Ungdomen; onaturliga förväntningar, ensamhet och svårigheter

Jag kommer att undvika att bli alltför specifik, med hänsyn till min anonymitet. Om någon som befann sig i mitt liv läser det här lär de visserligen ändå haja vem jag är, men sådan faller ödets lott. Skit samma, och vidare till kortnovellen som är mitt liv.


I skrivande stund är jag på god väg att fylla 26 år, och jag har precis lämnat en vardag i vilken jag under ett års tid studerade, arbetade och bodde väldigt nära inpå andra ungdomar i mitt eget åldersspann. Kort summerat spenderades merparten av all vaken tid med dessa människor, och trots ett överflöd av idioter och halvidioter (som på alla andra ställen), så fick jag tag på fyra-fem människor som jag successivt kom att titulera vänner - sedan vet alla hur det blir när säsongen/terminen/arbetet tar slut och folk flyttar bort; att man med stor sannolikhet inte kommer att träffa ens dessa fyra-fem igen - mycket p.g.a. att vänskapen bottnar i att vi var fast med varandra på samma plats. Ni känner säkert igen er i barndomens bästa vänner som så ofta kom från samma klass eller bostadsområde - kalla det för slumpen, logik eller ödet. Olyckligtvis bildas inte lika starka vänskapsband när man i åldern 19-28 (spannet på plats) pressas samman som när man istället var fem, tio eller tolv år gammal.

I efterhand kan erkännas att jag, p.g.a. ett par förflutna år - som inte än kan anses förpassade som avlägsna - med mycket ensamhet och förvirring, konstruerade en förskönad bild av vem jag är - eller var. Fan, visst ljög jag, men jag såg det samtidigt som en rättmätig lyx att få måla upp en helt ny bild av hur jag ville bli sedd från scratch. Den här ganska allomfattande lögnen (nej, varken miljonär, porrstjärna eller president i Hells Angels) kom aldrig att ifrågasättas, och vid tidpunkten när jag började kunna öppna mig för ovan nämnda fyra-fem personer så hade det klingat illa att slänga ur sig "nej, just det, jag är egentligen inte alls X, och jag har heller aldrig Y", så jag lät lögnen ligga vilande.
Bör tilläggas är att jag inte är någon mytoman, eller på något sätt njuter av att vilseleda andra, så jag försökte i största möjliga mån undvika att beröra ämnen som tvingade mig att spinna vidare på vad andra tog för sanning. Självklart är att dessa fyra-fem inte blev vän med mig, utan en förskönad (snarare förvriden, ty jag målade inte upp någon perfekt) bild av mig. Gjort är gjort, men med handen på facit så skulle jag idag aldrig ha agerat likadant - mest för att lögner är tröttsamt, men också för att sanningen är den grund som jag vill att min vänskap ska stå på; mest ett måtto för framtiden, visserligen.


Nu är jag, sedan ett par veckor, tillbaka i min hemstad, boendes hemma. Redan här ringer varningsklockorna för många läsare - hade någon annan författat den här texten eller en liknande så hade jag själv målat upp en bild av en på något plan trasig individ, så döm som jag dömer.

Sommarens sysselsättning är i alla fall säkerställd - en heltidstjänst på en soptipp. Kruxet är att jag inte har en enda vän kvar, och medan jag inte är socialt efterbliven - tvärtom - så är jag vad många skulle kalla en karaktär - på gott och ont. När vardagen jag beskriver i första stycket tog slut så fann jag att flera människor med vilka jag haft liten till måttlig kontakt ändå sökte upp mig för att uttrycka glädje över att ha fått umgåtts med mig alternativt viss ledsamhet för att de önskat ytterligare möjlighet att få lära känna mig. Jag är öppensinnad, och pratar både gärna, länge och utan tillstymmelse till att döma om filosofi, religion, politik, musik, drömmar och livet i stort. Kan ofta framstå (har jag fått höra, åtminstone) som fängslande, och framstår därför kanske som smartare än jag egentligen är. Jag ser normal ut, är väl en 7/10 en bra dag, men alltid haft relativt lätt för tjejer för att jag kan snacka för mig.

