Tillräckligt allvarliga sexuella övergrepp?

Ärliga svar kring min situation uppskattas!

Ska försöka göra en lång historia kort.
Haft en ganska jobbig uppväxt, inte växt upp med mina biologiska föräldrar och flyttat runt i fyra olika fosterhem. Anledningen var dels att ett par av fosterhemmen behandlade mig dåligt men även dåliga beslut av soc. Blev slagen och bestraffad på olika sätt i två av familjerna, och även särbehandlad jämfört med deras egna barn. Det tredje hemmet var bra men var bara ett jourhem så bodde tyvärr bara där i ett år.

Så till den fjärde fosterfamiljen där jag bodde från åtta till 18 år. Så länge jag kan minnas var min fosterpappa lite väl förtjust i mig. På helt fel sätt. Det skulle alltid kramas och pussas på ett sätt som kändes obehagligt. Jag har inte så många konkreta minnen, dels har jag nog stuvat undan mycket, dels var man i början så liten att man inte fattade vad som pågick. Men känns som det var lite över gränsen hela tiden. Småsaker, han kom ut naken från duschen när jag satt i vardagsrummet utan att skyla sig. Ibland när han pussade mig stack han in tungan också. Anspelningar på sex. När vi var i sommarstugan så delade han och jag vid tillfälle på dubbelsängen och då låg han smekte mig axeln och ner mot bröstet. Etc. En gång gick han helt över gränsen, jag var kanske 13, 14. Han kysste mig och tafsade på hela kroppen, tog mig på brösten innanför bh:n.

Som ni hör, inga allvarliga grejer egentligen. Jag tror den värsta känslan för mig då var att den enda vuxna personen under min uppväxt som ändå brydde sig om mig och verkade tycka om mig, var någon som egentligen bara var ute efter något annat, var intresserad av min kropp inte av mig.

Jag är 29 nu och har klarat mig bra trots turbulent barndom. Pluggat, jobbat mycket, bott utomlands några år. Sedan tre år tillbaka har jag dock börjat må sämre psykiskt. Först fick jag sömnproblem, sedan allt mer trött och nedstämd och mycket tankar på det förflutna. Mindre och mindre sexlust.

Sökte så på vårdcentral förra hösten. Hade då varit extremt energilös så ville ta lite prover för att kolla om jag hade brist på något plus få hjälp med sömnproblem. Läkaren tyckte direkt att det var en depression, fick SSRI utskrivet. Dessa funkade inte, blev sämre av dom. På uppföljningsmötet hann vi prata lite mer. Jag frågade om jag kunde få en psykologkontakt istället, började väl inse att jag måste bearbeta allt som hänt. Vi pratade lite om min uppväxt och till sist frågade hon mig rakt ut om jag varit med om övergrepp. Jag blev chockad att hon frågade, hade då aldrig berättat för någon om min fosterpappa. Så jag fick ur mig ett ja, var skönt att få säga det till någon och innan jag visste ordet av hade jag en remiss till en speciell mottagning där man jobbar med olika "trauman" ex sexuella övergrepp.

Egentligen hade jag nog bara velat ha en psykolog som jag kunde prata med allt jag varit med, inte bara övergreppen (om det ens är övergrepp). Jag är så tacksam att jag får gå till den här proffsiga mottagningen hos en väldigt duktig terapeut, men jag känner hela tiden att jag inte har rätt att vara där. Att det jag varit med om inte är tillräckligt allvarligt, att någon annan med värre övergrepp borde ta min plats. Att jag även skulle behöva bearbeta annat från min uppväxt. Samtidigt tänker jag mycket på det min fosterpappa gjorde, det liksom sitter en äcklig känsla i kroppen. Som sagt har jag haft allt mindre sexlust och nu är den helt på noll. Kan knappt att min kille ska ta i mig för det påminner mig om fosterpappan. Men känns som jag förstorar upp saker, eftersom det inte var så allvarliga händelser.

Träffat min terapeut tre gånger nu, och nästa träff imorgon ska vi börja prata mer om övergreppen och komma igång med själva behandlingen. Jag är så orolig att hon ska tänka att det inte är så farliga grejer och knappast några övergrepp. Jag vet inte ens själv vilket jag mår sämst av, detta eller allt annat skit som hänt.

