Bipolär 2

Jag har rätt starka misstankar om att jag är bipolär med hypomaniska/depressiva skov. Min mamma är bipolär typ 1, alltså med helt maniska perioder. Jag har under många år misstänkt en rad olika personlighetsstörningar hos mig själv men inte tagit tag i något eller bett om en utredning, men som sagt så är jag rätt säker på att jag är bipolär. Jag har gått igenom en hel del i barndomen och dessutom med arvet från mammas sida (min mormor var också sjuk men hann ta livet av sig innan hon fick någon diagnos).

Jag har i alla fall bokat tid på vc för att påbörja en remiss till utredning men funderar på att avboka för jag vet inte om jag orkar gå igenom allt det där. Jag har, vad jag förmodar, precis haft en hypomanisk period där jag levt i eufori i ett par dag, max en vecka, och har mått något så fruktansvärt bra fram tills nu för några timmar sedan då det känns som att allting bara brast och föll huvudstupa ner platt. Inget speciellt utlöste det, men ångesten är något fruktansvärd nu. Jag kan inte koncentrera mig på vad jag gör, hittar ingen fokus och allt känns bara värdelöst. Mitt självförtroende som vanligtvis är väldigt bra, och ännu bättre under hypomanin, är i botten. Jag känner mig dålig, ful och korkad. Känner bara att livet suger och även om jag vet om att det är en period och att det kommer bli bättre, så kan jag inte riktigt övertala mig själv till att livet är värt att leva. Jag brukar kunna prata med min bästa vän men inte ens det orkar jag nu.

För 7-8 år sedan (då 19 år) blev jag diagnostiserad med depression och fick citalopram utskrivet. Började med 20 mg men ökade till 40 rätt snabbt. Blev bara speedad och kände inte igen mig själv. Fick då Lamotrigin 100 mg (utan någon ny diagnos, läkaren gick bara på mina symptom) och jag blev i princip ingenting mer. Jag var bara helt likgiltig inför allt. Kunde skratt och gråta men kände ingenting. Slutade med alla mediciner 2014-2015 och nu känns det som att jag är djupare ner än någonsin.

Kan det vara värt att gå igenom utredningen ändå? Hur känner ni andra med bipolär 2, alltså hur upplever nu depressiva vs hypomaniska skoven? Hur långt mellan dessa perioder är ni "normala" och går perioderna i omlott eller kommer de lite då och då, oberoende av varann? Om jag ska påbörja utredningen vill jag vars nästan säker på störningen innan så jag bara kan skynda på processen och få den hjälp jag behöver; framförallt samtalsterapi.

Ja, det är värt det. Du kommer troligtvis behöva terapi och medicinering för att hålla dig på en bra nivå. Jag vet. Utan detta kommer livet vara svårt och under perioder finns riken att det händer både det ena och det andra som du får lida för efteråt.

Ta tag i det.

Givetvis om du vill få ett drägligt liv, jag är själv BP1 men var länge misstänkt BP2.

Ett tips: Det finns massvis med BP trådar här.

Du beskriver mig.


För mig funkar Lamotrigin väldigt bra! Att man som bipolär kan bli ganska speedad av citalopram är känt. Om du vill uppnå hypomani så kan du sätta dig själv i sömnbrist så kan det triggas igång.

Jag gjorde ett test för ett antal år sedan. Man skulle svara ja eller nej på ca 20 frågor. Hade man svara ja på fler än 5 rekommenderades en utredning. Jag svarade ja på ca 15.

Gör en utredning så du kan få rätt vård. Ok?

Ja, nu när jag läst lite mer om citalopram och bipolär så såg jag att det är vanligt. Det där med att sömnbrist kan tigga igång stämmer verkligen på mig. Jag sov bara ett fåtal timmar under två nätter och det i kombination med vårsolen triggade min hypomani (om vi antar att jag är bipolär).

Hur lång tid har det tagit för er från att ni ringt vc/tagit första steget till att diagnosen är satt? Hela processen känns så lång, tidskrävande och framförallt påfrestande. Har så svårt att prata med människor och litar i princip inte på någon. Känns som att om jag är ärligt om allt som försiggår i mitt huvud så kommer de ta mina barn ifrån mig och låsa in mig på psyk.

Idag vet jag inte eftersom psyk är rätt hårt ansatt men rätt fort tror jag om du bor utanför stockholm. Längre tid om du bor i smeten. DU skall vara ärlig på alla frågorna. AV dom kommer du inte bli av med dina barn. Däremot om det skulle hända massa saker orsakat av att du inte äter din medicin (som du kommer få) så kan man finnas oansvarig kanske. Men det skall mycket till.

Allt tar tid men du har ett långt liv framför dig. DU har barn som du vill kunna ta hand om på bästa sätt och kunna känna sig trygg i sin uppväxt. Lovar dig att jag varit med om där barn farit illa p.g.a. omedicinerad mamma och det har inte varit roligt för dom.

Om du nu har diagnosen så är min erfarenhet som jag sagt tidigare:

- Kontinuerlig terapi
- Sköta medicineringen
- Sköta sömnen
- Sköta maten.

Ovanstående är en förutsättning för ett bra liv, för dig och andra runt omkring dig.

Kram

För mig gick det fort, bort strax utanför Gbg. Blev uppfångad av vc i ett akut depressivt skov, fick misstanke om bipolär sjukdom och skickad remiss till öppenpsyk. Fick tid på öppenpsyk några veckor senare, men hann aldrig så långt utan blev inlagd. Var inlagd nästan 7 veckor och fick där min diagnos. Var och är tydligen rätt solklar att vara bipolär, är typ 1 iofs.

Var bara ärlig, det vinner du mest på i längden.

Jag vill vara ärlig för min egen skull så jag kan få rätt hjälp, men känns läskigt att dels erkänna allt och dessutom få mina misstankar bekräftade då.

Kan en tyngre diagnos (tex bipolär, borderline eller ännu värre som narcissism eller antisocial) påverka en i yrkeslivet?

Ingen känner till din diagnos om du inte själv berättar om det.

Det är ytterst få som jag berättat för som jag har en arbetsrelation med. Jag är ju en normalt fungerande människa eftersom jag äter min medicin. Det finns för mycket förutfattade meningar om dessa saker så jag vill inte att folk som inte känner mig så bra ska göra en massa antaganden om mig.

Glädjer mig att läsa det du skriver. Det finns som du skriver mycket meningar om det ena och det andra som folk inte vet vad dom pratar om. Bra att du inte berättar vitt och brett. Bra att du inser att du kan fungera normalt genom medicin & förhoppningsvis terapi. Problemet är att det finns många som vill känna hela vägen och av den anledningen slutar med sin medicin. Detta slutar alltid i kaos. DU verkar ha en bra insikt om dig själv vilket är en stor del för att kunna leva ett bra liv.

Tack!

Jag har en ganska bra sjukdomsinsikt men jag dricker lite för mycket för mitt eget bästa och slarvar med sömnen. Nu håller jag i alla fall på och släpper på en massa måsten jag har i livet.

Men jag vet ju folk som har helt obefintlig insikt. De mår bra, då mår de ju bra och då behöver de ju ingen medicin så då slutar de med den. Totalkraschar och blir tvingade till att ta sim medicin. Börjar må bra, ja, då mår de ju bra och behöver, enligt de själva, inte längre sin medicin och då slutar de. Sätt det på repeat.