Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Jag vet genuint inte vart jag ska börja, det är ett helvete.
Det hände på tok för mycket skit i barndomen och det har långsamt byggts upp och det är för ca 2-3 år sedan jag fick vetskap om personlighetstypen. Under denna period gick jag på gymnasiet och jag var enormt deprimerad, rökte på nästintill dagligen och idealiserade olika sätt att dö på ständigt.
Jag har ständigt känt en underliggande känsla av att man inte kan "compete" med andra människor o att det är starkare rent naturligt. Så var det hela min barndom, tror det härstammar i att min far har innerst inne ett dåligt självförtroende och har nästan aldrig varit nöjd med livet/jobb o vart han är 'idag o då lagt all skit på mig. Dömt mig enormt. De rösterna sitter i än idag och jag enorma svårigheter med att intala mig själv goda saker om mig själv d.vs. det är som att min hjärna är byggd för att tortera sig själv. När jag väl försöker intala mig själv goda saker så sitter det i, i kanske 10 minuter tills hjärnan går tillbaka till sitt naturliga självhatiska jag. Detta har även lett till att man jämfört sig ständigt med andra vilket försämrat ens syn på en själv gravt, bor i en av Sveriges rikaste kommuner och jag har vart den enda ungen i lägenhet vilket folk påpekat glatt miljarder gånger.
Jag har inte pratat om vad jag känt med någon då jag endast förväntar mig att jag är ett hopplöst fall och att det skulle vara svårt för folk att relatera. Fick tvångstankar när jag var 8 år eller liknande då om far min inte svarade i mobilen trodde jag direkt att han var död och fick panikångest. Satt många gånger på fritids och hade panikångest. Fick även annat skit såsom - Om jag inte hinner före den där bilen till övergångsstället så kommer pappa dö. Helt befängda saker men jag trodde helhjärtat på dom, jag fick gå en kurs med andra barn och allt försvann tack o lov. Kan inte komma på en just psykologisk förklaring till varför just allt cirkulerade kring pappa, men det är en klar indikation att jag var känslig redan då.
Hur som helst, psykiska ohälsan ledde mig på riktigt dåliga spår in i gymnasiet då jag började jämföra mig ännu mer o mer. Min klass bestod främst av machograbbar och jag fann endast en vän som jag än idag håller mig nära till. Auktoritet gör mig räddast av allt, jag kan inte ens förklara vad som händer inom mig men jag stänger av helt och självförstör. Det var när jag hade 50% frånvaro i tvåan skolan började reagera o förstå att allt inte var som det skulle bakom mina ögon. Jag droppade endast att jag inte kunde sluta jämföra mig med andra o att det var för mycket människor på skolan så jag kunde nästan aldrig ta det lugnt. Droppade inte att jag nästan rökte på dagligen för att försvinna ur mitt huvud o in i min "emotionella dvala". De gjorde inte ett smack o gjorde endast separata studieplaner för mig där jag fick sitta själv o skriva proven jag hade missat. Blev bara mer o mer outcast i klassen o jag klarar inte av när uppmärksamhet läggs på mig på det sättet.
Hur som helst, gick knappt dit något mer efter o failade nästan alla ämnen. Hade bra betyg i nian o gick till detta.
Att vara hsp på detta har bara varit fördärv, tänker fortfarande på döden så fort någonting går fel och jag kan må extremt dåligt i perioder. Det förbättrar inte det direkt att min tjej är helt motsatsen och har noll problem att prata gott om sig själv och kommer själv från en trasig uppväxt. Jag ska ge det ett genuint försök att starta ett företag men en nära vän då jag vet innerst inne att jag aldrig hade varit nöjd som employee. Det är bara att måendet tar en tillbaka 10 steg gång på gång, MINSTA LILLA påverkar oss HSP:s så stört mycket, tankarna bara nöter o nöter o nöter.... ner en
Det hände på tok för mycket skit i barndomen och det har långsamt byggts upp och det är för ca 2-3 år sedan jag fick vetskap om personlighetstypen. Under denna period gick jag på gymnasiet och jag var enormt deprimerad, rökte på nästintill dagligen och idealiserade olika sätt att dö på ständigt.
Jag har ständigt känt en underliggande känsla av att man inte kan "compete" med andra människor o att det är starkare rent naturligt. Så var det hela min barndom, tror det härstammar i att min far har innerst inne ett dåligt självförtroende och har nästan aldrig varit nöjd med livet/jobb o vart han är 'idag o då lagt all skit på mig. Dömt mig enormt. De rösterna sitter i än idag och jag enorma svårigheter med att intala mig själv goda saker om mig själv d.vs. det är som att min hjärna är byggd för att tortera sig själv. När jag väl försöker intala mig själv goda saker så sitter det i, i kanske 10 minuter tills hjärnan går tillbaka till sitt naturliga självhatiska jag. Detta har även lett till att man jämfört sig ständigt med andra vilket försämrat ens syn på en själv gravt, bor i en av Sveriges rikaste kommuner och jag har vart den enda ungen i lägenhet vilket folk påpekat glatt miljarder gånger.