Nu vill jag veta er ärliga åsikt. Vad ska jag göra, ska jag fortsätta denna behandling? Tycker ni det är rimligt att jag mår dåligt över detta? Borde jag be om traditionell terapi istället? Väldigt tacksam för svar!

Det är ju så KBT fungerar, det är en form av behandling som ser framåt till skillnad från tex psykoterapi osv.

Det är ganska vanskligt att säga hur en annan person ska göra när det kommer till terapi. Vissa har ett stort behov av att bearbeta det förflutna medans andra hellre blickar endast framåt. Hur man tar sig vidare är ytterst personligt och man måste hitta det som fungerar för en själv.

Nu verkar ju de gamla såren faktiskt ge sig till känna och då är det betydligt bättre att hantera det på något sätt än att sopa det under mattan igen.

Samma sak med att berätta för sin partner; varför inte? Att gå i terapi kan i bästa fall förändra hur man ser på sig själv och livet, ska man då inte involvera sin partner i sin process? Jag tycker att man ska göra det om man kan och vill, om inte annat för att få förståelse för att ens liv är lite svajigt.

Sen det här med de sexuella övergreppen; självklart kommer du bli tagen på allvar av din terapeut, när du är där ar faktiskt din uppfattning av det hela det viktigaste, ingen annans.

Lycka till med allt!

Tänker man negativt drar man till sig negativa tankar vilket skapar ett negativt liv. Håller med om att man ska bearbeta vad det är som har hänt och förstå att det inte är någon bagatell. Alla människor är inte lika förstående eller vill kanske inte ha någon relation med sådana som haft ett sådant liv.

Det finns de som drar sig undan människor som haft en trasig uppväxt och varit med om sexuella övergrepp. Vill inte dra till med någon procent, men kan bara säga att förhållanden med människor som haft en sådan uppväxt håller oftast aldrig. De är krossade själar och drar ner andra i deras mående. Baserar det på egen erfarenhet och andras. Att bli helt frisk och fungera som en normal människa igen är sällsynt tyvärr.

Nu får du nog förklara varför du riktade detta till mig, förstår inte vad du svarar(?) på.

Det är ju så KBT fungerar, det är en form av behandling som ser framåt till skillnad från tex psykoterapi osv.

Det är ganska vanskligt att säga hur en annan person ska göra när det kommer till terapi. Vissa har ett stort behov av att bearbeta det förflutna medans andra hellre blickar endast framåt. Hur man tar sig vidare är ytterst personligt och man måste hitta det som fungerar för en själv.

Nu verkar ju de gamla såren faktiskt ge sig till känna och då är det betydligt bättre att hantera det på något sätt än att sopa det under mattan igen.

Samma sak med att berätta för sin partner; varför inte? Att gå i terapi kan i bästa fall förändra hur man ser på sig själv och livet, ska man då inte involvera sin partner i sin process? Jag tycker att man ska göra det om man kan och vill, om inte annat för att få förståelse för att ens liv är lite svajigt.

Sen det här med de sexuella övergreppen; självklart kommer du bli tagen på allvar av din terapeut, när du är där ar faktiskt din uppfattning av det hela det viktigaste, ingen annans.

Lycka till med allt!

Oj, vad jag reagerade och chockad jag blev när du skrev "Som ni hör, inga allvarliga grejer egentligen". Jag blev väldigt ledsen att höra vad du varit med om, det är verkligen inte okej vad denne mannen gjort mot dig, helt klart övergrepp! Och som någon/några nämnt i denna tråd, att det inte skulle vara så allvarligt, blir väldigt irriterad på det. Eller att du ska sopa det under mattan. Det är nog dags för dig nu att bearbeta detta, det har ju kommit upp förmodligen för en anledning, nu är det dags. Det är övergrepp och du har hel rätt att få bearbeta dessa minnen nu. En vuxen ska aldrig bete sig på det viset mot ett barn/tonåring. Vad arg jag blir att tänka vad denna människa gjort...

Lycka till, tro på dig själv och var ärlig mot dig och dina känslor.

