Har ni någonsin helhjärtat gjort en oegocentrisk handling?

Jo självklart men nu tänkte jag mer på för mig totalt okända eller väldigt perifera människor och på gärningar som kräver något större insats.

Om någon tex kommer gåendes med ett stor lass med paket i famnen och det översta håller på att glida i väg hugger jag det på instinkt innan det åker i backen.

Dock försöker jag numera lägga band på den instinkten och först fånga upp vad personen är omgiven av för varumärken eller andra yttre attribut etc så jag inte går och hjälper ex ett sånt där nyliberalt svin i en bmw eller liknande.

Sen har jag även i jämställdhetens namn dragit ner markant på vilken typ av kvinnor det är som jag erbjuder mina vardags-super-hjälte insatser

Jösses. Du märker inte själv att du är lika skadad, som de du anklagar för att vara så, va?
Kollar du in så att inte gamlingen har en för ny rullator också, innan du håller upp dörren?

Jag kan säga (och erkänna) att jag är väldigt oegocentrisk. Tänker hela tiden på de personer jag har i min närhet och sällan mig själv. Har försökt klura ut varför, men vet inte. Väldigt ofta kostar det mig väldigt mycket, b.la att jag inte utvecklas eller riktigt får det jag vill ha. Efter en tid så blir jag arg och frustrerad över detta.

Mycket möjligt att jag ändå är ute efter ett visst utbyte, då oftast kärlek. Mycket av de handlingar jag gör är baserade på att jag ska få något tillbaka.

Jobbar idag mycket på att tänka på mig själv, och tog beslutet för några dagar sedan att göra slut med min partner för att hen var väldigt självupptagen och jag kände att min utveckling kommer hämmas väldigt mycket om jag skulle fortsatt förhållandet.

Min teori har att göra med min barndom. Som liten hade jag frånvarande föräldrar och fick ingen uppmärksamhet eller form av kärlek. Det är nog därför jag vill ge mycket för att få mycket tillbaka. och när jag inte får så mycket tillbaka som jag ger så mår jag otroligt dåligt. Känner mig oälskad, värdelös och övergiven. Svårt.

Ja?

Människor som inte kan tänka bortom sig själva och utanför den personliga tankeboxen är degenererat skräp som borde steriliseras?

Snälla, träna inte bort de fina egenskaper du har utvecklat/ärvt bara för att vi lever i ett degenererat ego-drivet konsumtionssamhälle, kämpa för att behålla dem istället.

Varför är det skadat att först försöka, så gott det nu går, försäkra sig om att den som jag erbjuder min hjälp inte i andra sammanhang är en person som föraktar och ser sådana som mig som slödder?

I snart tio års tid har en viss grupp kvinnor hånat och raljerat över oss män och faktiskt konkret gjort sig lustiga och raljerat över våra tafatta försök att erbjuda dom hjälp i vardagen och gjort en stor poäng av att tacka nej till den.

Om jag på goda grunder tror mig ha just en sådan kvinna 10-20 meter bakom mig, med två fulla ica-kassar i händerna, är jag mindre motiverad att hjälpa henne med dörren. Uppfattar jag i stället att det är en vanlig hygglig människa (kvinna), som jag själv försöker vara, är det för mig självklart att dröja mig kvar och hålla upp dörren tills hon kommit fram.

Anländer vi nästan samtidigt till dörren lägger jag band på mig och håller upp den oavsett. Men det lilla extra gör jag inte om personen ifråga, för mig uppenbart, aldrig skulle gjort det samma.

Vad är det för konstigt med det, som gör mig så skadad? Jag är på allvar nyfiken.

Föräldrar gör dagligen många altruistiska uppoffringar (også föräldrar till adoptivbarn så ngt biologiskt resonemang håller inte)

"Skadad" är kanske fel ord. Men du verkar gärna vilja placera/sätta folk i fack, för att du ska kunna avgöra hur du ska hantera dem och situationen. Har jag fel?
Faran med det är att man gruppera in och stämplar folk, innan man ger dem en chans (lite som jag nyss gjorde med dig ) Det blir lätt fel.

Vi är nog lite FB-skadade/påverkade till mans här inne. Och jag läser ofta om män som nu ska sluta stötta/hjälpa kvinnor för att de "röstat på den här skiten" och liknande klichéer. Vilket blir lite som "du var dum mot mig, så nu är jag dum tillbaka".

Fast nu kommer vi lite ot.

Du vinner väl lika lite på dessa scenarion som ifall du skänker en tjuga till rädda barnen. Huvudsaken är hur det känns för en när man gör det antar jag? Om det känns bra att ha gjort någon av dessa saker, har man väl åtminstone till viss del gjort dem för det egna välbefinnandets skull.

Du är inte ensam.. Fint skrivet, dock är du kanske den mest självcentrerade utav oss alla, se filmen "Dogville"...
Jag håller med, det är fina egenskaper, men det finns fula vargar i varje vrå..
Att vara ego är inte dåligt, det är självbevarande!
Chloe's ego vill bli älskat, därför kastar hen kärlek åt alla håll och sväljer sin stolthet, har det fungerat?
I rätt sällskap JA, men är verkligen hela världens spelplan "rätt sällskap" ?

Jag skulle byta plats med Hitler i historieböckerna, SÅ EGO ÄR JAG.
Så att vara död i en bunker utan avkomma kan ju också vara ego.
Att bli ihågkommen var poängen!

Det beror ju på. Om man skonar mördaren för att värdesignalera och vältra sig i sin egen godhet, vända andra kinden till och allt det där, så är det inte en osjälvisk handling som jag ser det. Inte ens om det man gjort inte kommer till andras kännedom.

Det åligger nog var och en att genom självrannsakan avgöra ifall vad man just gjort var en helt osjälvisk handling eller inte, eller om man faktiskt fick ut något av det trots allt - ett renare samvete, en varm njutbar fluffig känsla inombords, en stjärna i protokollet, ett fint minne, vad än det må vara.

Jag kan inte ge exempel på helt osjälviska handlingar eftersom de är subjektiva. En generös person som strör pengar omkring sig kan förstås vara minst lika egocentrerad som en snåljåp som aldrig ger bort något.