Jag har inte pratat om vad jag känt med någon då jag endast förväntar mig att jag är ett hopplöst fall och att det skulle vara svårt för folk att relatera. Fick tvångstankar när jag var 8 år eller liknande då om far min inte svarade i mobilen trodde jag direkt att han var död och fick panikångest. Satt många gånger på fritids och hade panikångest. Fick även annat skit såsom - Om jag inte hinner före den där bilen till övergångsstället så kommer pappa dö. Helt befängda saker men jag trodde helhjärtat på dom, jag fick gå en kurs med andra barn och allt försvann tack o lov. Kan inte komma på en just psykologisk förklaring till varför just allt cirkulerade kring pappa, men det är en klar indikation att jag var känslig redan då.
Hur som helst, psykiska ohälsan ledde mig på riktigt dåliga spår in i gymnasiet då jag började jämföra mig ännu mer o mer. Min klass bestod främst av machograbbar och jag fann endast en vän som jag än idag håller mig nära till. Auktoritet gör mig räddast av allt, jag kan inte ens förklara vad som händer inom mig men jag stänger av helt och självförstör. Det var när jag hade 50% frånvaro i tvåan skolan började reagera o förstå att allt inte var som det skulle bakom mina ögon. Jag droppade endast att jag inte kunde sluta jämföra mig med andra o att det var för mycket människor på skolan så jag kunde nästan aldrig ta det lugnt. Droppade inte att jag nästan rökte på dagligen för att försvinna ur mitt huvud o in i min "emotionella dvala". De gjorde inte ett smack o gjorde endast separata studieplaner för mig där jag fick sitta själv o skriva proven jag hade missat. Blev bara mer o mer outcast i klassen o jag klarar inte av när uppmärksamhet läggs på mig på det sättet.
Hur som helst, gick knappt dit något mer efter o failade nästan alla ämnen. Hade bra betyg i nian o gick till detta.
Att vara hsp på detta har bara varit fördärv, tänker fortfarande på döden så fort någonting går fel och jag kan må extremt dåligt i perioder. Det förbättrar inte det direkt att min tjej är helt motsatsen och har noll problem att prata gott om sig själv och kommer själv från en trasig uppväxt. Jag ska ge det ett genuint försök att starta ett företag men en nära vän då jag vet innerst inne att jag aldrig hade varit nöjd som employee. Det är bara att måendet tar en tillbaka 10 steg gång på gång, MINSTA LILLA påverkar oss HSP:s så stört mycket, tankarna bara nöter o nöter o nöter.... ner en
Citat:
Jag vet genuint inte vart jag ska börja, det är ett helvete.
Det hände på tok för mycket skit i barndomen och det har långsamt byggts upp och det är för ca 2-3 år sedan jag fick vetskap om personlighetstypen. Under denna period gick jag på gymnasiet och jag var enormt deprimerad, rökte på nästintill dagligen och idealiserade olika sätt att dö på ständigt.
Jag har ständigt känt en underliggande känsla av att man inte kan "compete" med andra människor o att det är starkare rent naturligt. Så var det hela min barndom, tror det härstammar i att min far har innerst inne ett dåligt självförtroende och har nästan aldrig varit nöjd med livet/jobb o vart han är 'idag o då lagt all skit på mig. Dömt mig enormt. De rösterna sitter i än idag och jag enorma svårigheter med att intala mig själv goda saker om mig själv d.vs. det är som att min hjärna är byggd för att tortera sig själv. När jag väl försöker intala mig själv goda saker så sitter det i, i kanske 10 minuter tills hjärnan går tillbaka till sitt naturliga självhatiska jag. Detta har även lett till att man jämfört sig ständigt med andra vilket försämrat ens syn på en själv gravt, bor i en av Sveriges rikaste kommuner och jag har vart den enda ungen i lägenhet vilket folk påpekat glatt miljarder gånger.
Jag har inte pratat om vad jag känt med någon då jag endast förväntar mig att jag är ett hopplöst fall och att det skulle vara svårt för folk att relatera. Fick tvångstankar när jag var 8 år eller liknande då om far min inte svarade i mobilen trodde jag direkt att han var död och fick panikångest. Satt många gånger på fritids och hade panikångest. Fick även annat skit såsom - Om jag inte hinner före den där bilen till övergångsstället så kommer pappa dö. Helt befängda saker men jag trodde helhjärtat på dom, jag fick gå en kurs med andra barn och allt försvann tack o lov. Kan inte komma på en just psykologisk förklaring till varför just allt cirkulerade kring pappa, men det är en klar indikation att jag var känslig redan då.
Hur som helst, psykiska ohälsan ledde mig på riktigt dåliga spår in i gymnasiet då jag började jämföra mig ännu mer o mer. Min klass bestod främst av machograbbar och jag fann endast en vän som jag än idag håller mig nära till. Auktoritet gör mig räddast av allt, jag kan inte ens förklara vad som händer inom mig men jag stänger av helt och självförstör. Det var när jag hade 50% frånvaro i tvåan skolan började reagera o förstå att allt inte var som det skulle bakom mina ögon. Jag droppade endast att jag inte kunde sluta jämföra mig med andra o att det var för mycket människor på skolan så jag kunde nästan aldrig ta det lugnt. Droppade inte att jag nästan rökte på dagligen för att försvinna ur mitt huvud o in i min "emotionella dvala". De gjorde inte ett smack o gjorde endast separata studieplaner för mig där jag fick sitta själv o skriva proven jag hade missat. Blev bara mer o mer outcast i klassen o jag klarar inte av när uppmärksamhet läggs på mig på det sättet.
