Vad händer med mig? Besatt av serie

Nämligen Prision Break.

Serien kom ut för lite mindre än tio år sen. Det var dock två år sedan jag upptäckte serien. Serien bestod då av fyra säsonger med över 100 avsnitt sammanlagt. Eftersom serien för två år sedan var "gammal" så var alla avsnitt redan ute och jag behövde inte vänta med spänning till nästa vecka. Jag kollade igenom alla fyra säsonger på lite över två veckor. Jag ljuger inte när jag säger att jag sjukskrev mig för att kolla på Prision Break.

När jag blev klar med serien, kändes allt så tomt. Detta kan anses vanligt men det släpper väl några timmar efter. Men min tomhet satt i sig i flera månader. En FANTASTISK serie, spänning hela tiden, oerhört bra skådespelare och handlingen och skådespeleriet var av högsta rang även om det ibland kunde spåra ur. Jag kunde inte förstå i min hjärna att den tog slut. "Jag kommer aldrig mer se Prision break", det var en oerhört deprimerande känsla.

Detta ledde till att jag kollade om serien. Vet inte exakt hur många gånger men skulle gissa på att det var fyra gånger. Men sen kom besked förra året. Regisörren ska göra en till säsong, en minisäsong på nio avsnitt! Jag lös upp, alla motgångar och hinder jag stötte på i mitt liv tröstade jag med att det kommer en säsong till om ett år som jag kan se fram emot, detta gjorde mig så glad.

Igår visades första avsnittet och jag var så nära på att fälla en tår så fort jag såg alla skådespelare tillsammans igen. Känslan kan inte beskrivas. Har kollat avsnittet fem gånger. Avsnittet är 42 minuter men det känns som 2 minuter. Jag ville inte att det skulle ta slut. Nu har jag två månader framför mig med prision break! Men vad händer sen? En sjätte säsong kommer inte komma ut, det bara händer inte. Hur tacklar jag detta? Detta är sjukt. Jag är så djupt förälskad och beroende av serien.

Vad är det som händer med mig? Ibland tänker jag att jag inte vill se den nya säsongen. Att den alltid finns där istället, kanske trösta mig med den under svåra tider, men finns ingen chans att jag kommer kunna hålla mig.

NI som inte sett serien. Rekommenderar den så starkt. Är så sjukt avundsjuk på er som har hela fem fantastiska säsonger att se fram emot.

Såg aldrig klart PB, gillade det dock men blev drygt när de hamnade i mexico eller vad det var..


Ett tips är ju att titta på andra serier, själv så HATADE jag games of thrones när det kom, varför vet jag inte. förmodligen för att ALLA pratade om det. När fjärde säsongen skulle släppas gav jag det en chans, efter ett avsnitt blev jag helt paff och tittade klart resten som fanns blixt snabbt innan nästa säsong skulle släppas.

Samma med Twin Peaks, det var stort när det kom, jag var för liten för det, köpte boxen när jag såg den i en video/godis butik, bara två säsonger men oj vad underbar den var, och NU efter 27? år kommer alltså tredje säsong med samma regissör och skådisar..

Under denna tid du satt bänkad framför serien så flödade höga mängder dopamin i din hjärna och hjärnan började anpassa sig till detta tillstånd som ett "normalt tillstånd", när du sedan slutar titta och hjärnan slutar producera dopamin i överflöd så upplever du denna tomhet, det kan liknas med en drogmissbrukare som slutar ta droger och går över i en avtändningsfas.

Kort kan man väl säga att du har missbrukat dopamin och betalar nu priset för det.

Kan inte hjälpa dig med frågeställningen förutom att hålla med om att PB är fantastisk serie. Njut av dom sista avsnitten. Tror denna säsongen i Jemen blir riktigt bra.

GOT gillade jag inte heller. Har också varit i samma banor att jag får hitta någon ny serie. Kollade färdigt på Breaking Bad, visst den var bra men höll inte PB:s klass, enligt mig.

