Varför ska man hitta ett meningsfullt liv?

Mitt utfall kastar dig intill en tolkning vilket du inte klarar av att knyta.
Finns det verkligen ingen övergång i dig i vilket allt verkar verkligt?

Nix jag knyter inte ihop det. Blir för mycket lager på lager. Fellatio ovanpå det gör antingen mig jäkligt autistisk eller dig schizofren i tankesmedjan. Nu är filosofi, verkligen inte är min grej utan något som skulle väcka min irritation irl och få mig att ta avstånd från svamlaren.

Det är känslan av meningsfullhet som är viktigast. Saknas den så kommer frågan om syftet. Mår du bra? Då har du helheten. Är det målet eller resan mot målet som är viktigast?

Var du någonsin frånkopplad kopplingen?
Eller säger du bara det du gör?
Och vilken roll spelar jag i det hela?

Är det meningslöst?

Livet saknar mening, så man kan lika gärna vara slacker. De som "kämpar" har inget att hämta ändå.

Nu knullar du nog bara orden. Skämt åsido. Din roll torde vara det som vidgar, om du har en innebörd i det du säger. Känns som om du snarare svävade i väg gällande tankar kring din egen potens. Fallossymboliska värden. Så kopplar jag det, och då är det associationer och inte längre vettigt. Jag gillar koncist konkreta resonemang när det ska till att tänkas.
Jag är väl om någon en form av slacker. Du missar drivets betydelsefullt. De som kämpar, inhämtar energi och som jag nämnt, potens i det de vill åstadkomma i livet. Inte samma sak som att fylla ut tillvaron av monotona ekorrhjul.

Äsch det var inte meningen.

Oj, var har jag hört det där förut!? Tror det var i förorten, bland ungarna som har "kul" när de slår sönder en busskur.

När alla står i en klunga o säger: "Det är så tråååkigt! Det finns inget att gööööra! Samhället har inte ställt upp!"

Nä, man har inget för att kämpa. Inte på det sättet att Allah belönar en efter döden etc. Men det är KUL att vara bäst, även om det är i något meningslöst. Jaga en boll, kasta en pil, tjäna en hög med pengar, välja o vraka bland dem som vill vara med en.

"Men det är ju så jobbigt att bli bäst!" stönar ungarna i orten. Då vill jag bara citera den indiske gurun o filosofen Nisargadatta Maharaj:
“Once you realize that the road is the goal and that you are always on the road, not to reach a goal, but to enjoy its beauty and its wisdom, life ceases to be a task and becomes natural and simple, in itself an ecstasy.”

Jag är varken ung, blatte eller bor i förorten.