"The whole problem with the world is that fools and fanatics are always so certain of themselves, and wise people so full of doubts."

... högtravande Russell-citat åsido, så är jag säkert smart, även om jag skapat mig en verklighet i vilken jag brottas med ångest och mår ganska skit på ett generellt plan. Visserligen är mitt tvivel över min intelligens inget kvitto på dess existens, så det är fullt möjligt att jag egentligen är en fullblodsidiot som framstår som strået vassare än jag är.
På fritiden snortas en del tjack, och ibland tas annat. Personligen struntar jag i om vänner delar detta intresse (givetvis roligare då), så länge de kan acceptera att det är mitt val - här brister det för många s.k. normala människor, men dem ser jag inte som någon förlust. Drogerna har inget att göra med min psykiska hälsa, även om det låter som förnekelse - jag mådde såhär, och uppvisade samma oförmåga att fatta beslut och genomföra saker, innan jag provade och började med droger.


Sidospår åsido, så har jag sedan gymnasiet inte haft några egentliga vänner andra än människor man träffar på helger och dricker med - något som är det enda många gör med sina vänner, men jag vill ha mer, och jag vill kunna snacka fritt om både mig själv och allt annat. Sedan gymnasiet tog slut för snart sju år sedan har jag flackat omkring, med kortare perioder i Norge och Irland, en påbörjad och lika kvickt avhoppad högskoleutbildning samt nu detta år med studier, arbete och kollektivt boende som nått vägs ände.
Jag vet att jag lider av en gräset är alltid grönare...-mentalitet, så när jag kastas in i en helt ny miljö med nya vanor och människor så blir jag undermedvetet, tillika obefogat, livrädd. En oförklarlig ångest infinner sig, och trots att jag inte kan komma på varför allt skulle gå åt Helvete så lyckas jag sällan (läs egentligen aldrig) skaka mig fri från dessa känslor, och det är därför som jag aldrig landar i vardagen och kan befinna mig där utan återkommande känslor av att något är fel.

Vidare är jag, 90-talistsyndromet trogen, uppfostrad med och invaggad i tron att världen är mitt ostron, och även om jag här, precis som ovan, är medveten om att verkligheten är en annan, så är det som om denna malplacerade tro är hårdkodad i mitt DNA, och jag kan inte fly från känslan av att det någon annanstans väntar ett bättre liv, med människor som förstår mig, och med vänner för livet (summerat rätt spot on här: https://www.youtube.com/watch?v=OUlG78-W2rc). Självfallet kvittar stad och land, för människor är likadana överallt, men hur vanligt är det att (ni) andra känner så här? Är det mitt psykes sätt att hålla liv i hoppet om ett bättre liv, för att jag inte ska trilla ned så djupt att jag blir självmordsbenägen? Falska förhoppningar och onaturliga förväntningar samsas här om att stundom trösta (då som snuttefilt för att mitt liv är skit), stundom håna (då just som ouppnåeliga).

Vidare (håll i hatten) varken vet jag eller har ens den svagaste aning om vad jag vill ha ut av livet fram till 30-årsdagen; ungdomens slut. Förstår att ekonomin går skit, så en del av mig vill lägga krut på en bra högskoleutbildning som kommer att ta fram till just 30-årsdagen i anspråk. Då säkrar jag förhoppningsvis framtiden ekonomiskt och så, men yrket känns ungefär lika spännande som Samhall-städare - eller stuntman, för den delen - eftersom jag inte vet något om något om vad jag vill.

Det som skrämmer mig med scenariot ovan är att jag pissar bort (tillåt mig överdriva) ungdomens sista år med att leva studentliv med nudlar, fylla, CSN-lån och pretto-klasskamrater - statushungriga och substanslösa (ja, det blir ett sådant program. Mina gymnasiekurser tillåter inte andra "riktiga" program - för få naturvetenskapliga ämnen). Om jag istället skiter i det här har jag cirkus fyra år på mig att förverkliga mig själv (90-talismen och Hollywood-filmerna hälsar), men jag vet inte vad jag vill; visst, att resa låter roligt (ingen drömgrej, bör tilläggas). Att resa kostar både Fan och hans skjorta, så då ska jag istället, eller snarare först, lyckas få tag på arbete och bostad (kastas ut hemifrån senast i slutet av augusti - och jag förstår mina föräldrar) och därefter det kapital som krävs för att åka till jag-vet-ej-var, och när ungdomen tar slut lär jag stå lika frågande över vart åren tog vägen som jag gör nu, men då med ett okvalificerat arbete istället för ett akademiskt sådant.

