Barn med separerade föräldrar - uppmärksamhetsbehov?

Jag träffar just nu en man som har ett barn sedan tidigare. Jag är hemma hos dem ganska mycket och träffar alltså barnet regelbundet. När jag är själv med barnet så är det inga problem; vi kommer bra överens och det lyssnar på vad jag säger. När det däremot är både jag och pappan som är med är det enn helt annan sak. Barnet kan bli jätteargt för att jag ens pratar med pappan, eller bara avbryta en när man pratar. Självklart vet jag att det är ett barn, och att det kanske inte tänker på att det avbryter.

Men det jag vill höra är åsikter från personer som varit i samma situation. Gärna tips och tricks på hur jag kan prata utan att barnet blir argt på mig.

Barnet ser rött för att den tänker att du ska ta föräldern ifrån den.
Så ja du får väl prata med barnet gällande det eller om föräldern gör det.

Hur du ska agera skulle jag säga beror lite på barnets ålder, hur länge sedan det var pappan separerade, om han har varit singel sedan separationen och om barnets mamma uttrycker åsikter gällande dig inför barnet.

Men några generella tips:

Se till att skapa en god relation till barnet som bara handlar om er två. Kanske ta med barnet när du åker och handlar eller liknande.

I ett samtal där det är möjligt kan du försöka "bjuda in" barnet i samtalet ibland för att minska konkurrensen mellan er och istället skapa en gemenskap som innefattar er alla tre. Erbjuds man utrymme så känner man mindre behov av att kräva det.

Om barnet blir jätteargt eller avbryter dig när du pratar med pappan är det något som han måste hantera. Om du gör det är risken stor att barnet ser dig som en inkräktare och ett hot mot dess relation till pappan.

Det är bara att ta. Barnet är osäkert. Var lugn och trygg så kommer barnet till dig.

Vilket kön har barnet? Många flickor har en väldig fixering vid sin pappa (pojkar till sin mamma). Är detta barnet en pojke så är det där beteendet rätt osunt.

Tack för dina tips. Barnet blev argt häromdagen för att pappan sa nej till att gå ut och leka. Slog i dörrar osv. Pappan försökte prata med barnet lugnt och jag också, men sen satt jag bara tyst vilket pappan påpekade. Är det konstigt? Jag tänker lite att det är hans barn ändå...

Nej, jag tycker inte alls att det är konstigt om du är tyst. Enligt min mening är det förälderns ansvar att sköta sådana saker när denne finns närvarande. Jag tycker bara att du ska lägga dig i vid de tillfällen du anser att pappan hanterar konflikten fel och du känner att du kan lösa det på ett bättre sätt. Speciellt nu från början. Med tiden kommer sannolikt era roller att förändras, men det får aldrig tvingas fram utan måste få komma naturligt.

Det enda problemet jag möjligen kan se med ditt agerande är att du först lade dig i och sedan tystnade och lät pappan ta över. Om du gör så ofta riskerar du att förstärka barnets uppfattning att det du har att säga egentligen inte behöver tas på allvar. Hade du varit tyst hela tiden hade barnet istället kunnat tolka det som ett ordlöst stöd till pappans tillrättavisande. Förstår du hur jag tänker? Det är ingen stor sak direkt men kan kanske bli det om det upprepas för ofta.

Jag vet att det finns gott om exempel på föräldrar som gärna vill överlåta ansvaret på någon annan, men det är ett stort misstag vilket är lätt att förstå om man tänker sig in i barnets situation. En styvförälder är ur barnets perspektiv en "inkräktare" som barnet måste acceptera men inte kan tvingas att uppskatta. Därför har den personen inte i närheten av samma möjligheter som den biologiska föräldern har.

Tänk dig in i situationen ur ett "vuxenperspektiv": Du lever lycklig tillsammans med din man som ägnar all sin tid och uppmärksamhet på dig. En dag börjar han plötsligt umgås allt mer med en av sina kompisar. Denna kompis tillbringar mer och mer tid hemma hos er. Du gillar det egentligen inte alls men förstår ändå att det kanske är något din man behöver och mår bra av. Fråga dig själv hur du skulle reagera om denne kompis dessutom började ha synpunkter på din städning och hur mycket tid du ägnar åt tv-serier osv, samtidigt som din man blir allt mer tystlåten vad gäller dessa frågor. Jag tror vi är få som skulle acceptera någonting sådant utan att ta strid. Eller hur?

Det är svårt för någon att komma in i en familj och till fullo anta en föräldraroll på ett naturligt sätt om inte barnet är mycket ungt och dessutom helt saknar kontakt med den biologiska förälder som inte bor i hushållet. För att lyckas anser jag att man istället måste försöka skapa en så god relation till barnet att de lyssnar på en på samma sätt som de skulle lyssna på en äldre vän, lärare eller tränare som de älskar och ser upp till.

Jag hoppas att det löser sig på bästa sätt.

Kanonbra! Tack så hemskt mycket för att du tog dig tid att skriva. Många bra tips där med olika perspektiv. Jag har googlat en del men tycker att det varit svårt att hitta en vettig sida. Återigen - tack!