Ska ta en titt på Twin Peaks och hoppas den blir min nya favorit.

Själv orkar jag inte med mer än kanske två upp till tre avsnitt ur en serie... Jag tror att du kanske lider av koncentration i kombination till uteblivet liv.

(Har inte sett just den serien.)

Jag har haft sådana perioder när jag var yngre, när en TV-serie, en film, en opera, en roman eller en romanserie kunde bli så där fruktansvärt viktiga för mig, att jag bara ville leva i den världen, och det kändes som att den fantasivärlden var mitt riktiga liv och de timmar jag måste vara på jobbet, i skolan eller någon annanstans IRL kändes som parantesen. Jag till och med drömde om det på nätterna, tyckte mig se personerna överallt, började lära mig saker som personerna i serien/boken etc. kunde göra, o.s.v.. Jag kunde till och med få för mig, att om jag skulle åka till platsen där det utspelades så skulle jag kunna finna personerna där... Ofta var det dessutom fokuserat på en manlig huvudperson som jag var "förälskad" i. Det var naturligtvis inte riktigt sunt, och det inser jag nu!

Jag tror att det är en kombination av att man är en passionerad natur i största allmänhet, med en stor förmåga att fokusera på en enda sak eller person - och att man för tillfället har ett tråkigt och/eller olyckligt liv. Jag tror att du behöver hitta människor att umgås med och saker att göra i verkligheten, som du också kan uppfatta som roliga. Så det inte BARA blir TV-serien. Annars lägger jag inga moraliska aspekter i att någon tittar mycket på en TV-serie; jag tycker att alla har rätt att bli lyckliga efter sin egen fason s.a.s.. Men ofta kommer det ju en grämelse senare i livet, när man tänker på saker som man missat IRL. När det inte är så lätt att göra de sakerna längre, p.g.a. ålder, försämrat utseende, försämrad fysik, att det inte längre går att hitta jämnåriga att göra det med, o.s.v..

EDIT: förresten när det gäller just TV-serier, så har det nästan alltid varit så att de blivit sämre och sämre för varje säsong, så de har s.a.s. innehållit sin egen avgiftning mot slutet. Man har blivit så less och besviken på de sista avsnitten, att man tappat lusten även för de tidiga avsnitten. Den enda serie som var lika bra (enligt mig då) från det första avsnittet till det sista, och där de inte ens återanvände idéer så många gånger att det störde vilket brukar vara standard i långkörare, var "Keeping up Appearances" (den om Hyacinth Bucket som vill leka att hon är överklass fast hon bara är gift med en lägre tjänsteman). Denna serie hade jag dock inget passionerat förhållande till.

Har också varit där, det fyller upp ett tomrum inombords som man sedan saknar. Känslan att vara stimulerad och hel är mer värt än något annat. Fast nu fylls den ju med något externt.
Hade föreslagit lite tips på att lära känna dig själv bättre och få ut mer av vardagstristessen eller möjligtvis förändra vissa ting.

Westworld var sjukt jävla bra serie i must say.

Uppdatering!

Hej alltihopa!

Känner inte samma tomhet som jag gjorde då, men kollade nyss om serien igen och har exakt samma kärlek till den. Säsong 5 var bra men blev lite besviken att den var så kort, tycker fortfarande den var grym och kollat om den massa med gånger.

Regissören släppte att det kommer säsong 6 också och att han nyligen skrivit klart avsnitt 1. Säsongen förväntas släppas nånstans mitten av 2019, om cirka ett år. Och vad kan man säga. Livet leker just nu, detta hade jag aldrig i livet väntat mig. Längtar!

Får bli kolla om de första 5 säsongerna igen precis innan 6an släpps, ja jag vet de lite smått sjukt.

Flyttar tråden till ett mer passande delforum.

Psykologi: allmänt ———> Psykisk hälsa

/Mod

Japp. Westworld är grym.