Highly sensitive person sensation seeker HSP

Är detta samma som narcissism?

näej. narcissism är när man är självdyrkare, älskar sig själv.
HSP är en person med förstärkt nervsystem som reagerar starkare än för andra. Vilket kan vara en plåga. En stor del HSP måste äta antidepressivt för att dämpa känslorna.

Ja, men alltså det säger inte så mycket egentligen, "självdyrkare"?! Hur då, liksom? Dom går ju inte runt på stan, och bara ropar, jag är bäst, jag är bäst! Det är ju ett sjukdomstillstånd, med olika symptom, förmodligen. Om man tex tycker att ett elakt ord på skolgården, är lika smärtsamt som att (någon annan?) blir grovt misshandlad.

Ja, intressant ämne är det. Ska inte säga att jag sitter med facit, men jag undrar om exhibonism och narcisism är närliggande, från samma

Vi får invänta någon medlem som har både intresse och kompetens inom området.

SYynd att viktiga diskussioner dör så fort det blir intressant.

HSP är ett viktigt ämne att ta upp. För om man säger att det är ett alternativt sätt att fungera, så glömmer man bort att folk mår dåligt av det. Lösnignen ska inte vara atni-deppresiva medeciner. Lösningen ska vara att hjälpa dessa människor att kunna konkurrera med andra på arbetsmarknaden med samma villkor.

Nej, narcissism ligger väldigt långt ifrån HSP och som HSP riskerar man att dra dessa ASPS människor till sig.
Har hänt mig.

Symptom på Narcissism:

"De mest påtagliga dragen är den orealistiska självbilden, där man ser sig som unik, höjd över mängden, och med rätt till särskilda förmåner. Vanliga regler gäller inte, de är för andra som ses som medelmåttor. Endast de främsta experterna på området duger om en sådan här person behöver konsultera en läkare eller jurist.

Narcissisten strävar att framhålla sig själv i alla sammanhang, vilket gör personen odräglig i andras ögon.

Kritikkänsligheten kan ställa till stora bekymmer i vardagssituationer, eftersom personen i alla lägen styrs av sin strävan efter makt, status och berömmelse. Det behöver inte nödvändigtvis vara materiella framgångar, utan det är den personliga makten som är viktigast."

https://www.psykologiguiden.se/rad-o...gar/narcissism

Det låter ganska luddigt och mer eller mindre klyschigt, inga direkta symptom. Man får inte framhålla sig själv på minsta sätt, då är man "odräglig ", då undrar man ju vem som är narcissisten..

Jag ställer mig undrande till diagnosen HSP.

De symtom som de som anser att de är HSP beskriver, stämmer imho väldigt bra in på complex PTSD eftersom; den högkänslige läser av omgivningen och insuper miljön för att försöka luska ut hur hen ska förhålla sig till den. Beteendet är samma som hos traumatiserade individer. Sensation seeking kan här förklaras med att man har vuxit upp i en dramafylld miljö (vad som uppfattas som "drama" varierar från person till person, men jag tänker en normal-dysfunktionell familj där "Något alltid händer") som har aktiverat "den högkänsliges" reptilhjärna, som i vuxen ålder är inställd på fight & flight.

Ett tag funderade jag på om HSP kunde förklaras med någon slags histrionisk personlighetstyp, men ju fler som berättar om HSP:ets yttringar och sedan kommer in på familjedynamiken som man har vuxit upp i, (som inte sälla innehåller en eller ett par narcissiter som det "högkänsliga barnet" behövde anpassa sig till, kanske dold alkoholism, föräldrar som själva har varit traumatiserade som små ... kort o gott "vanliga familjer") desto mer lutar det åt komplex ptsd.

Har någon av er som HSP stämmer in på- stressrelaterade sjukdomar?
Eller GAD? Eller både och?

Det här är något jag skrev om HSP 2012 när Elaine Aron kom ut med sin bok om Högkänslighet.
Jag läste boken samt en artikelserie i SVD om högkänsliga och kom fram till lite annorlunda slutsatser.

