Det är faktiskt så att jag inte vet vad jag vill med livet, vad jag vill jobba med, vad mitt "kall" är så att säga... jag har inget mål med mitt liv, varken vad gäller att skaffa fru, barn, hus eller nånting. Jag vet helt enkelt inte vad jag vill "bli" och jag är inte intresserad. Jag är inte intresserad av livet. Och jag vill heller inte dö. Det är bara det att jag råkar existera pga en spermie trängde in i ett ägg och sen föddes jag. Här är jag snart 30 år senare och vet inte ett piss om vad livet innebär, och tror aldrig jag kommer få veta vad livet innebär heller.
Min mor säger ju såklart att det kommer bli bra tillslut, alla hittar sin väg.
Men det är just det jag inte fattar.. vilken väg jag ska ta, för jag är inte ett dugg intresserad. Skulle jag få en sjukdom, tex i levern, som gör att jag dör, då skulle jag inte bry mig särskilt mycket. Har supit en del, men nu har jag varit nykter i över 100 dagar pga att jag inte kan få tag på alkohol. Annars hade jag druckit varenda dag tills jag dött, för det suger så hårt att vara nykter. Allt känns så jävla segt och tråkigt. Man bara "är" lixom.. eller hur jag nu ska förklara..
Varför ska man hitta en mening med livet? som min mor säger, så kommer allt bli bra, saker och ting ordnar sig när man är nykter och man hittar andra nöjen med livet. Men jag är inte intresserad av nåt annat egentligen.
Så jäkla svårt att förklara och föra mina tankar ner på en text såhär, men jag fattar verkligen inte vad livet ska va till för, vad jag ska göra för nåt speciellt med mitt liv för att få mig att vara lycklig med det. Eller nöjd kanske man ska säga? jag förstår helt ärligt inte vad det skulle kunna vara för nåt. Jag är inte ens intresserad av att skaffa barn, föra mina gener vidare, för jag bryr mig inte.
Så varför är jag(som det verkar) skyldig mig själv att skaffa ett meningsfullt liv?(som för det första jag inte ens vet vad det skulle vara)..
Och nej, jag är inte deprimerad. För det är ju det, eller hur, att folk tror att man är sorgsen när man resonerar såhär. Och inte på det faktum att man faktiskt inte vill nåt av livet, utan att vara ledsen.
Förstår ni vad jag menar?
För mig blir det här lite som filosofi iaf.
Min mor säger ju såklart att det kommer bli bra tillslut, alla hittar sin väg.
Men det är just det jag inte fattar.. vilken väg jag ska ta, för jag är inte ett dugg intresserad. Skulle jag få en sjukdom, tex i levern, som gör att jag dör, då skulle jag inte bry mig särskilt mycket. Har supit en del, men nu har jag varit nykter i över 100 dagar pga att jag inte kan få tag på alkohol. Annars hade jag druckit varenda dag tills jag dött, för det suger så hårt att vara nykter. Allt känns så jävla segt och tråkigt. Man bara "är" lixom.. eller hur jag nu ska förklara..
Varför ska man hitta en mening med livet? som min mor säger, så kommer allt bli bra, saker och ting ordnar sig när man är nykter och man hittar andra nöjen med livet. Men jag är inte intresserad av nåt annat egentligen.
Så jäkla svårt att förklara och föra mina tankar ner på en text såhär, men jag fattar verkligen inte vad livet ska va till för, vad jag ska göra för nåt speciellt med mitt liv för att få mig att vara lycklig med det. Eller nöjd kanske man ska säga? jag förstår helt ärligt inte vad det skulle kunna vara för nåt. Jag är inte ens intresserad av att skaffa barn, föra mina gener vidare, för jag bryr mig inte.
Så varför är jag(som det verkar) skyldig mig själv att skaffa ett meningsfullt liv?(som för det första jag inte ens vet vad det skulle vara)..
Och nej, jag är inte deprimerad. För det är ju det, eller hur, att folk tror att man är sorgsen när man resonerar såhär. Och inte på det faktum att man faktiskt inte vill nåt av livet, utan att vara ledsen.
Förstår ni vad jag menar?
För mig blir det här lite som filosofi iaf.