Ett stort problem med emotionella djurrättskämpar är att de missdiagnostiserar problemet och därmed föreslår missriktade lösningar. Istället för att fokusera på djurens livsprocess fokuserar man på deras dödsprocess. Att fiskar lider när människan fiskar upp dem är inte av så stor relevans om de redan levt ett fullgott liv då människan trots allt bara är en jägare som befinner sig högre upp i näringskedjan. Samma fiskar hade ju förr eller senare ätits upp av andra rovdjur. Det moraliska dilemmat uppstår när man livnär sig på utrotningshotade djur, medan det kan vara berättigat att jaga ett djur som det går överskott på.
Djurrättskämpar fördömer ofta djurplågeri (med all rätt), men tänker sällan på livskvalitet ur holistiskt kretslopphänseende. Katten är ett extremt stort problem för den nordiska avifaunan. Den importerades från främre orienten för skadedjursbekäpmning, men det slutade upp med att medborgarna tog sig vatten över huvudet och massdomesticerade djuret för sin egen bekvämlighet och på naturens bekostnad. De dödar för många inhemska djur och då specifikt fågelarter.
I en framtida svensk folkhemsutopi skulle vi därför behöva en stark stat som reglerar detta på ett korrekt vis. En stat som gör vad som krävs i naturens anseende och skiter i korkade känsloargument. Just nu är det t.ex. förbjudet i många länder att dränka sin katt, men det är tillåtet med förkastlig storindustriell djuruppfödning
Hur gör vi för att lindra kattproblemet ur etisk synpunkt? Räcker det att kastrera katter (vilket utgör ytterligare ett moraliskt problem), eller bör staten intervenera i beståndsreglering? Man kan ju inte förvänta sig att våra politiker förstår någonting överhuvudtaget i dagens läge i alla fall. Så som jag ser det, bör vi aktivt minska kattbeståndet, till den grad då det inte ska behövas kastreras katter.
OBS: Samma problematik gäller mänsklig överpopulation.