Highly sensitive person sensation seeker HSP

Snubblade över ett onlinetest och beskrivning av HSP

http://www.hsperson.com/pages/1May06.htm

Känner igen mig extremt i beskrivningen och nailar diverse onlinetest, är inte mycket för självdiognistisering och diagnoser men ändå intresserad av det

Någon annan här inne som är påläst kring HSP, speciellt i kombination med sensation seeker?
Någon som vet att dom är det? Hur ser era liv ut? vad tröttnar ni på? Vad går ni igång på? Hur fungerar era relationer? Droger? Etc...

Eller är det ett stort påhitt? Beskrivning gjord för att passa in på så många som möjligt?

Nej jag är inte så värst påläst men jag har HSP, men inte det där "sensation seeker".

Kaffe medicin och droger slår lite hårdare på mig än andra icke HSP.
Jag tål inte stim.

*det är absolut verkligt, inte något hitte på

Olika människor har totalt olika subjektiva känsloliv.

Observerade exempel och tankeexperiment:

1. En snygg person kan få ångest av minsta lilla utsatthet eller fel på sin klädsel, medan en annan snygg person kan spela in porr gratis och se det som en "kul grej". De olika typerna av människor kan inte förstå varandra.

2. Ett elakt ord till en elev på en grundskola kan sannolikt göra lika psykiskt ont på denne som det skulle ha gjort för en annan person att bli grovt misshandlad och få sin syster våldtagen. Därför kan en skolskjutning eller ett knivdåd utförd av en mobbad person mot sina fiender vara ett subjektivt korrekt och fullt rättvist straff. Men de olika typerna av människor kan inte förstå varandra alls. De flesta skulle anse att skolskjutaren "överreagerat".

Begreppet HSP är bara ett sätt att tolka och beskriva de som lutar mer åt den känsliga sidan. Det är en inte en form av diagnos, som såna där checkliste-skräpbloggar brukar framställa sånt här som. Samma koncept kan kallas vad som helst egentligen.

Jag tycker konceptet är viktigt för gemeneman att förstå, i samhällsbyggande syfte. Det kan t ex vara en delförklaring till att så många är okänsliga svin; pga att de utgår från sina egna (brister av) känslor och tycker att alla andra bör ha samma automatiska kemiska reaktioner som dom själva.

Känslolivet varierar också hos samma person från dag till dag baserat på ackumulerad stress och annat, men jag tror att de variationerna stannar på den del av detta 'spektrum' som man är född i. Se bara på dagisbarns personligheter. När de vuxit upp har de oftast samma relativa känsloliv som när de var små (anekdotiska observationer, har ej källa).

Som känslosam passar jag allra bäst i relation med en likadan tjej. Resultatet blir en relation nästan helt utan gräl, där båda helt enkelt säger till med snällt tonläge när något känns fel eller behövs bättras på, och den andre lyssnar och diskuterar utan att lägga in upprörande toner.

Den som är högkänslig och vill veta hur det känns att vara okänslig kan alltid prova att trycka i sig en överdos benso . Kan iaf tänka mig att det är så det känns för dom. Dock fuckar benso upp hormonsystemen i hjärnan så du blir ännu mer högkänslig så småningom så det rekommenderas ej.

Finner ni ljud irriterande?
Kläder skaver?
Hur påverkas ni om ett rum är stökigt?
Lätt att läsa av vilket humör någon är på?

Har ni blockerat alla känslor genom att trycka ner dom och hantera allt med ilska, enkelt då det är en väldigt stark känsla som överskuggar allt annat?

Ja jag är ljudkänslig, och samtidigt hobbymusiker oO
Jag tål inga plötsliga ljud, jag blir under någon halv sekund Liv Rädd, rädd för mitt jävla liv, när posten dimper in på hallgolvet och om någon knackar/plingar på dörrklockan som jag tagit bort så det är bara något litet metalliskt ljud kvar så känns det som att jag ska dö, men det håller aldrig i sig längre än halvsekunden.

Jag kan inte ha kläder på mig inomhus, förutom mina adidas mjukisar.
Inga fillingar, inga strumpor för jag får panik eller nåt av det, men även ingen tröja för den hamnar snett osv.
En annan anledning till inga/väldigt få klädesplagg är att jag får värmevågor som "sköljer" genom min kropp.

