Tillräckligt allvarliga sexuella övergrepp?

Hon menade nog bara att det som redan är ett allvarligt övergrepp tog ännu hårdare på dig än det kanske skulle ha gjort på någon som hade en tryggare grund att falla tillbaka på. Du var ju så utsatt.

Jag mådde jätteilla när jag läste vad du varit med om och kan inte föreställa mig hur jobbigt det måste kännas att leva med det. Det är bra att du får hjälp att bearbeta det nu. Försök se till att ta emot hjälpen och använd den så bra du kan. Slösa inte tiden på att sitta och tänka på att du inte ska vara där. Det hjälper ingen annan och framförallt inte dig själv.

Lycka till.

Så du menar att hon inte ska säga något till sin kille för risken att han inte vill vara med henne längre? Om han är en så svag själ så är det nog lika bra att hon blir av med honom.

Hon mår ju dåligt som det är och att behöva dölja sitt mående, eller framsteg under terapin, är ju verkligen att tumma på något av det i alla fall jag tycker är centralt i ett förhållande; öppenhet och ärlighet.


Man är sällan statisk som person; vissa perioder behöver man blicka framåt och ibland bakåt; inget är fel eller "jag är inte sån". Man ändrar sig genom hela livet. Just nu kanske du har ett behov av att bearbeta detta och sen är du redo att blicka framåt igen.

Det är allvarligt nog, du mår dåligt av det och det är allt som krävs för att man ska få rätt stöd och du tar ingen annans tid! Det är DIN tid!
Det där med skuld och skam är det som ofta sätter käppar i hjulet för oss, "om jag bara hade agerat annorlunda...", "tänk om jag gjorde något som uppmuntrade det..." och det är just de tankarna din terapeut ska hjälpa dig med. Du var ett barn och han var den vuxne du var i beroendeställning till och hela ansvaret ligger faktiskt hos honom. Den som borde må dåligt är han, inte du.

Du är bara i början av det här nu och första gången man säger något högt som man dragits länge med så skaver det en del men det kommer bli lättare.

Det finns inget vetenskapligt stöd för att så kallade bortträngda minnen existerar. Tvärtom så brukar man ju ha svårt att inte påminnas om trauman. Skulle du stöta på en psykolog som vill hjälpa dig att återfå minnen (dom var tidigare mycket aktiva runt sexualbrott mot barn) är personen en bluffmakare. I värsta fall kan då psykologen skapa en massa hemska falska minnen som du tror är äkta utöver dom du redan brottas med.

Det låter ändå väldigt bra att du fått specialisthjälp. Det här du rätt till och enda sättet du möjligen kan ta någon annans plats är om du går dit men ändå inte deltar aktivt utan bara sitter av tiden.

Ta hand om dig!

Det kan jag bara styrka.

Som den där lite knubbige mannen påpekade i en debatt om thomas quick är dessa teraåeuter ondskan personifierad.

Lider själv av ocd och falska minnen. Vet med all ångestaktuell erfarenhet att känsliga indivder kan fucka upp sif själva totalt.

Det är farligt territorium det här. Dessa terapeuter orde skjutas

Det där med att om man tänker negativt bidrar till ett negativt liv, nja. Till viss mån, men trauman, olyckor, dödsfall, krig har människor knappast orsakat pga att det dom har tänkt negativt.
.

Det ni skriver är jag medveten om, är ganska påläst hur minnet fungerar. Hur lätt det är att förvränga och plantera in felaktiga minnen (tex Quicks psykolog). Mycket obehagligt!

När jag skrev att dessa minnen "kommit upp" menade jag inte att de har varit helt bortträngda, mer att dom funnits där hela tiden i bakgrunden, men att jag inte tänkt/påverkats så mycket av dom. Så min fundering var varför jag upplever att jag mår dåligt och påverkas negativt av dessa minnen nu, över tio senare.

SSRI tar tid innan de ger resultat och du blir sämre till en början för att sedan gradvis bli bättre.

Detta borde läkaren ha kännt till.

Det kan ju tvärt om vara så att du gått in i en svacka, och därför glider dina tankar in på de här minnena, något som alldrig skulle ha hänt om du varit på bättre humör.

Det är viktigt att ta reda på orsak och verkan här.