Frustrationen växer mer och mer - Jag hade inte behövt gå i en särklass

Jag är oerhört frustrerad över att jag har gått i en särskola.

Jag blev in manipulerad att jag skulle ha svårigheter och ha mild utvecklingsstörning.

Jag gick i en särklass sedan jag i lågstadiet. Jag tippar på att jag hade svårt med koncentrationen just för hemmiljö inte var ordentligt, den var långt ifrån normal och mycket stök. Ledde antagligen mycket till att jag hade svårt med uppmärksamheten i skolgången. Detta noterade läraren, och jag gjorde en test som visade att jag hade gränsfall till normalbegåvning.

Tyvärr gjorde jag ingen ny IQ-test och blev kvar i särskolan tills jag gick på gymnasiet, ingenting var okej. Eleverna beteende sig som om de inte ännu hade mognats eller utvecklats ifrån mellanstadienivå. Läraren, enligt mig verkade inte alls ha ambitioner över att ta hand om elever. De själva kunde inte särskilt mycket, och jag tyckte inte alls de verkade lika skarpsinnade som andra lärare. Jag har träffat många lärare ifrån andra ''normala'' klasser, som man märkde av den brinnande ambitionen och vilja att eleverna skall ha det bra och lära eleverna. Skarpsinnade och ordentliga.

Gymnasiesärskolan, i alla fall min skolgång och den kommunen jag bodde i. Hade inte den linjen jag ville gå i.

Jag mådde fruktansvärd dåligt, och det var som om man gick om högstadiet.

Jag hoppade av gymnasiet i trean och började i en folkhögskola. Men jag fick en ordentlig smäll av deprission och hamnade i en djup nedstämdhet blandning av hopplöshet m.m.

Efter många ältade tankar av att gymnasiekompetens är oerhört viktigt, och jag är inte den personen som egentligen skulle hoppat av om jag bara gick en vanlig skola. Så mycket saker som jag missade. Jag fick god kontakt med en psykolog, och hon ville att jag skulle genom gå en ny IQ-test. Resultade visade att jag inte hade någon lätt utvecklingsstörning, och därmed aldrig behövt gå i en särklass.

Hon själv misstänkte stort att jag möjligtvis hade svårt i lågstadiet på grund av hemmiljön som var orolig.

Jag kokades rejält, och träffade henne lite mer gånger till. Och fortsatte min skolgång i folkhögskolan till hundra procent, med den kursen jag älskar.

Men nu är frustrationerna tillbaka. Speciellt, efter att elever ifrån den linjen jag ville gå i gymnasiet hade en projekt i min hemstad. Det var trevligt att se ungdomar som gjorde något projekt i vår stad. Men det slog mig att jag också kunde göra det där som de gjorde en gång i tiden. Så mycket saker man missade, så mycket roligheter m.m.

Jag kan inte sluta tänka på hur jag kom i att ha en sådan otur. Och varför talade ingen lärare om för mig att det var valfritt, och att jag närsomhelst kunde hoppa av och börja i en vanlig klass i högstadiet. Och få normala betyg. Istället pratade jag om min vantrivelse i särskolan i högstadiet, och många lärare muntrade upp mig, genom att ''det inte finns någonting att göra något åt det''. Istället för att säga att jag kunde visst hoppa av och börja i en vanlig klass.

Jag minns till och med i en musiklektionen. Som vi hade med en lärare som kom ifrån en ''vanlig klass''. Under hans lektion, efter att han la märke några detaljer som jag gjorde i hans lektioner. Med skrift och andra saker. Sa han då att han skulle visa upp vad jag gjort, och prata med mina lärare. Jag pratade aldrig om för honom om mitt mående angående att gå i en särklass.

Han syftade alltså på att jag borde gå i en ''vanlig'' klass. Han pratade med mina lärare, men de pratade aldrig med mig. Liksom de vidarebefordrade ingenting till mig. Varken till mig eller till rektorn. Ingen.

Jag var tillbakadragen, och hade inte så mycket mod att säga att jag ville gå i en ''vanlig'' klass. även om jag gjorde det fåtal gånger. Det var som om lärarna inte brydde sig om jag vantrivdes eller inte alls ville att jag skulle gå i en ''vanlig'' klass. Och varför var det så?! Mådde de själva bra av att se någon lida?! Eller vad handlade om?