Studentlivet, å andra sidan, erbjuder, åtminstone i någon mån, ett helhetspaket med sysselsättning, bostad (på många orter, dock inte alla) och möjlighet till vänner - hur jag än vrider och vänder på vad jag gör så förlorar jag, i mitt huvud, kampen om mitt eget liv eftersom jag aldrig blir nöjd, aldrig riktigt kan uppskatta ögonblick eller nuet, eller genomför motiga förändringar för att ångesten förlamar mig (ni vet, den som infinner sig trots att jag inte hajar varför).


Nedan följer trådens frågor i kortversion:

Hur skaffar man sig i min ålder, med särskilda intressen och karaktärsdrag (nåja), vänner? Det finns mig veterligen ingen intresseförening för oss drogromantiserande, ensamma och vilsna. Ett omvänt NA-möte kanske hade varit på sin plats. Hur hanterar man livsfällan att allt (speciellt ungdomen) ska bli allt man vill att den ska bli?
Vad vill ni hinna med innan er ungdom tar slut, eller vad ville ni, så här i efterhand, ha hunnit med - och/eller förändras "villkoren" för allt detta tjafs om självförverkligande när man blir 30, i annat avseende än att man då förväntas skaffa familj samtidigt?

Slutligen ett stort tack till er som läst rubbet. Befinner ni i er i en liknande sits så får ni gärna skriva av er här, komma med egna tankar och idéer och/eller skicka PM. Kärlek

Kan kommentera en del i din text, känner igen en del, annat inte så mycket, men jag håller mig till dina direkta frågor.

Vänner. Om man gör till sig och inte är den man egentligen är, kanske man lättare får vänner men de är ju inte vän med dig då. Utan den du gör dig till. Jag kan själv aldrig hålla sånt uppe särskilt länge. Det är totalt utmattande. Å andra sidan, om man skulle vara sig själv... kanske man aldrig får några vänner. Man kanske inte är älskvärd, kanske inte förtjänar det. Kanske den man är (eller rättare sagt egentligen, vad man gör, vilka övriga relationer man har, vilka projekt man ägnar sig åt, ens beteende), är en frånstötande varelse, en svår varelse, en som inte passar ihop. Men om du nu vill få en vän som vill vara vän med dig, måste du ta "the leap of faith", "vara dig själv" och hoppas att du, när du öppnar dig, inte blir sårad och lämnad.

Jag har försökt vara helt ärlig med andra som jag inte ens känner. Men de blir rädda, omedelbart. Om man istället skule vänta tills man investerat tid och känslor, lärt känna någon, som man känner tillit till, och sen är helt ärlig med hur man känner sig, ensam i världen, att man lever i en tystnad... om de känner samma har ni varandra. Om ni inte känner samma... ja du. Då får du fortsätta känna allt sånt, fortfarande helt ensam.

Livet. Ägna dig åt det du vill ägna dig åt. Spelar ingen roll vilka mallar det finns att förhålla sig till. Om gräset är grönare på andra sidan, om du vill hålla jämna steg med andra, ägnar du dig åt de projekt du verkligen vill då? När du är på väg att dö? Om du vill resa, spara pengar och res. Om du vill skaffa familj, bli (verkligen bli, inte bara utgör dig för att vara) någon att ingå i förhållande med, arbeta på relationer... Det verkar som att du bara inte vet vad det är du vill. Så är det för mig med, tror jag. För de flesta, antar jag. Andra kanske bara tutar och kör, går på tomgång, vaknar en dag och fattar inte vad de håller på med, eller bryr sig inte, eller vågar inte tro det, eller vill aldrig vakna upp mer. Men det värsta du kan göra är att nå ett mål bara för att. Ta en pinne bara för att. Checka en milstoppe bara för att.

