Min mor tog livet av sig igår. Känner inga känslor??? Något fel?

Hej!

Min mor är en av få människor som bryr sig om mig. Gillar henne väldigt mycket, eller gillade?
Hur som helst är hon inte vid liv idag. Jag känner absolut noll. Inte ens ledsen.
Jag tänker att det verkar som att hon dog lite i förtid, även om hon som alla är dömda att dö någon gång. Men inga känslor överhuvudtaget, trodde jag skulle bli ledsen. Eller kommer det senare?

Har jag inte hunnit greppa det eller vad är det tal om? Känns som jag kan leva mig in i hennes situation och rättfärdiga beslutet. I don't blame her, you know?

Blir lite orolig om man inte känslossystem är som det ska.
Vad tror ni?

Mvh

Beklagar din förlust. Det låter som att du skulle kunna vara i den akuta chockfasen, kanske? Har du någon i din närhet att prata om det med?

Kan ju vara chock. Ibland tar det ett tag innan man fattar att någon är död.

Jag beklagar.
Jag tror det är vanligt att förståelsen av vad som hänt och känslorna kommer senare.
Det är bra att prata med någon om det. Eller om du vill skriva lite mer här om det.

Jag beklagar sorgen.

För mig kan något oväntat och chockartat ta tid att sjunka in, så att jag drabbas mer känslomässigt först efter ett tag.

Men det är ju svårt att veta hur det är för andra, speciellt kring något som man inte själv vet något om. Dessutom tänker jag i första hand på oväntade olyckshändelser, plötsliga sjukdomtillstånd med dödlig utgång o.s.v. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle reagera och vad jag skulle känna om en närmaste begick självmord. Förmodligen skulle det eventuellt finnas en rad andra känslor än ren sorg, t.ex. vrede, skuldkänslor o.s.v. Ja, jag brukar lätt känna skuld även när någon dör av naturliga orsaker som jag definitivt inte hade kunnat göra något åt, det verkar helt enkelt vara min grej... Men oavsett vad jag skulle känna, så skulle det förmodligen komma efter första chocken, istället för att jag slås av de känslorna omedelbart. Jag är intellektuellt snabb, men känslomässigt trög, verkar det som...

Edit: Ja, när min far dog, så kände jag efter ett tag t.o.m. lättnad bland alla andra känslor. Det är svårt att veta vad människor kanske ska känna om ens relationer till ens närmaste familjemedlem har t.ex. varit dålig, obefintlig eller på något sätt problematiskt.

Jag beklagar sorgen,

Jag tror du är i chockfasen fortfarande. Förlorade två otroligt goda vänner i en olycka, men sorgen kom först dagen därpå, när jag faktiskt förstod vad som hade hänt

För många drar den riktiga sorgen igång först efter att begravning och allt annat praktiskt är färdigt.

För stunden är du bara i djup chock.
Beklagar din enorma förlust.
Vänd dig till SPES om du vill komma i kontakt med andra människor som mist någon i självmord.

Du är i chock och ska inte vara ensam. Har du någon/några som förstår att du är i kris som du kan bo hos, eller som kan bo hos dig? Nära anhöriga?

Finner inte ord mer än att jag djupt beklagar sorgen.

Jag tror nog att alla hanterar och känner olika i sådana situationer. Bara för att man exempelvis inte gråter på någons begravning så betyder det inte per automatik att man är likgiltig. Kanske kommer du att reagera annorlunda senare, kanske inte, men det finns nog inget "rätt" eller "fel" när det gäller känslor.

Hantera du din förlust på ditt eget sätt bara och grubbla inte så mycket på hur du "borde" känna eller vara, och ja, ta hand om dig!

I de flesta fall kommer sorgen först vid begravning. Det är först då man fattar och verkligen reflekterar över det.
Om du tror att du skulle sakna din mamma men inte känner sorg efter begravning då bör du oroa dig.

EDIT: Fast det är klart, du kan ju också vara minst lika arg som ledsen och det då går jämnt ut. Det gör att man känner en tomhet snarare än ilska eller sorg. Tomhet känns inte.

För övrigt begraver vi inte bara för att det är kul utan det hjälper verkligen att komma vidare. Att man har någonstans där den man saknar går att besöka trots att denne är borta för alltid.

Jag tror jag avvaktar med att tynga ner mina medmänniskor tills jag åtminstonde känner negativa känslor.


Låter inget vidare. Får avvakta tills dess och se vart mitt känsloliv tar mig.
Känns som lite klyvna känslor att gå och hoppas på sorg. Men jag hoppas väl att jag blir ledsen så småning om.


Tack för alla fina svar och omtankar, rymdkramar till er Flashbackare.

Jag tror att du inte fattat vad som hänt riktigt ännu. Så har jag också känt vid dödsfall, separationer och andra riktigt jobbiga situationer. Det kommer kan du nog räkna med, se då till att inte vara rädd för att söka hjälp eller någon att prata med. Vissa lass gör man bäst i att dela med andra hur jobbigt det än känns. Och folk är hjälpsammare och kan vara större stöd än man tror när det verkligen gäller!

Ta hand om dig!