Jag är frustrerad på mycket håll. Staten, systemet och lärarna. Kanske lite på mig själv också. Att jag själv aldrig vände mig till rektor och berättade mitt mående. Varför gjorde jag inte det?

Finns det någonting jag kan göra idag?

Någonting som är bra att veta att jag kan göra idag, så slipper jag få veta det i efterhand vad jag hade kunnat gjort som tjugoåring.

Det är inte varje dag som jag är frustrerad, utan det kommer och går.

Svar ja, jag är medveten över mina svårigheter och jag vet att jag har kass grammatik och stavningsproblem.

Människor lyssnar sällan på barn och när ett barn ses som "sjuk" så lyssnar de aldrig.
Samma gäller samtal om framtid och beslut... Det tas med dina föräldrar.
Dina föräldrar har haft åsikter i dessa beslut, så du borde ta ett snack med dem och se vad de har att säga.

Därmed oroligheten i familjen. Min far var väldigt frånvarande av sig, och min mor var och är mycket rädd för skam. Hon kan inte hantera kritik, det är hela tidens andras fel.

Hon hade ingen som helst aning av rättigheterna. Hon var nog väldigt intresserad av pengarna som staten kunde ge henne. Liksom aktivitetsersättning. Ingenting var av min intresse, utan det var nog pengarna hon gillade.

Däremot säger hon att hon försökte prata flera gånger med kommunen. Men när jag började gymnasiet och aktivitetsersättningen började komma på tal, så sa hon flera gånger att jag inte bör hoppa av. Hon brydde sig inte ett smack om mitt mående.

Så såg det ut mycket av min uppväxt. Pengar, och ses som den perfekta mamman som gjort och gör allting. Det är hela tiden synd om henne och hon gillar uppmärksamheten.

Nej, det går inte att prata med henne. Ja, jag har pratat med henne.

Men nu är det över. Du är på andra sidan.
Jag har gått vanligt gymnasium. Det var kul. Inte för alla, men för mig.
Men det var länge sedan och har ingen bäring på mitt liv idag. En del fina minnen men inget mer.
Du har livet framför dig.

Summan är samma som de andra får...
Det är först efter du avslutat dina 3 år på gymnasiet du kan få en betydligt större summa om du fortfarande studerar i samma studieform.

MEN om skoltiden nu är över och du sköter dig själv så spelar väl detta ingen roll?

Du är inte ensam. Det går att driva en rättsprocess och utkräva skadestånd, med varierande resultat. Här några artiklar i ämnet. Googla "skadestånd" "särskola" så hittar du säkert fler bra länkar.

http://www.juristfirmanvide.se/barns...ng-i-sarskola/

http://mellanskane.lokaltidningen.se...ler/712318870/

http://www.unt.se/nyheter/uppsala/ko...d-3532779.aspx

Fan vilket trams, jag märker ju på hur du skriver att du är utvecklingsstörd.
Det är bara för dig att acceptera och gå vidare.

Du har varit medlem sedan 2007, och det innebär att du är långt förbi tjugoårs åldern tippar jag. Finns väl en möjlighet att du nu lånar eller tagit över ett konto.

Du får tänka lite. Bara för att man har dyslexi, så innebär det inte nödvändigtvis att man har låg intelligens.

Det som har varit har varit. Gör det bästa av ditt liv nu och framåt.

För några år sedan var jag relativt okej med mitt liv. Goda vänner, fri från särklass och studerade i en folkhögskola. Jag tänkte inte alls på hur mycket av betygen egentligen spelar roll. Mina tankebanor var att jag gick på en folkhögskola och var omtyckt av mina lärare och kurskamrater och andra människor på skolan. Jag var äntligen omgiven av "normala" människor på en skolmiljö.

I dagsläge har det börjat något nytt. Och det är att jag börjar tänka mer och mer hur viktigt det är med betyg framförallt ha gymnasiekompetens. Jag gillar att jobba olika, det handlar inte om att jag inte vet vad jag vill med mitt liv. Utan det handlar om att det tar en lite tid att nå till mitt mål. Tills man är på väg dit kan man ju ta olika jobb.

De jobb som känns spännande kräver gymnasiekompetens, det finns så stora fördelar med betyg!

