Kan man uppfostra sig själv? (Barnuppfostran av klon)

Jag är inne på min fjärde fru nu och jag har totalt tolv barn, men något har slagit mig: de är totala besvikelser och helt värdelösa! Själv är jag ju något av en übermensch: snygg, smart, empatisk osv. Så uppenbarligen är det så att mina överlägsna gener är recessiva och förs inte vidare när jag ynglar av mig, har ändå försökt med fyra olika kvinnor nu. Så min logiska slutsats är att: för att få ett barn jag är nöjd med så borde jag klona mig själv. Tyvärr är ju inte detta helt lagligt och kanske inte ens etiskt, men det är inte vad jag vill diskutera.

Vad jag vill diskutera är detta:

Hur skulle det egentligen funka att uppfostra sig själv (eller ja, en klon av mig själv)?

Skulle jag klara av att vara sträng mot detta praktexemplar eller skulle jag vara mjäkig och därmed uppfostra en odräglig odåga?

Mitt mål är att uppfostra min avkomma i preussisk disciplin, men om man inte klarar att vara hård mot sitt egna kött och blod så är det ju dömt att misslyckas.

Ja en diskussionfråga till:

Någon annan förälder som ångrat sin avkomma och tänkt att det vore bättre att klona sig själv?

Borde man inte älska en klon av sig själv mer?

En klon är per definition en exakt kopia av dig själv, vilket betyder att den skulle vara din ålder, varför skulle du behöva uppfostra den?

Nej det behöver den inte vara. Men fattar inte alls TS trådstart kan han ta den lite enklare?

Intressant frågeställning! Baserat på din egna erfarenheter av att vara "dig själv" ligger du ju bra till att kunna förstå klonen. Du kommer att känna igen dig i den, men det är inte helt säkert att den kommer att känna igen sig i dig. Antingen ser den upp till dig o vill bli precis som du, eller så kommer den att sträva efter att bli olik dig. Hur var det när du växte upp, var du lätt att uppfostra eller var du mer revolterande? Stor sannorlikhet att klonen har samma tendenser.
Personligen tror jag att jag skulle vara för chillad mot min klon, vilket nog skulle göra att den blev odräglig😊

Nej, du tänker typ på en amöbas celldelning. En klon föds fram och är oftast därmed som en nyfödd version av en själv. Det skulle krävas accelererat åldrande för att klonen skulle vara samma ålder som mig själv.

Men oavsett, så gäller detta barnuppfostran av en klon, så tänk att klonen börjar som spädbarn.
Jag vet inte hur jag skulle förenkla en såpass komplex fråga.
Ja, det är det jag är rädd för. Att jag skulle ha för mycket sympati för klonen för att kunna vara en god förälder. Man kan inte vara en god far om man har för mycket sympati för ett barn, det är liksom dess mammas roll. I detta fallet tvivlar jag dock på att mamman skulle känna några modersinstinkter för barnet.

Jag antar därmed att jag skulle vara tvungen att vara mor och far samtidigt åt barnet, och det är väl i princip en omöjlig uppgift?

Jag tror också att jag skulle vara allt för snäll mot min klon, typ ge den våfflor och klia den under hakan varje dag, vilket givetvis skulle leda till att klonen blev en odräglig skitunge

En intressant twist hade ju varit om man kunde klona fram en kvinnlig version av en själv? Antagligen hade det varit enklare, men det kanske inte ens är möjligt med tanke på att en klon är en kopia?

Jag var ganska revolterande tyvärr. När jag var 16 rymde jag iväg med en negress ifrån en kringresande cirkus, vilket min far aldrig kom över. Inte för att jag rymde, utan för att hon var en negress, helt enkelt. Att jag lärde mig att dressera björnar var ingenting han värderade, och ej heller kunde se nyttan utav. Men jag är inte så säker på att rebelliskhet går i arv, men visst, det kan vara ett resultat av andra drag som går i arv.

Jag tror att frågan inte behöver vara så komplex till att börja med. Kanske du till och med hittar svaret där?

Ok huvudfrågan är ifall man klarar av att ordentligt fostra en klon av sig själv.

Jag tvivlar på att jag skulle kunna ge en klon av mig själv en sträng uppfostran. Tror du att du skulle kunna disciplinera en klon av dig själv?

Jag "vet" på sätt och vis svaret själv, men jag tänkte att jag kunde få höra några "andra uttalanden."

På sätt och vis vill jag egentligen bli avrådd. Men jag hoppas samtidigt på att höra några positiva nyheter så att jag kan förverkliga min dröm: om att dubblera mitt antal.

Vore det inte bättre om du ser till att ta hand om de barn du redan har?

Inse fakta: Ett turbulent liv med skilsmässa på skilsmässa, är en allt annat än idealisk miljö att uppfostra barn i. Å andra sidan, om nu Jango Fett klarade skivan, så borde väl du också fixa det.

Frågan är om man kan älska någon annan än sig själv om man som du lider av narcissism?

Ja självklart skulle du kunna uppfostra en klon av dig själv. Det handlar om förhållanden mellan människor, och inte gener. Underskatta inte det.

Du skulle till och med kunna motivera dig själv genom att prata med dig själv. Men om en annan människa ger dig samma motivation så blir den starkare, även om det vore en klon av dig själv.

Det här kan bara bli bra! Män växer nämligen igenom motgångar och utmaningar!
Klonar du dig själv så kommer ni ha mycket att tävla om, iom det kommer även du att växa dig starkare och slutligen når ni nog gud-status och säkrar er plats i Valhall!
(Vet inte säkert om kloner tillåts, men å andra sidan är alla lika värda!)

I'd say go for it!

12 barn tror jag inte ett skit på ok.

Tveksamt att du har ens ett.

Men ja jag tror du är smartare och snyggare än genomsnittet. Genomsnittet är så jävla fula och korkade så något annat vore tragiskt.

Som svar tror jag det hade fungerat bra med att uppfostra sin klon. Men den hade kunna få en helt annan personlighet eftersom den inte upplevt samma. Men visst hade det varit ett kul experiment.