Det här är något jag skrev om HSP 2012 när Elaine Aron kom ut med sin bok om Högkänslighet.
Jag läste boken samt en artikelserie i SVD om högkänsliga och kom fram till lite annorlunda slutsatser.
Hade varit kul att få feedback på de tankar och reaktioner och tankar jag hade om HSP då , för jag upplever inte att jag fick något vettigt svar på det forum där mitt inlägg pubilcerades.
"Jag tror att det finns en del brister i Elaine Arons teori.
Ta till exempel den här artikeln fr svd och fallet Else Marie;
www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/…
Jag tror att Elaine var ett hyggligt känsligt barn, som fick etiketten "känslig", vilket har förföljt henne sedan dess; hennes förklaringsmodell blev att hon måste vara hög-känslig. Men det kan också vara så att hon var ganska mottaglig, och allteftersom, beroende på omgivningen och det som förväntades av henne, finslipade sin känslighet (inget fel med det). Det här är vad jag tycker mig se i hennes historia;
Kanske var hon ett känsligt barn, som dessutom råkade vara flicka. Ponera att flickors sociala träning sen barnsben bland annat går ut på att ta hand om andras känslor. De lär sig att leva in sig i andras sinnesstämning, äldre flickor med yngre syskon lär sig att ta hand om dessa, förekomma småsyskonens gråt (Else Marie är trots allt 85, vilket gör det sannolikt att hon var ung under 20-talet då flickor var betydligt mer strikt hållna än de är idag; för att inte prata om skuldkänslorna som hon tveklöst måste ha känt när någon annan for illa eller, som hon själv säger, när klassen fick skäll så mådde hon dåligt. Allt det där är ett (dåförtiden lyckat) resultat av en flickas emotionella uppfostran).
Omgivningens kommentarer om hennes "överkänslighet" torde i så fall endast ha gjort saken värre, varför hon blev en självuppfyllande profetia med allt fler symtom.
Ont i kroppen av höga ljud skulle jag tolka som en stressreaktion på ovanstående; ett exempel är om man skulle få hjärtklappning av att höra snabba steg som närmar sig i ett kontorslandskap; överkänslig för ljud eller underliggande betingad stress? Om man är en sådan som känner igen folk på stegen och t.ex. har levt under misshandelsliknande former (ta t.ex. battered wite-syndrome), så är det sannolikt en reaktion på detta. LIksom tendensen att pejla av omgivningen och stämningen i ett rum, hos alla närvarande, eftersom det är den "överkänsliges" sätt att hantera situationen.
Jag håller med om att den som uppfattar sig om högkänslig absolut måste sätta gränser, men detta genom att acceptera sig själv som man är och lära sig hur mycket man orkar med. Icke desto mindre bör den känslige försöka kontrollera känslostormarna, som ju som bekant utlöser en massa hormoner, varav stresshormonerna kan vara direkt farliga vare sig det är tio stresspåslag om dagen eller en långvarig och återkommande depression ... som kanske skulle ha kunnat behandlats (effektivt) med terapi vars syfte är att stärka självkänslan. överkänsligheten, som båda personer i artikeln uppger att de direkt har lidit av, bottnar säkert i att de var känsliga barn, men sedan till ännu större del beror på hur de har blivit bemötta (och stämplade) under uppväxten, samt deras reaktioner på detta.
Vad gäller den manliga karaktären, Roy... Jag tror att han hade sluppit en massa huvudbry om han hade haft Jesper Juul som förälder, eller en förälder som gav sig tid att förklara varför han som barn kände som han kände, samt lärde honom att sätta namn och ettiketter på känslorna, istället för att avfärda honom som "överkänslig" och kanske även i faderns/brödernas ögon, mindre manlig just därför.
Det sista som jag har invändningar mot är mätningarna av hjärnaktiviteten som författaren har gjort och sättet på vilket hon har tolkat resultaten. Inget av resultaten tycks tyda på att personen i fråga är högkänslig, utan endast att det är mer eller mindre aktivitet i vissa områden i hjärnan, men ingenting ytterligare om orsaken. Högkänslighet blir både orsak och resultat. Orsaken kan lika väl vara att alla högkänsliga har blivit bemötta på ungefär likartat sätt av sin omgivning, vilket har lärt dem att reagera på ett visst sätt.
Likadant, tror jag, förhåller det sig med högkänsliga som svimmar på konserter eller börjar gråta när de ser en vacker scen; de kan vara högkänsliga, eller i alla fall känsligare än andra, men jag är övertygad om att deras egen förväntning på upplevelsen spelar en avgörande roll i hur de faktiskt reagerar på musiken/scenen/bilden.
Därför skulle jag själv, om jag var högkänslig, kanske vara lite på min vakt och läsa boken väldigt kritiskt, både med tanke på Forer-effekten, nämnd ovan, liksom jag hade försökt att utröna vad som kan ha inverkat till högkänsligheten, vad som kan ha potentierat den, triggat den, mm. "