Jag tror att när man iallafall gör det man vill göra, när man nu hittat vad det är eller insett vad det är, kommer det andra också. Kanske är det äkthet. Eller så gör det inte det och är inte så.

Märk väl att jag inte har en jävla aning om vad jag snackar om, jag är äldre än du är och lika vilsen.

Läste din text.
Du är inte ensam. Vi är många.
Mig veterligen finns ingen magisk formel för ett lyckligt liv.

Livet suger för de allra flesta.
Att på ett djupt plan inom sig själv, inte acceptera detta faktum, och på ett eller annat sätt försöka slingra sig iväg från det, leder bara till själslig misär.

Livet suger.
När du kommit fram till detta kan du acceptera att det inte är något fel med dig personligen.
Det känns hela tiden som att man måste anstränga sig med alla sina krafter, för att inte gå in i väggen, eller slukas av kvicksanden.. jag vet..känner samma, många fler än du tror känner samma också.

Finns inget direkt man kan göra åt saken.
Det är som det är.
Och med nuvarande samhällsriktning så blir det en kraftig hävstång för att förstärka denna känsla.
Som sagt, finns inget direkt du kan göra åt saken.
Vad du däremot kan göra, är att försöka acceptera, och kämpa på.
Det är inte trevligt att vara en högfunktionerande ADD/adhd/asperger/bipolär-personlighet, i en 'karaktär' som blandmissbrukande taxichafför, t.ex.
Vad som är lite mindre otrevligt är att vara en blandmissbrukande finanschef.
Livet suger fortfarande, men lite lite mindre.
Typ så.

God kväll.
Lycka till, till oss båda, och alla människor som kan relatera.
Hej





life is suffering - buddha

Åh.. ja. Jag känner igen mig i känslan. Hade jag varit du hade jag hittat något som lockade och pluggat högskola, finns det inget så vänta tills det kommer naturligt. Det är roligt med allt som hör till och iaf jag träffade riktiga vänner där. Vi är lika gamla du och jag, och jag har gjort det jag kände hörde ungdomen till. Jag flyttade, pluggade, praktiserade utomlands, gjorde en hitta-mig-själv-resa (eller två) till Indien och brakade sen in i den berömda väggen. Check.

Nu sitter jag 25 år gammal och känner mig färdig. Det jag vill ha sagt är väl ungefär... att även fast det blir allt det där man önskar så finns det där som gnager kvar. Det gör ingen skillnad. Spelar ingen roll vad du gör och inte gör. Det handlar om något annat. Eller ja, så är det för mig. Så jag måste lite ovilligt ge FX5000 rätt.

Intresseförening för drogromantiserande ensamma vilsna ungdomar är väl förresten flashback i ett nötskal

Läste alla era inlägg, och visst skänker vetskapen om att det finns likasinnade i, mer eller mindre, samma situation, och som hajar, en viss tröst . Jag kan samtidigt identifiera med känslan av att vara helt ensam - då trots att jag för tillfället bor hemma med föräldrar och två syskon. De känns mer som statister i mitt liv än någonting annat, och jag behöver inte ett fungerande familjeliv i närheten av i samma utsträckning som någon att kunna mig ensam tillsammans med. Det är knappast någon hemlighet att det är enklare att ta skiten som är vardagen med en klackspark om man har någon vid sin sida som inte nödvändigtvis är identisk, men som förstår åtminstone den allmänna ångesten över problemen omnämnda i TS; onaturliga förväntningar, ensamhet och svårigheter.

... sedan är väl Flashback precis sådant, men var alla drogromantiserande ensamma vilsna ungdomar på min ort håller till grubblar jag fortfarande över. Tydliga lokalavdelningar hade varit något

Skrämmande hur mycket av din text som stämmer in på mig. Är själv 90-talist som hela livet trodde att jag var den utvalde, "the one" så att säga. Världen var min spelplan och det var bara att ta för sig.. Har även själv stor erfarenhet utav dessa tillfälliga, men till synes seriösa, relationer man bygger upp med andra just p.g.a. att man är fast på samma ställe och mer eller mindre tvingas umgås. Har aldrig reflekterat över det så som du lägger upp det, men det stämmer så väl in nu när du skriver det.

