Hur blir man oberoende av sin partner?

Hejsan! Är sprillans ny här på att skriva inlägg, men tycker ändå att jag har letat som en galning efter liknande trådar utan resultat. Känner att jag har svårt att prata med mina kompisar om detta då jag upplever att ingen förstår. Och tro mig, jag har pratat med min kille om detta oräkneliga gånger också. Min fråga lyder: HUR blir man oberoende av sin pojkvän?

Vi har varit tillsammans i 2 1/2 år cirka, tidigare varit tillsammans 1 år men gjorde slut och hade "uppehåll" i cirka 2 år. Det är nästan alltid jag som frågar om vi ska vara, sova över, hitta på saker etc. Han är ofta nöjd med att vara med sina kompisar och träffa mig senare på kvällarna eller inte ses på några dagar. Medan jag vill vara med honom hela tiden. Jag prioriterar honom alltid först och tar honom jämt i förstahand, har ibland också gett upp andra planer för att vara med honom. (Kan vara värt att nämna att vi inte bor ihop vilket gör att vi måste "bestämma" när vi ska vara).

Så hur slutar jag bete mig såhär? Hur lär man sig att inte behöva vara fäst vid sin partner hela tiden? Funderar även på att söka riktig hjälp kring det här då jag blir såpass ledsen varje gång jag känner mig "bortvald". Vid mens så blir jag alltid extra blödig och får sjuka tankar som att han inte älskar mig längre, att han är trött på mig och att han ska lämna mig, utan att han ens visat tecken på det. Känner liksom att "nu kan jag lika gärna göra slut för han vill ändå inte vara med mig".

Så snälla alla singlar/icke singlar, hur gör jag för att lära mig att slippa känna så starkt för honom och hur gör jag för att slippa bli ledsen bara för att han inte vill ses en dag. Hur gör jag för att uppskatta mina vänner mer än min pojkvän? Hur blir man så oberoende av sin pojkvän?
Fråga om något är oklart eller liknande! Tack på förhand

Min flickvän är exakt som du, vi har ett långdistans just nu men ändå om jag åker hem i en vecka så vill hon ses varenda dag och om jag vill träffa mina gamla vänner så blir hon sur över att jag prioriterade annat...Sjukt irriterande då jag tillåter henne att göra vad hon vill/känner för.

Är man i ett förhållande så har man väl ändå en vision om att leva livet ut tillsammans. Och då är det nödvändigt att kunna göra annat än bara umgås med sin partner. Det du kanske kan försöka ta in?

Varför ska man vara oberoende av sin partner? Byt pojkvän till en som vill vara med dig istället. Om en flickvän inte samtidigt är min bästa vän är hon inget att ha!

Om du vill bli mindre beroende av honom så börja med att inte ställa in dina planer för att umgås med honom. Visst när man är kär (förälskad eller vilken term man vill använda) så vill många vara så mycket som möjligt med personen i fråga så det är enklare sagt än gjort. Umgås med dina kompisar och gör saker du vill, du behöver inte alltid ställa upp, föreslå att han kan höra av sig när ni kan ses nästa gång så slipper du känna att det alltid ligger på dig att träffas.

Jag är i samma situation själv. Men jag tror att man måste inse sitt egenvärde för att kunna bli oberoende. Hur man nu gör det är en annan fråga dock...

Jag blev oberoende av mina partners när jag kände att: Hey, jag behöver inte bekräftelse konstant av någon som inte är jag.

Gud så skönt livet sen blev efter det. Det är inte det att jag gillar min partner mindre. Men att ändå kunna känna att ni båda är kära men att man vet vart man har varandra och båda har sina liv på sitt håll, med det betyder det att man inte är klistrade vid höften.

Exakt! Sedan är det ju en fördel att ha någonting annat att göra vid sidan om (gärna något man brinner för) och att man trivs med sig själv. Själv tycker jag det är väldigt svårt att älska sig själv. Det där beroendet dock kommer alltid att finnas där vare sig du vill det eller inte. Men du kan säkert få det att kännas lättare genom t. ex. meditationsövningar. Nu vet jag inget om TS förhållande, men känns det som man kämpar själv om att hålla förhållandet vid liv, bör man ta en seriös diskussion med sin partner.

Wow! Vad fort det gick att få svar här! Även om det var relativt kortfattade svar så får man helt plötsligt nya perspektiv på saken. Låter bra än så länge, försöker googla och läsa liknande trådar här också. Mycket att ta in och hantera, detta är något jag jobbar med hela tiden. Men tusen tack för svaren än så länge som sagt, det uppskattas verkligen

Ja jag valde att inte skriva om hela förhållandet då det skulle bana iväg, utan försökte hålla mig mer till hur jag nu ska gå tillväga angående min fråga. Men vissa perioder känns det som att jag är "själv" i förhållandet och att det bara är jag som vill och visar intresse. Mer som att han bara är bekväm och stannar kvar i förhållandet för "skojs skull", men känns samtidigt ologiskt då det är slöseri med tid, pengar etc. Mycket tankar som cirkulerar, speciellt såhär på kvällskvisten. Men tack för tipset kring meditationsövningar.

Ta inte alla råd här för ordagrant, läser du genom relationsforumet verkar majoriteten av råden vara att dumpa allt och alla.


Har du pratat med din kille om att du vill vara mer med honom? Det kanske går att kombinera? Om ni har liknande intressen så kan väl du vara med hans kompisar också? Det är viktigt med en god kommunikation i en relation och lyssna på varandra. Har du tagit upp att det alltid är du som verkar få till träffarna? Att du vill ses mer?

Ja tyvärr så är den här diskussionen en diskussion som dykt upp ett flertal gånger. Då säger han att han ska bättra sig och ber om ursäkt. Samtidigt som han är väldigt tydlig med att han måste få göra sitt, och jag mitt. Vilket jag ABSOLUT förstår och tycker likasinnat kring, men det är så jobbigt när jag blir sådär superduperledsen utan anledning "egentligen". Tror att mycket av det här ligger i mitt eget huvud och mina tankar, mycket hjärnspöken. Vi har en mycket god kommunikation och tar ofta upp saker som vi har funderingar kring eller liknande, men när det kommer till det här så blir vi ofta oense.

Vad gör han när han är själv med sina kompisar och varför får du inte vara med där? Och omvänt. Har inte hans kompisar flickvänner? Det kan ju även vara att ni träffas alla och så gör killarna något och tjejerna något annat bitvis. Så har vi alltid kunnat umgås i min umgängeskrets.

Att kunna prata med varandra innebär att man även kan komma överens om saker där man är oense. Man får ge och ta. Förstår inte hur kompisarna kan vara mer intressanta än flickvännen är, hur gamla är ni?