Hade varit kul att få feedback på de tankar och reaktioner och tankar jag hade om HSP då , för jag upplever inte att jag fick något vettigt svar på det forum där mitt inlägg pubilcerades.

"Jag tror att det finns en del brister i Elaine Arons teori.
Ta till exempel den här artikeln fr svd och fallet Else Marie;
www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/…

Jag tror att Elaine var ett hyggligt känsligt barn, som fick etiketten "känslig", vilket har förföljt henne sedan dess; hennes förklaringsmodell blev att hon måste vara hög-känslig. Men det kan också vara så att hon var ganska mottaglig, och allteftersom, beroende på omgivningen och det som förväntades av henne, finslipade sin känslighet (inget fel med det). Det här är vad jag tycker mig se i hennes historia;

Kanske var hon ett känsligt barn, som dessutom råkade vara flicka. Ponera att flickors sociala träning sen barnsben bland annat går ut på att ta hand om andras känslor. De lär sig att leva in sig i andras sinnesstämning, äldre flickor med yngre syskon lär sig att ta hand om dessa, förekomma småsyskonens gråt (Else Marie är trots allt 85, vilket gör det sannolikt att hon var ung under 20-talet då flickor var betydligt mer strikt hållna än de är idag; för att inte prata om skuldkänslorna som hon tveklöst måste ha känt när någon annan for illa eller, som hon själv säger, när klassen fick skäll så mådde hon dåligt. Allt det där är ett (dåförtiden lyckat) resultat av en flickas emotionella uppfostran).
Omgivningens kommentarer om hennes "överkänslighet" torde i så fall endast ha gjort saken värre, varför hon blev en självuppfyllande profetia med allt fler symtom.

Ont i kroppen av höga ljud skulle jag tolka som en stressreaktion på ovanstående; ett exempel är om man skulle få hjärtklappning av att höra snabba steg som närmar sig i ett kontorslandskap; överkänslig för ljud eller underliggande betingad stress? Om man är en sådan som känner igen folk på stegen och t.ex. har levt under misshandelsliknande former (ta t.ex. battered wite-syndrome), så är det sannolikt en reaktion på detta. LIksom tendensen att pejla av omgivningen och stämningen i ett rum, hos alla närvarande, eftersom det är den "överkänsliges" sätt att hantera situationen.

Jag håller med om att den som uppfattar sig om högkänslig absolut måste sätta gränser, men detta genom att acceptera sig själv som man är och lära sig hur mycket man orkar med. Icke desto mindre bör den känslige försöka kontrollera känslostormarna, som ju som bekant utlöser en massa hormoner, varav stresshormonerna kan vara direkt farliga vare sig det är tio stresspåslag om dagen eller en långvarig och återkommande depression ... som kanske skulle ha kunnat behandlats (effektivt) med terapi vars syfte är att stärka självkänslan. överkänsligheten, som båda personer i artikeln uppger att de direkt har lidit av, bottnar säkert i att de var känsliga barn, men sedan till ännu större del beror på hur de har blivit bemötta (och stämplade) under uppväxten, samt deras reaktioner på detta.

Vad gäller den manliga karaktären, Roy... Jag tror att han hade sluppit en massa huvudbry om han hade haft Jesper Juul som förälder, eller en förälder som gav sig tid att förklara varför han som barn kände som han kände, samt lärde honom att sätta namn och ettiketter på känslorna, istället för att avfärda honom som "överkänslig" och kanske även i faderns/brödernas ögon, mindre manlig just därför.

Det sista som jag har invändningar mot är mätningarna av hjärnaktiviteten som författaren har gjort och sättet på vilket hon har tolkat resultaten. Inget av resultaten tycks tyda på att personen i fråga är högkänslig, utan endast att det är mer eller mindre aktivitet i vissa områden i hjärnan, men ingenting ytterligare om orsaken. Högkänslighet blir både orsak och resultat. Orsaken kan lika väl vara att alla högkänsliga har blivit bemötta på ungefär likartat sätt av sin omgivning, vilket har lärt dem att reagera på ett visst sätt.
Likadant, tror jag, förhåller det sig med högkänsliga som svimmar på konserter eller börjar gråta när de ser en vacker scen; de kan vara högkänsliga, eller i alla fall känsligare än andra, men jag är övertygad om att deras egen förväntning på upplevelsen spelar en avgörande roll i hur de faktiskt reagerar på musiken/scenen/bilden.
Därför skulle jag själv, om jag var högkänslig, kanske vara lite på min vakt och läsa boken väldigt kritiskt, både med tanke på Forer-effekten, nämnd ovan, liksom jag hade försökt att utröna vad som kan ha inverkat till högkänsligheten, vad som kan ha potentierat den, triggat den, mm. "