Är en fena socialt och har mycket lätt för att sköta det ytliga när det kommer till kollegor, kunder, släkt osv. Men mer än så lyckas jag inte med på den biten. Några (någon) "riktiga" kompisar har jag inte lyckats skaffa mig sen studenten togs. Alltså kompisar som man är 100% bekväm med och det känns som man går i mellanstadiet igen.

Detta är troligtvis enbart ett vilseledande glorifierande från min sida. Kanske är det så att "riktiga" kompisar är så in i helvete svårt att skaffa sig när man börjar bli 25+. Kanske därför många gräver ner sig i ett förhållande och kanske kryddar med ett par barn.

För att återgå till din frågeställning: Jag har inga riktiga vänner så jag är fel kille att svara, men en spontan tanke är att ha ett gemensamt genuint intresse och därifrån bygga vidare. Att vara trevlig och reko kommer man inte långt med, tyvärr.. Hur hittar man dessa med likasinnat intresse då? Det går ju inte att t.ex. börja spela fotboll och helt plötsligt ha 20 andra välkomnande killar i exakt samma ålder som också tycker det är kul att sparka boll.

Krogen? Gymmet? Networka till den milda grad att man blir stämplad som knäpp?

Jag är rädd för att jag en dag plötsligt inser att jag inte är ungdom längre fastän jag inte alls känner mig "färdig" med ungdomslivet. Ett simpelt exempel; att köpa moppe som 25-åring och försöka få revansch på sin uteblivna moppekarriär som 15-åring. Det går bara inte. Att gå miste om chansen att göra att det där som man bara kan göra på rätt sätt om man själv är rätt ålder, som att va moppepojke när man är just 15, inte 16, 18 eller 25.

Jag har läst igenom din tråd, och i många avseenden är det som att se sig själv i spegeln. Samtidigt vet jag inte om det är skönt att någon identifierar med ens egen problematik, eller om det istället är synd att vi inte har någon som varandra att dela det här jävla lasset med utanför internet. Att skriva anonymt och få avlasta sig den axeltunga bördan är visserligen skönt, men det är givetvis inget substitut för mänsklig kontakt (då speciellt vänskap).

Det sista du skrev om att gå miste om att göra var sak i sin tid är extra träffande, och jag delar rädslan, eller snarare ångesten, över det. Shit, alltså.

Den smärre bok du har skrivit kan nog analyseras och svaras i ännu större uträckning, men ett par saker slog mig, om du ursäktar att jag leker Freud. Du beskriver din tillvaro på ett väldigt teatraliskt sätt och du tycks dras till att vara den här karaktären, som du uttryckt det. Det kan tolkas som en fasad du uppehåller i ditt behov för att undvika en tristessen du kanske har en rädsla för? Inte säkert att det stämmer men kan vara tänkvärt. Självförverkligande är ett I-landsproblem och beslutsångest blir inte mindre med tiden. Var glad om du kan ordna ett någorlunda stabilt liv med dina studier. Det finns många av oss vars beslut (eller avsaknad) inte ledde någonstans, men man tvingas gå vidare med livet så gott det går.

I regel har folk inte ett jävla intresse hur mångfacetterad man än må vara, det blir lätt för pretentiöst och uttröttande. Ärlighet och ett gott beteende räcker långt när det kommer till bekantskaper. Det behövs inte så många krusiduller. Gemensamma intressen hjälper dock. I övrigt kanske ditt drogmissbruk inte har orsakat de här problemen men de kommer garanterat inte att hjälpa med dom.

Jag ser inget i beskrivningen som är särskilt märkligt. De flesta saker som du nämner är sådant som de flesta gör/tror/hoppas/säger i ungdomen. Det är väldigt vanligt att se sig själv som någon sorts hjälte i en actionfilm, när man är ung, samtidigt som de verkliga omständigheterna är betydligt sämre.

