Retributiv rättvisa

För att få igång diskussionen: Vad gäller Jeremy Bentham anser jag att all bestraffning av oskyldiga är fel i sig självt, oavsett nyttan. (Individens okränkbarhet samt tilltron till regelverket osv.) Men jag håller med om den rehabiliterande synen och cost/benefit tänkandet i övrigt. Jag tror också på bestraffning för bestraffningens egen skull och håller alltså en mixad syn.

Trots det är jag villig att diskutera det djupare och i mer detalj och kanske tom ändrar mig (inte troligt förvisso) om hur vi ska se på saken. Jag är inte speciellt intresserad av praktisk filosofi i stort eller den här frågan speciellt, men jag gissar att jag liksom de allra flesta vid någon punkt har reflekterat över det. Det här kan bli bra speciellt med tanke på den utmärkta trådstarten.

Vad gäller frågan om bestraffning ska vara normativ eller rehabiliterande eller en mix är jag som sagt flexibel. Jag läser pappret av Materni du gav just nu och det kommer ta tid innan jag svarar. Känner att jag måste läsa på ett tag. Tack för länkarna för övrigt. Snyggt.

Pro.

Jag tycker inte att straff har något värde i sig, utan det har en funktion framförallt som avskräckande. Men att det skulle ha som någon slags automatiskt följd att "oskyldiga" lika gärna kan straffas det känns som någon slags idiotkonstruktion. Men typ, straffa vem som helst, det spelar ingen roll?! Visst, okej, på sätt och vis. Fast det blir inte så avskräckande funktion om man bedömer att man kan begå ett brott och någon annan blir straffad för det. Ska det vara avskräckande så ska ingen "oskyldig " kunna bli straffad.

Straff som hot för de icke som inte begår brott.. Meningslöst
Straff för de som begår brott utan att ta hänsyn till lagen.. Meningslöst

För vems vackra ögon har vi straff till för?

Tack!


Tämligen undermålig argumentation. Vi talar om principer för rättvisa, inte emotionella invändningar mot samhället.


Varför är det meningslöst? Ser inget argument för dina slutsatser.

Inget perspektiv utesluter empati med någon brottmålspart. Att du själv skulle kunna begå samma brott implicerar ett backward-looking-perspektiv eftersom det tar hänsyn till motivet till brottet. Att stjäla för att kunna ge mat åt sitt sjuka och fattiga barn är brottsligt, men fullt förståeligt.

Backward-looking är fullt förenligt med att gärningar har konsekvenser (att dela ut ett straff pga ett brott är en konsekvens av brottet). Det som backward-looking inte tar moralisk hänsyn till är vilka konsekvenser straffet får för den som straffas, eller att straff delas ut till brottslingar.

Det här är mer en praktisk fråga. Moraliska principer kan gälla även om det inte finns någon stat eller annat organ som kan upprätthålla dem. Det diskussionen handlar om är vilka moraliska principer som straff kan/bör/ska grunda sig på. Vem eller vilka som delar ut straff är en lite mer sekundär fråga inom tillämpad etik.

Att straff på individnivå är nödvändigt för rättvisa är ett förhållande som är oberoende av om något straff kan delas ut i praktiken eller inte. Människor har dödat varandra oavsett om det funnits stater eller inte.

Det man bör vilja med rättssystemet är att upprätthålla vissa moraliska principer. Problemet i Östtyskland var att det var staten som på många sätt var kriminell.

Sverige är nog ett av de samhällen som lägger mest fokus på forward-looking vid rättsskipning. Att det kallas för "fångvård" är en tydlig signal på att det är rehabilitering som avses. Rent formellt straffar vi inte kriminella i Sverige. Det backward-looking avser är vilka individuella omständigheter som ledde fram till ett specifikt brott. Det har ingenting med socioekonomiska faktorer att göra. Folk som har den utgångspunkten har ett forward-looking-perspektiv eftersom de vill "rätta till" de omständigheter som skapar brottslingar. Då tjänar egenvärdet av straff ingenting till.


Bra poäng, men det uppstår snabbt problem när dessa perspektiv krockar med varandra. Hur ska man kunna avgöra vilket perspektiv som bör väga tyngst?

När man talar om att straffa "oskyldiga" avses vanligtvis personer som inte begått något brott, men där man med stor sannolikhet kan sluta sig till att det kommer ske inom en snar framtid. Som exempel kan nämnas missbrukare som behöver pengar till knark eller terrorister som sagt sig vilja utföra terrordåd. I dessa fall finns det fullt rationella (om än kanske inte moraliska) skäl att låsa in personer i förebyggande syfte. Detta tillämpas i viss mån redan i de flesta länder. Det finns brottsrubriceringar som förberedelse till rån, mord, terrorbrott, osv. Här straffar vi människor för saker de ännu inte har begått. Är det rimligt?

För den som är intresserad kommer här fler akademiska artiklar om retributiv rättvisa. Jag har inte läst alla, så jag kan inte garantera kvalitén, men jag jobbar på det.

https://www.researchgate.net/publica...rative_Justice
https://kb.osu.edu/dspace/bitstream/...V68N5_1307.pdf
http://www.repository.law.indiana.ed...45&context=ilj
http://scholarship.law.berkeley.edu/...ornialawreview
http://brooklynworks.brooklaw.edu/cg...ontext=faculty

Som jag skrev i mitt föregående inlägg så handlar det framförallt om personer där man kan misstänka att ett brott inom snar framtid kommer begås. Jag var lite otydlig i trådstarten. Det som avses är såklart personer som kan misstänkas begå brott och där det moraliska värdet av att låsa in personerna väger upp den potentiella skada som kan tänkas ske.

Att det skulle finnas något moraliskt värde i att straffa helt oskyldiga personer som aldrig brutit mot lagen och där det inte finns några misstankar att de kommer göra det finns det nog ingen utilitarist som skulle gå med på.

Jag betraktar nog det svenska systemet som irrationellt styrt av naivitet och önsketänkande snarare framåtblickande.

Det finns en allmän tendens att ta använda misslyckade exempel som bevis för att åtgärder inte fungerar. Genom att studera populationen som sitter bakom galler så kommer man till slutsatsen att repressiva åtgärder är verkningslösa, varpå Sarnecki och andra kriminologer viskar försåtligt att straff inte fungerar. Studerar vi grannländer som Finland så blir slutsatsen en annan.

Personligen anser jag att vi skall behandla medborgare som intelligenta individer som förstår sitt eget bästa.

Ett problem är hur man skall hantera de som är uppenbart psykiskt sjuka och inte kan förväntas förstå sitt eget bästa. I de flesta länder betraktas sådana människor som otillförlitliga med konsekvensen att de tvångsvårdas redan innan de har gjort något fel. Sverige har som bekant avskaffat otillförlitlighetsbegreppet och ersatt det med en generösare inhemsk tolkning av vilka som är psykiskt sjuka. Det ger ett annat problem då rationellt tänkande människor som befinner sig i gränslandet kan förutse att de kan begå brott utan att kunna straffas, samtidigt som de är för friska för att tvångsvårdas i förebyggande syfte. Hur skall man då hantera psykiskt sjuka på ett moraliskt försvarbart sätt?


Min förhoppning är att ett väl fungerande framåtblickande system också skall ge legitimitet. När man blickar framåt så har man ett mål man strävar mot. Målet måste vara att både skapa trygghet och legitimitet. Jag ser inte att det behöver finnas en konflikt.