Det handlar egentligen inte heller BARA om betyg. Utan det handlar om utvecklingen. Att ha klasskamrater som har svårigheter men man själv inte har svårigheter, blir det ett problem. Eleverna har inte detsamma kompetensen, och därmed problemet. Social utvecklingen kan absolut påverkas.

Det handlar också om lärdomen. Det finns/fanns så många ämnen som jag gick missto om, för att särskolan har inte dessa ämnen. Fysik, kemi, elevens språkval m.m.

Dessutom vet jag att jag suger på grammatik och stavning vid text. Framförallt grammatik. Nu vet jag inte om man just kan sklla på särskolan för det. Jag fick inför sig ingen kritik för det. Men det kan också handla om en svag dyslexi.

Jag stod inte ut längre och hoppade av gymnasiesärskolan. Jag skulle ändå aldrig få en fullbordad betyg, och det skulle inte heller räknas som gymnasiekompetens om jag gick fyra år eller inte. Så jag hoppade av och började i en folkhögskola. Nu efter några år senare, börjar jag tänka på detta.

Jag tror inte min sociala utveckling påverkats, jag upplever inte det så i alla fall. Jag har vänner, och har inga problem med att stötta på främmande människor.

I gymnasiesärskolan hamnade jag i en deprission och därav hoppade jag av. Men jag mådde fortfarande dåligt, jag började träffa en psykolog och jag fick det bekräftat att jag har aldrig någonsin behövt gå i en särskola, någonsin.

Väldigt frusterade, men jag tönkte inte mer på det när jag ville fokusera mer på mina studier i folkhögskola. Men detta har slagit mig nu, och frustrationen bara växer och även nedstämdheten.

Ibland undrar jag hur folk kan ha klagat på att gå i en vanlig skola. Det verkar ha varit riktigt, riktigt fantastiskt!!

Jag förstår bara inte hur detta hade kunnat hända mig.

Jag gillar att arbeta, gillar att lära mig och jag älskade skolan redan första dagen.

Någonstans vände fel, och mycket misstänksamhet går till min uppväxt i familjen. Hade jag en normal familj, så skulle jag könna mig trygg och få mer stöd. Någonstans hade jag en koncentrationssvårigheter uppenbarligen och därav mina lärares beslut ifrån lågstadiet.

Men när jag läser mina papper ifrån min lärare ifrån det "normala" klassen. Sä beskriver hon en typisk elev med koncentrationssvårigheter, inte en elev som har svårigheter med kompetens/intelligens, inte heller svårigheter med det sociala. Då hon faktiskt skrev tydligt med att jag har lätt att få kamrater, kommer överens med alla och har vänner som är både jämnåriga och äldre barn.

Ingen av hennes beskrivning tyder på lätt utvecklingsstörning, utan snarare en person med ADHD/ADD. Eller i alla fall koncentrationssvårigheter.
Hon skrev dock att särskolan skulle vara bra för mig.

Så hur gick det till egebtligen, hur kan det ha gått så fel? När en psykolog läst pappret, varför gjorde hon inte en ADD/ADHD test. Beskrivningen lyder ju tydligt med en elev som har svårigheter med koncentrationen.

Ett barn med koncentrationssvårigheter och gör IQ-test, är ju en självklarhet att barnet kommer ha svårigheter med koncentrationen under testet.

Det här har verkligen påverkat mitt vuxna liv och jag mår oerhört kass.

Vanlig skola suger. Du har inte missat någonting. Gräset ser alltid grönare ut på andra sidan, men är det inte.

Bäst att sluta grubbla på det och gå vidare.

Du har helt fel, jag har missat massor. Betyg och framför allt att ha umgänge under skolgången med "normala" människor. Vilket är väldigt viktigt för ett barn och tonår i uppväxten, för utvecklingen.

Nu tror jag inte att min sociala utveckling har påverkas ändå, i och med att jag upplever att jag har lätt för att fö kontakt med människor.

Men ändå,mdet hade varit fantastiskt av att gå i en normal klass. Jag skulle mer än gärna vilja ha en godkänd gymnasiekompetens. Nu måste jag studera om, och låna en massa pengar. Samtidigt så måste jag tönka på min hyra och jobb. Det går inte, det känns väldigt knasigt.