Tsk, tsk. Du...

• ...söker djupare relationer, men väljer att distansera dig t.o.m. från dina vänner genom lögner om vem du är.

• ...söker vänner, men bär upp en självbild hämtad från populärkulturen av att vara för missförstådd och unik för att kunna hitta gemensamma beröringspunkter med människor i din omgivning.

• ...kallar dig öppensinnad och fördomsfri, men dömer ut alla som idioter.

• ...vill egentligen studera ett seriöst program med verkligt innehåll i en genuint läroinriktad miljö, men vill inte läsa in behörigheten som krävs för en teknisk eller naturvetenskaplig utbildning som fyller just detta syfte.

• ...vill lära dig att uppskatta nuet och ögonblicket, men är fixerad vid droger och att betinga din hjärna till att känna leda i vardagen.

Är 30 och känner dessvärre igen mig i allt. Känner igen mig i att flyttat från en liten håla och plötsligt med småstadsmått mätt "lyckats med" något i sthlm, men egentligen skulle alla bara veta hur ensam jag egentligen är. Utåt sett har jag ett superstort bekantskapsnätverk, uppfattas garanterat av många som "häftig" (haha, vad töntigt) men har bakom allt i princip inga riktiga, nära vänner längre. Inga såna man kan vända precis varennda tanke in och ut med, samt sitta timmar ihop med tyst, utan konstigheter. Hade det en gång i en partner jag var löjligt förälskad i, jag kan starkt rekommendera det för TS och alla andra livsmenings-sökande.

Du är säkerligen något på spåret med teorin om min karaktär som används i syftet att se mig själv som någon, för att på så sätt hantera tristessen. Sedan kan jag med säkerhet säga att det inte är en roll jag anammat (åtminstone till fullo), utan de attribut som anses bidra till "karaktären" är till stor del den personen jag är, men undermedvetet kanske jag har vuxit in i den för att lättare hantera självbilden; lite "de tycker att jag är konstig, då kan jag lika gärna vara jättekonstig"-mentalitet. Jag vet inte, men det är intressant att du tog upp det.


Jag ser mig snarare som en hjälte utan en actionfilm - jag är bänkad, och det känns som att "min film" saknas. Här förstår jag att det är upp till mig att knåda om verklighetens deg, så till den grad att jag skapar den filminspelning på vilken jag står i rampljuset. Lättare sagt än gjort, visserligen.


Nja, nu plockar du russin ur kakan. Lögnerna om vem jag är (snarare: min bakgrund) användes i inledande syfte för att undvika att bli dömd på förhand.

Huruvida jag anammat rollen som "den missförstådde" eller ej lämnar jag osagt, och det tar jag upp i detta inläggs första svar till användaren Neurotypisk.

Jag är öppensinnad, men om (läs när) människor visar sig sakna djup, och nöjer sig med att glida genom livet i s.k. 9-5-liv utan att ifrågasätta, vilja prova nya saker, prata liv, död och allt där emellan så förbehåller jag mig rätten att kalla dem för idioter - även om får kanske är en mer träffande stämpel...

Jag vill undvika tekniska, tillika naturvetenskapliga program eftersom jag saknar intresse och fallenhet för dessa fält. Om jag söker och kommer in så kommer jag att läsa juristprogrammet - ett bättre val för någon med viss, om än ej allomfattande, begåvning för argumentation och språk -- för att inte tala om intresse för att vrida och vända på saker och ting.

Jag är knappast drogfixerad, och att påstå att min hjärna skulle vara betingad till vardagens leda är antaganden som, min mastodonttext till trots, inte bygger på någon grund värd namnet. Här någonstans känns det som att ditt inlägg försuras av påhopp snarare än saklig analys och diskussion.


Jag sympatiserar med dig, kompis. Min fasad är visserligen inte den av någon perfekt människa, men jag kan tänka mig att det blir värre när man uppfattas som mer komplett. Hajar vidare precis vad du menar med riktiga vänner. En smart snubbe sade en gång till mig "det är enkelt att hitta människor att snacka med, men en helt annan historia att hitta människor att vara tyst med".