Hur som helst, gick knappt dit något mer efter o failade nästan alla ämnen. Hade bra betyg i nian o gick till detta.
Att vara hsp på detta har bara varit fördärv, tänker fortfarande på döden så fort någonting går fel och jag kan må extremt dåligt i perioder. Det förbättrar inte det direkt att min tjej är helt motsatsen och har noll problem att prata gott om sig själv och kommer själv från en trasig uppväxt. Jag ska ge det ett genuint försök att starta ett företag men en nära vän då jag vet innerst inne att jag aldrig hade varit nöjd som employee. Det är bara att måendet tar en tillbaka 10 steg gång på gång, MINSTA LILLA påverkar oss HSP:s så stört mycket, tankarna bara nöter o nöter o nöter.... ner en
Det hände på tok för mycket skit i barndomen och det har långsamt byggts upp och det är för ca 2-3 år sedan jag fick vetskap om personlighetstypen. Under denna period gick jag på gymnasiet och jag var enormt deprimerad, rökte på nästintill dagligen och idealiserade olika sätt att dö på ständigt.
Jag har ständigt känt en underliggande känsla av att man inte kan "compete" med andra människor o att det är starkare rent naturligt. Så var det hela min barndom, tror det härstammar i att min far har innerst inne ett dåligt självförtroende och har nästan aldrig varit nöjd med livet/jobb o vart han är 'idag o då lagt all skit på mig. Dömt mig enormt. De rösterna sitter i än idag och jag enorma svårigheter med att intala mig själv goda saker om mig själv d.vs. det är som att min hjärna är byggd för att tortera sig själv. När jag väl försöker intala mig själv goda saker så sitter det i, i kanske 10 minuter tills hjärnan går tillbaka till sitt naturliga självhatiska jag. Detta har även lett till att man jämfört sig ständigt med andra vilket försämrat ens syn på en själv gravt, bor i en av Sveriges rikaste kommuner och jag har vart den enda ungen i lägenhet vilket folk påpekat glatt miljarder gånger.
Jag har inte pratat om vad jag känt med någon då jag endast förväntar mig att jag är ett hopplöst fall och att det skulle vara svårt för folk att relatera. Fick tvångstankar när jag var 8 år eller liknande då om far min inte svarade i mobilen trodde jag direkt att han var död och fick panikångest. Satt många gånger på fritids och hade panikångest. Fick även annat skit såsom - Om jag inte hinner före den där bilen till övergångsstället så kommer pappa dö. Helt befängda saker men jag trodde helhjärtat på dom, jag fick gå en kurs med andra barn och allt försvann tack o lov. Kan inte komma på en just psykologisk förklaring till varför just allt cirkulerade kring pappa, men det är en klar indikation att jag var känslig redan då.
Hur som helst, psykiska ohälsan ledde mig på riktigt dåliga spår in i gymnasiet då jag började jämföra mig ännu mer o mer. Min klass bestod främst av machograbbar och jag fann endast en vän som jag än idag håller mig nära till. Auktoritet gör mig räddast av allt, jag kan inte ens förklara vad som händer inom mig men jag stänger av helt och självförstör. Det var när jag hade 50% frånvaro i tvåan skolan började reagera o förstå att allt inte var som det skulle bakom mina ögon. Jag droppade endast att jag inte kunde sluta jämföra mig med andra o att det var för mycket människor på skolan så jag kunde nästan aldrig ta det lugnt. Droppade inte att jag nästan rökte på dagligen för att försvinna ur mitt huvud o in i min "emotionella dvala". De gjorde inte ett smack o gjorde endast separata studieplaner för mig där jag fick sitta själv o skriva proven jag hade missat. Blev bara mer o mer outcast i klassen o jag klarar inte av när uppmärksamhet läggs på mig på det sättet.
Hur som helst, gick knappt dit något mer efter o failade nästan alla ämnen. Hade bra betyg i nian o gick till detta.
Att vara hsp på detta har bara varit fördärv, tänker fortfarande på döden så fort någonting går fel och jag kan må extremt dåligt i perioder. Det förbättrar inte det direkt att min tjej är helt motsatsen och har noll problem att prata gott om sig själv och kommer själv från en trasig uppväxt. Jag ska ge det ett genuint försök att starta ett företag men en nära vän då jag vet innerst inne att jag aldrig hade varit nöjd som employee. Det är bara att måendet tar en tillbaka 10 steg gång på gång, MINSTA LILLA påverkar oss HSP:s så stört mycket, tankarna bara nöter o nöter o nöter.... ner en
Skriver säkert som en kratta o vet genuint inte vad vad jag vill få fram, kanske bara o skriva av mig.
Men hsp har jag definitivt
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera