Att klippa navelsträngen, är lika tufft som att förlora en förälder.

Vissa påstår det, men jag är osäker.
Därav tråden.

Du tror det inte själv alltså?
Ditt livsöde är att sitta hemma på rumpan och önska att småttingarna kommer hem igen?

Ja, helst.
Och att alla lever för evigt.
Är det för mycket begärt?

(vad är det som börjar nu?)

Nä, det tycker jag inte

Antar att det som börjar nu är en massa tid att göra saker för dig själv, resor, upplevelser och mysiga random samtal ifrån småttingarna!

Du får göra som jag, börja om från början! (en 22 åring och en 1 åring :P)

Skämt åsido. Har du partner? Du behöver absolut skaffa dig en hobby och börja fundera på vad du/ni gillar.

Innan jag fick lilleman var jag ju lite i samma situation och jag och mannen var livsnjutare. Frihet att göra vad man vill när man vill. Nu har vi en gård med djur som kräver sitt men det jag tycker att jag är bra på numera är att just njuta av dagen och av det lilla. Att ta en kopp kaffe i morgonsolen och lyssna på fåglarna, att vara nöjd med det jag har. Att uppskatta min omgivning och att faktiskt skala bort sådant som inte betyder något och istället fokusera på sånt som jag/vi gillar.

Det blir ju lätt tomt när barnen inte behöver en längre och det tomrummet ska fyllas med något man finner meningsfullt. Det är ju ganska vanligt att folk separerar just i detta skedet. Så har du en relation så se till att den blir meningsfull och försök hitta något gemensamt som ni båda uppskattar.

Tack för svar.
Jo, jag har en partner, sedan många år.
Men vi är rätt "tråkiga" (ur andras perspektiv). Vi gillar inte att resa och annat som "alla" gör. Och "friheten" har vi haft länge, redan. Då barn kräver allt mindre, ju äldre de blir.

Jag är antagligen inne i en period där jag bara ser elände framför mig. Min enda kvarvarande förälder, som jag är väldigt tät med, börjar bli till åren. Och min sistfödda börjar bli stor och ska såklart ut från boet snart och pröva sina vingar.

Livets gång, helst enkelt.
Men inget man behöver se fram emot, för det.

Då kanske det är dags att börja göka utav helvete igen? köpa hem ridpiskor, jesus kors och läderkläder och fixa lite ny spänning

Vi har försökt det (eller nåja, något i stil med det).
Blev bara asgarv och ingen aktion.
På den fronten har vi dock inga problem. Här behövs ingen Viagra, om man säger så.

Det är mer jag som oroar mig för framtiden. Då jag står väldigt nära de personer som snart kommer att lämna mig på ett eller annat vis. Det är visserligen naturligt, men svårt att acceptera.
Är nog lite av ett kontrollfreak i det avseendet, och ogillar saker jag inte kan påverka.

Vi reser inte heller och ses även vi som tråkiga av omgivningen skulle jag tro. För mig har det varit en inre resa, jag kände precis som du men det har vänt till att jag nu istället njuter av varenda sekund av livet. Sen är du kanske inne i en fas som du måste igenom för att komma ut på andra sidan. Vissa saker måste man bearbeta innan man kan gå vidare.

För mig har det handlat om insikt i vad som är viktigt och hålla rätt fokus samt lära mig skita i sånt som jag inte kan påverka och utesluta sånt som är negativt(inkluderat människor) om jag inte kan göra något åt situationen. Sen även att ha en bra relation med min partner. Han är min bästa vän och vi gör det mesta tillsammans.

Sant. Jag är nog inne i en process där det väger mellan förnekelse och acceptans. Är nog lite rädd för hur och om jag kommer hålla ihop, när verkligheten hinner ikapp. Men får väl inse att man inte kan förbereda sig på allt här i livet.

Ja, vi är också väldigt tajta, jag och min partner. Han är dock mer rationell och jag mer känslomänniska, på gott och ont.

Den där distansen är bara en illusion. Jag tror att det nog kommer vara jättespännande att följa deras resa på avstånd, samt fokusera på din egen

Jo, när det gäller ungarna, så kan jag väl anpassa mig. Och lär också göra så.
När det gäller att bli föräldralös, så är jag inte så säker.