförelsens skull bortse från religionernas natur, och enbart se till litterära kvalitéer. Vilken religiös skrift är bäst som bok?

Är nog väldigt individuellt, och har nog att göra med på vilket språk man läser dessa verk.
Det är min amatörmässiga åsikt om det hela.

Som skönlitteratur har koranen ju en viss charm med sin poetiska karaktär.

Vilket dock inte ger den nån verklighets-beskrivande legitimitet.

Jo, och även vad man läst som liten och liknande som man nog påverkats av.

Kan den mäta sig med Psalms och Proverbs i bibeln? Skriver det på engelska då jag brukar läsa King James bibel ibland.

Det beror på subjektiva bedömninger.

Jag har en massa religiösa belägg för varför bibeln är bästa o korrekta boken. Men nu skippar jag dem eftersom TS inte efterfrågar dem.

Men King James vinner klart. William Shakespeare var ju högst troligen involverad i den, behöver man säga något mer. King James använde alla resurser han hade tillgängliga till att översätta o sätta vacker prägel på King James.

Eftersom TS inte är ute efter en teologisk diskussion så skickas tråden till en ny destination.

Religion --> Litteratur
/Moderator

Bhagavad Gita är den tveklöst bästa religiösa skriften jag läst.

Bibeln har sin charm som litteratur. Genesis, början av Exodus, Första konungaboken (med legenden om siaren Elias), Daniels bok och Nahum (om Nineves undergång).

Sedan har i NT med evangelierna och Johannes uppenbarelse; odödlig litteratur.

Vidare har vi förstås Bhagavad-Gîtâ som nyss nämndes. En väldigt välordnad trädgård stilmässigt, episk sanskrit, och innehållet är fängslande med åtminstone de fem första kapitlen om "action as being" samt kapitel 10 med Krishna visande sig i sin totala, universella gestalt: "divi sûrya-sahasrasya"... "som om tusen solar stege upp på himlen"...

I indisk religiös litteratur bör även läsas Bhâgavata Purâna (den episka tiden går över i Kali Yuga), Upanishaderna och Rig Veda. Det finns stilistiska guldkorn här, som skapelsehymnen i Rig Veda 10:129.

Går vi till oss här i Norden bör såklart Eddan läsas, särskilt gudadikterna (det mer mänskliga materialet mot slutet är mer enformigt, typ blodshämnd och elände). Samt Snorres Edda som i sin prosastil har odödlig symbolik.

Bhagavad-Gîtâ är poemet helt enkelt. Ta bara 1.24-25, två berättande verser. Detta är litterär storhet in nuce. De berättar om hur Arjuna, stående i den vagn Krishna kör åt honom, ser sina släktingar på slagfältet.
Så vad står det då?

Detaljer åsido blir min svenska version:

Så varför citerar jag just dessa rader? Jag tycker helt enkelt att de är mäktiga, de har den sant episka storheten i sig: "Se hur alla Kuruer har samlats" ger oss i blixtbelysning hela scenen, med fiendesidan i aktuell släktfejd grupperad till slag. För den som inte rörs av sånt finns inget hopp.

Jag har läst merparten av Bibeln. En del av det lästa har så att säga sjunkit undan, men vad som mytopoetiskt stannar i minnet är Första Mosebok, Nahum, Daniel, Psaltaren och Höga Visan. Samt evangelierna och Johannes' uppenbarelse.

Där har ni Bibeln i sammandrag, ni skönandar som vill ha odödlig litteratur.

Själv har jag nyss läst Nahum, en rungande profetia över Nineves fall. Det är bildrik prosa med lejon, stridsvagnar, rök och eld, och tärnor som slår sig för bröstet när de släpas bort. "Ve dig, du blodsstad...!"

Psaltaren är såklart en favorit, en poetisk utflykt i blomstrande marker:
För att inte tala om:
Eller denna:
Höga Visan är också poetisk som få: "Kom, låt oss gå ut i byarna och se om våren kommit..." En dikt som kan njutas av alla och envar, även ateister, eftersom den utgörs av en dialog mellan bruden och brudgummen. "Du är skön alltigenom, min älskade; på dig finnes ingen fläck."

Den Bibel jag läser är min dopbibel som är 1917 års utgåva. Jag kan inte med nyöversättningarna. Det blir mer platt, och mindre andligt, för varje ny version.