Tänker man negativt drar man till sig negativa tankar vilket skapar ett negativt liv. Håller med om att man ska bearbeta vad det är som har hänt och förstå att det inte är någon bagatell. Alla människor är inte lika förstående eller vill kanske inte ha någon relation med sådana som haft ett sådant liv.

Det finns de som drar sig undan människor som haft en trasig uppväxt och varit med om sexuella övergrepp. Vill inte dra till med någon procent, men kan bara säga att förhållanden med människor som haft en sådan uppväxt håller oftast aldrig. De är krossade själar och drar ner andra i deras mående. Baserar det på egen erfarenhet och andras. Att bli helt frisk och fungera som en normal människa igen är sällsynt tyvärr.

Du citerade ju mig i ditt förra inlägg i tråden. Att man ska berätta sådant för sin partner och att man ska dra upp gamla minnen. Jag svarade dig.

Jag har ända till nu alltid varit en sådan som blickar framåt, kan inte alls identifiera med den här nya ältande personen som jag just nu är. Men det väl ett tecken på att saker måste bearbetas som du säger. Tänker att en kombination av psykoterapi el. liknade och KBT kan vara bra. Först reda ut det som hände i det förflutna, sedan ta tag i nuet med hjälp av KBT.

Tack för ditt svar!

Tack alla som svarat, uppskattar det mycket. Det svårt för mig att se det objektivt eftersom jag inte har någon att prata med detta om, förutom min terapeut. Så väldigt skönt att få utomståendes åsikter.

Kändes bättre inför min terapisession igår. Men sedan sa hon ett par saker som jag direkt reagerade på. Vi pratade om det som för mig är det värsta minnet och det som förföljer mig idag. Han tog mig på brösten och kroppen och kysste mig, mår illa bara jag tänker på det.
Det var svårt för mig att berätta om detta, första gången någonsin. Så hon frågade sig fram lite, och frågade om det var penetration inblandat. Trodde inte att hon hade förväntat sig det eftersom jag även sagt till henne innan att det som hänt inte varit så allvarligt. Det är så sjukt att man nästan sitter och önskar att det skulle varit allvarligare för att man då kunde få ha rätt att må dåligt och att sitta där.

Sen sa hon i slutet något i stil med "ja det här har nog blivit väldigt stort för dig för att du haft mycket andra problem runt omkring, och inga vuxna du kunnat lita på etc". Vilket direkt fick mig att börja noja över att hon kanske inte tycker det är tillräckligt allvarligt för att få specialisthjälp.

Så nu har jag haft ångest hela dagen och känner massa skuld, skuld inför att sitta där och ta resurser från någon annan som kanske behövt det mer, skuld inför min kille för vi inte haft sex på snart ett år, skuld att jag inte sa ifrån mot min fosterpappa osv

Kändes lite bättre dock när jag läste igenom tråden igen. Ska nog ta upp dom här tankarna med min terapeut.

Sen sa hon i slutet något i stil med "ja det här har nog blivit väldigt stort för dig för att du haft mycket andra problem runt omkring, och inga vuxna du kunnat lita på etc". Vilket direkt fick mig att börja noja över att hon kanske inte tycker det är tillräckligt allvarligt för att få specialisthjälp.

Så nu har jag haft ångest hela dagen och känner massa skuld, skuld inför att sitta där och ta resurser från någon annan som kanske behövt det mer, skuld inför min kille för vi inte haft sex på snart ett år, skuld att jag inte sa ifrån mot min fosterpappa osv

Det finns inget vetenskapligt stöd för att så kallade bortträngda minnen existerar. Tvärtom så brukar man ju ha svårt att inte påminnas om trauman. Skulle du stöta på en psykolog som vill hjälpa dig att återfå minnen (dom var tidigare mycket aktiva runt sexualbrott mot barn) är personen en bluffmakare. I värsta fall kan då psykologen skapa en massa hemska falska minnen som du tror är äkta utöver dom du redan brottas med.

Det låter ändå väldigt bra att du fått specialisthjälp. Det här du rätt till och enda sättet du möjligen kan ta någon annans plats är om du går dit men ändå inte deltar aktivt utan bara sitter av tiden.

Ta hand om dig!