Ni som bor långt från havet - hur har det varit?

Havet, kusten, skärgården är för många en självklarhet och med det kommer båtliv och annat gott.

Det rör sig om människor som bor vid kusten, närheten till havet, som får en naturlig extra livslyx. Många av dessa har inte strandtomt utan bor i närheten av havet. Så om de vill kan de välja att gå åt andra hållet, djupt in i skogen om de vill.

Då är frågan ni som bor inåt landet och inte har någon nära koppling till havet, hur ser ni på havet, båtliv och det största av allt att ni faktiskt missar en stor del av den lyx som finns här på jorden?

Jag bor nära havet och finner inget som helst värde i detta. I mina ögon är skogar och berg mer spännande än saltvatten. Det tas ofta för givet är det är väldigt flott och märkvärdigt att bo och vistas när havet.

Lyx är subjektivt. Närhet till vatten är trevligt, dock skyr jag just kust och skärgård p.g.a. den pest (skärgårds- & båtmänniskor) som där härjar.

Haha, kul trådstart


Född och uppvuxen i Borlänge, räknas det? Havet är för mig stort och blått, kallt och eländigt. Sjöar är najs, inte så stormigt, blåsigt och vågiga. Havet är som valfri mysig sjö kombinerat med Satan själv.

Men det är ändå intressant det du nämner, för jag kan verkligen tänka mig att ens syn på havet blir olika beroende på om man växer upp längs kusten eller inåt i landet. Hade jag växt upp längs kusten hade jag antagligen gillat havet, nu är det mer som en otroligt ojämn motorväg som man i extremfall måste använda sig av för att ta sig från punkt A till B på ett billigt sätt.

Bor numera i Stockholm, och skärgården är väl fin, men jag har ändå bara besökt den 2 gånger på tre år. Mest för att det är bökigt att ta sig ut dit från centrala stan.

Så olika man kan uppleva sin boendemiljö. Som uppvuxen i Västerbottens inland så är det den miljön jag söker mig till när jag söker livskvalité. Blånande berg, tystnad, mil efter mil med utsikt över grantoppar som skiftar i olika färger, en blå strimma skymtar fram i allt det gröna, en skogstjärn, en å, en sjö eller en del av Vindelälven. Sedan att få se älg, tjäder och räv i vilt tillstånd är en förmån. Friheten att kunna gå mil efter mil i orörd skog.
Men jag upplevde en liknande känsla när vi under några år bodde i Mellanöstern och blev medbjudna på ökenutflykt där vi fick sova över i beduintält. När solen gick ner och man fick se ljusspelet över sanddynerna och samma tystnad som i min barndom.
Sedan hade vi sommarstuga vid havet i många år, att se solnedgång över havet är mäktigt, att sitta i en båt och det enda man hör är fåglar och ljud från vattnet, man riktigt känner tystnaden och inser att man är väldigt liten själv.
Så för mig, alla naturtyper har sin särskilda karaktär, inget känns för mig lyxigare än andra.

Jag bor också nära havet, men ser heller inget som helst värde i det.

Blåsigt, kallt och nära till sjösjuka. Det finns ingen lyx i att frysa eller blåsa bort.

Är också uppvuxen i Borlänge kommun, en dryg mil utanför staden vid en stor sjö. Strandtomt som jag nu på äldre dar uppskattar mer än som barn. Bor i stockholm och har fritidshus vid västkusten i skåne, men klart finast är det absolut uppe vid sjön Runn i dalarna, ser ingen som helst fördel med havet.

Lyx? Vad har du fått det ifrån? Jag bor ett stenkast från havet och trivs väldigt bra, dock inte för att det är lyxigt. Jag gillar helt enkelt båtlivet, att ligga i ekan ute på havet och fiska och lyssna på måsarna en varm sommardag är ju helt underbart. Fast lyxigt nog det sista det är, inte för att det är nått problem men.

Visst kan sjöar, berg, skog och annat som hör inlandet till vara trevligt. Men att bo för långt från havet blir för mig outhärdligt i längden. Visst kan det vara blåsigt om man bor med direkt närhet till någon kust. Men uppsidan med den "höga luft" och ofta mycket ringa inslag av flugor, mygg och annat kryp på sommaren väger inklusive möjlighet till strandliv, båtliv etc. med råge upp detta.

Inte ens en mycket stor sjö kan fullt ut kompensera för havskänslan. Att vistas vid havet är för mig det enskilt enklaste sättet att gå från negativ allmänkänsla till åtminstone neutral eller från neutral till positiv.

Sedan finns det givetvis "depphålor" som ligger vid havet. Men då är det oftast inte havet som är problemet. Snarare är havet ofta det enda positiva med sådana ställen.

För mig som är uppvuxen i Stockholms ytterskärgård så är fjällvärlden det som jag uppskattar mest.
Har iof fortfarande en stuga ute i skärgården men har långt gångna planer på att sälja den för att istället införskaffa en fin stuga i Härjedalen.

Visst kan skärgårdslivet låta fint för den oinvigde, men när jag växte upp så kändes det inte så kul alla gånger. Visst gick det an innan man kom upp i tonåren, men efter det så kändes det inte så hett att först sitta på en båt i fyrtio minuter och sedan en bussresa på över en timme bara för att komma in till polarna. Blåste det över 15-16 sekundmeter så kunde man dessutom bli inblåst och då fick sitta hemma medan polarna festade och hade trevligt. Inte kul för en tonåring.

Nu så är jag mer neutralt inställd till skärgården, och jag som gillar att fiska havsöring och saltsjögädda tycker att det är rätt bra att ha en skärgårdsstuga med egen båt och brygga, men enligt mig så slår en rejäl fjällstuga i ett bra fiskeområde och med fina skoterleder vilken skärgårdsstuga som helst!

Omvänt läge för mig m.a.o.

Kusten är väldigt mysig att besöka någon gång ibland, ja, men den är också blåsig, luktar illa och är full av just den sortens människor som skulle bosätta sig där.

Jag ser det inte som någon ökad livskvalité att ha nära eller att bo nära havet. Jag är fullständigt ointresserad av båtliv och fiske eller andra aktiviteter kopplade till hav.
Däremot uppskattar jag att bo långt ifrån havskusten och därmed kan undvika det väder man kan riskera hamna i om man bodde närmre.