HSP:

Är det vanligt att du känner ett behov av att "dra dig tillbaka" när du varit ute bland mycket folk eller stora fester?
Har du ofta känt att det är något ”fel” på dig?
Blir du lätt överväldigad av sinnesintryck, ljud, ljus, starka lukter?
Blir du lätt överstimulerad när det händer mycket runt omkring dig?
Hoppar du lätt till av plötsliga höga ljud eller annat som du inte är beredd på?
Har du lätt för att känna av hur andra mår?
Har du fått höra att du är ”överkänslig”, ”Tänk inte så mycket", "Ta inte åt dig så mycket” eller ”Vad du överreagerar”?
Har du svårt att se våldsamma och blodiga spelfilmer fastän du vet att det hela är på låtsas?
Anstränger du dig mycket för att inte göra fel eller glömma saker?
Är du mycket känslig för smärta?
Har du ett rikt inre liv?
Kan du bli djupt berörd av konst, musik, natur eller andra upplevelser?
Njuter du intensivt av saker och nyanser som många tycks missa?
När människor inte trivs i sin fysiska miljö, brukar du då veta vad som behöver göras för att dom ska få det mer bekvämt?
När du måste konkurera eller bli observerad medan du utför en uppgift, blir du då nervös och skakig och presterar sämre än vad du annars skulle gjort?
När du var liten, uppfattade dina föräldrar eller lärare att du var känslig eller blyg?
Tycker du att det är lätt att komma på nya idéer, tycker du att det är underligt att andra inte tycker att det är lika enkelt att spåna idéer?
Tycker folk i allmänhet att du är vänlig och behaglig?
Funderar du ofta över existentiella frågor?
Är du bra på att entusiasmera och inspirera?
Kan du prestera extremt mycket under begränsad tid?
Är du en entreprenör?
Engagerar du dig lätt för mycket i andras problem?
Vill du göra saker i din egen takt och blir irriterad om du måste anpassa dig till någon som arbetar långsammare eller snabbare än du?
Har du ofta svårt att mentalt släppa saker som har hänt? Kan du grubbla över sådant du själv har gjort och vad andra att sagt? Har du svårt att gå vidare?
Känner du ofta intensiva känslor?
Blir du ofta mer ledsen än andra för småsaker samtidigt som du ofta kan känna intensiv lycka inför sådant som andra knappt lägger märke till?
Tycker du ibland att det är obegripligt att andra inte blir så berörda som du av olika saker, undrar du om dom verkligen har sett samma film som du? Ser dom inte skiftningarna i löven? Uppfattade dom inte att den vi mötte var så ledsen?
Kan ditt humör svänga väldigt snabbt?
Drabbas du ofta av emotionella störtskurar, starka och snabbt övergående?
I kontakt med andra människor, kan dina känslor snabbt ändras t.ex. från ledsen till glad eller tvärtom?

http://www.xn--hgknslighet-n8a5u.se/...vtest-21694736

Posttraumatiskt stressyndrom:
https://www.1177.se/Blekinge/Fakta-o...ssyndrom-PTSD/

Narcissism:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Narcis...ringskriterier

Jag är HSP, utan tvekan. Varenda punkt är en fem av fem i igenkännande. Konstigt att det inte finns någon större tråd då 20% av befolkningen verkar vara det, även om det säkert finns nyanser av HSP. Jag befinner mig nog dessvärre på den extrema sidan. Jag har ätit antidepressiva under en längre tid, många år, och känt att det får mig att vara mer stabil.