sonen har ångest över att börja på högskolan

<...>kunde han inte hitta något fast jobb utöver telefonförsäljning, men han slutade som tur är efter tre månader. jag skulle ju för fan skämmas om han slutade som 35-årig hal o flottig försäljare<...>

Har en 20-årig son som tycker att det är dags att börja studera, men han verkar inte vara helt glad över det. Han har mått ganska dåligt sen i tredje ring, när han tog studenten kunde han inte hitta något fast jobb utöver telefonförsäljning, men han slutade som tur är efter tre månader. jag skulle ju för fan skämmas om han slutade som 35-årig hal o flottig försäljare.

För det första har han väldigt medelmåttiga betyg, D i de flesta ämnen men inget över B. Självklart gör han högskoleprovet men ingen av oss väntar sig något bra resultat. så det verkar ganska osäkert om han ens kommer bli antagen... fö läste han media.

Grabben verkar ju inte ha några ambitioner alls, så som far kan man ju inte hjälpa att känna sig lite misslyckad. Vad som gör saken värre är att han uppenbarligen mår dåligt av att inte ha kunnat hitta nåt bra jobb. När jag försöker prata med honom om att läsa vidare eller jobba blir han arg, undviker ämnet och ibland tydligt upprörd. Förra veckan sa han själv att han tvivlar på att han ens kommer klara att plugga i ett år, att det inte är värt det osv. Frugan tror det har gått så långt att han blivit deprimerad, då ångest och depression går i hennes släkt.

Måste erkänna att en del av mig skäms för honom, då jag själv är ingenjör medan sonen inte ens kunde fixa ett taskigt jobb som diskare eller städare. Samtidigt vill jag inte att han ska behöva gå runt och må dåligt hela tiden. På grund av dessa skillnader så tycker han inte riktigt att jag förstår hans situation (klassikt ungdomscitat där: "du fattar ingenting!" eller hur? ) men jag vill såklart hjälpa på något sätt.

Så har någon av er fb:are gått igenom något liknande? hur löste ni det?

Inlägg från Korvmagnus

"Har själv haft självmordstankar sen barnsben så det är ju lite ingraverat att livet är helt meningslöst folk håller på och tjatar om att livet är en gåva och att det är fegt att ta självmord osv men det är ju oftast folk som inte vet vad de snackar om som säger det.."

Troll eller så kanske du om någon bör ha förståelse för ångest och depression eftersom du själv är självmordsbenägen.

fan då, du kom på mig!

skämt åsido, till skillnad från dig har jag aldrig låtit det rinna över på sonen eller frugan. Han har varit hos ett antal psykologer men han fyller inte kriterierna för vare sig ångest, depression, bipolär sjukdom eller annan sjukdom som påverkar humöret. Hade han haft någon sjukdom skulle jag självklart stötta honom.

--

fö så har jag kanske uttryckt mig lite fel, min oro är inte att han ska "misslyckas" i livet, utan att han råka välja något han inte tycker om för att han inte kan bestämma sig. Han kan jobba som diskare i hela sitt liv om det är vad han verkligen vill, men jag vill inte att han ska gå runt och ångra sig för det drar ner stämningen väldigt mycket där hemma. Det jag frågar är hur kan jag konkret uppmuntra honom att hitta något han verkligen bryr sig om, istället för att bara plugga för att han tror att det är vad jag vill.