Att klippa navelsträngen, är lika tufft som att förlora en förälder.

Har du sett filmen boyhood? http://www.imdb.com/title/tt1065073/?ref_=nv_sr_1

Minnen min vän, minnen. Minnen och vetskapen att man lyckades ge nära och kära mer än man tog. Nej, jag skämtar inte. Dör dina föräldrar med gott mod och dina barn säger att de klarar sig själva har du gjort det du ska. Inte mina ord, en vän från skyttevärnen i yugo förklarade det en natt över några mellanöl. Men rätt har han.

Såg den efter dina rekommendationer, igår.
Var väl sådär. Svårt att identifiera sig med den amerikanska kulturen, samt de alkade styvfarsorna som försökte agera som ställföreträndande farsor. Ett evigt flyttande, var det också.
Men visst, en liten tår kom, när mamman förtvivlade över att sonen skulle ge sig iväg till college.
Tack, det ligger en sanning i din väns ord.
Det gör dock inte omställningen lättare eller roligare, att se "fram emot".

Jo, visst är det så. I slutändan så kommer vi alla dit med lite tur, vare sig vi vill eller inte. Barnen växer upp och flyttar, föräldrarna blir gamla och går bort och innan du vet av ordet så går dina barn i samma tankar då du själv har blivit gammal och grå... det är livets gång.

Tror med "rätt" inställning så blir det lättare att gå vidare och acceptera livet för vad det är. Det är kanske därför vi uppskattar det vackra runt om kring oss, just för att ingenting varar för evigt.

Sant.
Men som mamman i filmen sa i slutet: Jag trodde att det skulle vara mer än såhär...

Det är inte slut än
Det är ok att känna sorg men du har mycket kvar att uppleva och mycket mer att ge.

Eftersom att du är barnkär kan du passa på att göra någonting gott. Finns massvis med barn som behöver en ärlig chans och som tyvärr kommer från taskiga familjeförhållanden. Kanske kan du hjälpa någon ung kille/tjej?

Det behöver inte vara mer komplicerat än att de får känna trygghet och ha ett stabilt boende.

Ett kapitel i ditt liv tar nu slut och ett nytt börjar, vad vill du skriva i den?

Tack för dina snälla ord.
Ja, jag får hitta mig något nytt att fokusera på.
Och barnen är ju inte försvunna, bara för att de inte bor hemma.
Jag befinner mig i ett vägskäl i livet och är nog lite pessimistiskt/djupt lagd. Har aldrig känt mig låst av barnen, och har svårt att förstå andra föräldrars glädje över nyfunnen frihet.
Men erfarenheten säger att allt löser sig och brukar ordna upp sig till slut.

När jag drog hemifrån (yngsta barnet) så drog föräldrarna land och rike runt på semester.
Tror dom var glada att bli av med mig.

Jag kan förstå dig faktiskt. Du har ju ändå haft rollen som förälder i x antal år. Och sen står du där med vuxna ungar och är fortfarande förälder men dom är inte lika beroende av dig. Och det blir som en livskris.
Men du är och förblir förälder men ni får som en ny relation. Och den kan bli minst lika kul som när dom var små. Ofta får man bättre relationer när barnen är vuxna.

Gällande att förlora föräldrarna, jag känner med dig. Jag sitter och bävar inför den dagen då jag står själv. Därför försöker jag umgås och prata med min mamma så ofta jag kan. Man vet aldrig när man själv eller ens föräldrar försvinner. Så ta vara på tiden.