Hej FB. Nu är det så att jag lidit av tvågstankar osv i över 6 år utan professionell hjälp. Som jag tror, i alla fall vad det känns som så utvecklar jag värre och värre tankar för varje tvångstanke/tanke som jag struntar i. Exempelvis så började jag med vanliga tvångstankar dvs, måste trampa på en viss sten, släcka och tända lampan ett jämnt nummer innan jag kan gå utan att få grov ångest osv, ni förstår de vanliga tvångstankarna.
Nu efter en sommar då jag började tänka en hel del hemska tankar om dvs familjemedlemmar osv så känner jag att jag måste få ett stopp på detta. Det utvecklas hela tiden till värre och värre tankar, jag kan få extrem ångest och nästan panik över att jag ens kan se ur ett par ögon från en kropp.. Jag kan få panik över att jag tror att jorden bara ska falla i all oändligthet osv osv... Det känns som att allting går på ''autopilot'', alltså inte alls som det gjorde för 6 år sedan, då jag verkligen kände mig som mig själv. Kan nämna att dessa tankar som varade under sommaren har fått mig till att gråta, sömnlösa nätter osv. Jag hade bokstavligt kunna skriva en bok om allt jag har haft, allt jag har behövt förklara för mig själv. Just i denna stund kan jag nästan få panik över att jag sitter och knappar på tangenter från en kropp... Allting känns så fruktansvärt obehagligt helt enkelt.
Jag har haft otroliga problem med att styra mina tankar under vaket tillstånd. Eftersom att jag tänker de hemskaste sakerna om familjemedlemmar så får det mig till att nästan gå till vansinne. Jag vet att jag inte vill tänka detta, och jag tror det är därför min hjärna framkallar dem, just pga av att jag inte vill tänka dem. Hade jag tagit tankarna med en nypa salt så tror jag säkert att de hade slutat ganska omgående eftersom jag inte hade haft några problem med att sluta med gamla tankar osv. Jag har nu börjat prata med mig själv för att verkligen försöka få mig själv till att fatta dessa saker. Varför jag tänker detta osv osv...
Ska det verkligen behöva gå så långt att jag knappt känner mig hemma i det vanliga livet och det så kallade vakna tillståndet? Har ni några tiås på hur jag ska gå till väga? Kan också nämna att berusad tillstånd får mig till att ''koppla'' bort de jobbiga tankarna till en viss del. Kan också nämna att utan dessa tankar så hade jag definitivt varit i mitt livs bästa tillstånd när det kommer till familj, vänner, pengar, resor osv.. Men dessa tankarna får vissa saker till att knappt ha något värde, som tex Pengar, hälsa osv. Ni får ursäkta mitt sätt att skriva på men är i ett väldigt krisat tillstånd.
Tack!
Nu efter en sommar då jag började tänka en hel del hemska tankar om dvs familjemedlemmar osv så känner jag att jag måste få ett stopp på detta. Det utvecklas hela tiden till värre och värre tankar, jag kan få extrem ångest och nästan panik över att jag ens kan se ur ett par ögon från en kropp.. Jag kan få panik över att jag tror att jorden bara ska falla i all oändligthet osv osv... Det känns som att allting går på ''autopilot'', alltså inte alls som det gjorde för 6 år sedan, då jag verkligen kände mig som mig själv. Kan nämna att dessa tankar som varade under sommaren har fått mig till att gråta, sömnlösa nätter osv. Jag hade bokstavligt kunna skriva en bok om allt jag har haft, allt jag har behövt förklara för mig själv. Just i denna stund kan jag nästan få panik över att jag sitter och knappar på tangenter från en kropp... Allting känns så fruktansvärt obehagligt helt enkelt.
Jag har haft otroliga problem med att styra mina tankar under vaket tillstånd. Eftersom att jag tänker de hemskaste sakerna om familjemedlemmar så får det mig till att nästan gå till vansinne. Jag vet att jag inte vill tänka detta, och jag tror det är därför min hjärna framkallar dem, just pga av att jag inte vill tänka dem. Hade jag tagit tankarna med en nypa salt så tror jag säkert att de hade slutat ganska omgående eftersom jag inte hade haft några problem med att sluta med gamla tankar osv. Jag har nu börjat prata med mig själv för att verkligen försöka få mig själv till att fatta dessa saker. Varför jag tänker detta osv osv...
Ska det verkligen behöva gå så långt att jag knappt känner mig hemma i det vanliga livet och det så kallade vakna tillståndet? Har ni några tiås på hur jag ska gå till väga? Kan också nämna att berusad tillstånd får mig till att ''koppla'' bort de jobbiga tankarna till en viss del. Kan också nämna att utan dessa tankar så hade jag definitivt varit i mitt livs bästa tillstånd när det kommer till familj, vänner, pengar, resor osv.. Men dessa tankarna får vissa saker till att knappt ha något värde, som tex Pengar, hälsa osv. Ni får ursäkta mitt sätt att skriva på men är i ett väldigt krisat tillstånd.
Tack!