Mitt rum Är stökigt, det bara är så.
Jag har varken lust eller energi till att plocka upp allt och vara "som alla andra", jag gör det men det tar flera år, det är så lång tid jag behöver på mig.

Ja jag ser och kan urskilja olika ansiktsuttryck.

Hej!

Jag är den senaste veckan förstått efter alla böcker och tester att jag är HSP..känns skönt att förstå efter 52 år

Jag läst om i böcker av Ilse Sand "Älska dig själv", och "drunkna inte i dina känslor" av Maggan Hägglund å Doris Dahlin. Har hjälpt mig att förstå att jag är HSP. Hörde för första gången ordet "Högkänslig" för bara några veckor sedan då Norska prinsessan Märta-Louise var med i Skavlan, där hon berättade att hon var högkänslig.

Har i alla år fått klippa bort lappar i kläder, avskyr klockors tickande, njuter av ensamheten och är beroende av att få vara det ofta ( är sambo och har barn och barnbarn). Lukter och vissa ljud, hemska bilder eller filmer utsätter jag mig inte för att se...blir inte av med känslan eller synen utan bär med mig det i åratal.
Betällt mer böcker på adlibris av Ilse Sand och Elaine Aron.

Snack om att "finna sig själv"

Stämmer bra in på mig fast jag har blivit okänsligare med åren genom medveten träning. Men i grund och botten är jag väldigt känslig. Om samhället och livet tillät mig att vara känsligare skulle jag helt klart vara det. Nu känns det som att jag måste vara lite hård mot mig själv och andra för att överleva i den här brutala världen.

Tja förstod att jag var Extremt HSP i olika perioder i mitt liv. Sen är jag rätt hård samtidigt.
Kan bli påverkad av små saker. För mig är det mest det människor gör.
Kan vara olika ljud, rörelser m.m.. Starka ljud med från maskin eller siren.
Vet hur det är att dölja lite hur man mår. Så själv tycker jag det är lätt att se hur någon mår men sen hur någon riktigt mår vet man inte riktigt efter att ha pratat allvar.

Jag läser folk som en öppen bok, när jag pratar med dom så öppnar dom sig och spiller ur sig sina hemligheter, är det något som känns igen. Kan inte riktigt förklara hur det går till.

Jag får även höra att jag inte har något pokerface, ser svinarg ut tydligen när jag blir arg, folk bli rädda för mig.

Jag visste att jag är känslig utöver det vanliga. Men en dag pratade jag och morsan om det och hon nämnde HSP. Hon, som ju står mig närmast, tyckte att jag är som en typbeskrivning av Highly Sensitive Person.

Jag kan acceptera det och har läst lite på egen hand efter det. Mkt intressant, nu vet jag dessutom att jag inte är ensam! Väldigt skönt att veta det. Faktiskt.

Mvh.

Jag gömmer gärna mitt obehag eller olika känslor och tycker mig kunna se rätt fort om någon döljer något. Folk överdriver och hittar på rätt allvarliga saker som dom säger att dom känner, varit med om.

Misstänker att jag är HSP. Men inte sensional seeker. Och det är tungt. Om jag kunde byta bort mitt konstnärliga, musikaliska kreativitet - skulle jag göra det. Nu förstår jag varför jag fastnar i vissa känslor och tankar. Och det har sällan kännts relevant att prata med någon annan, för de fattar ändå inte.

Och förstår varför studera på högskola har varit så svårt. Det är sällan fel på huvudet, fel på känslorna och måendet.
Vet inte hur detta ska lösa sig för mig.
Psykhjälp hittils har varit jävla bedrövlig, och de tjatar om självförtroende, medan jag gör mitt bästa om att säga att det inte är fallet och försöker dra exempel från livet och situationer som visar detta.

Jag önskar verkligen inte HSP. Jag vill ha ett bra arbetsliv, inte kreativitet.
Det enda jag får nytta av, är kreativitet när jag spelar schack eller sport. Men det för inte livet framåt.

vad ska man göra?