Citat:
Ursprungligen postat av
rough-justice
Politiker är ett förtroendeuppdrag. Det allra finaste man kan ha. Nämligen folkets förtroende att föra deras talan i politiska sammanhang.
När Tage Erlander slutade som statsminister och partiledare för Socialdemokraterna så gick hans fru tillbaka till Rosenbad med några blyertspennor som maken fått med sig (av misstag kan jag tänka mig) hem. Erlander flyttade in i hyreslägenheten i nåt miljonprogram. Inget slott i Kroatien. Eller fin herrgård i Sörmland. Utan tillbaka till verkligheten.
Om det är förtroendet att vara folkets man som burit Åkesson till riksdagen så är det inte pengarna som spelar roll. Då tar han glatt kulorna för din och min skull. Men det är ju begäret efter pengar - och ännu mer pengar - som fått honom att bita sig fast i ett jobb han inte fixar.
Hade Åkesson levt upp till sina egna politiska drömmar så hade han skänkt en stor del av riksdagsarvodet och när han var klar med politiken flyttat tillbaka till Sölvesborg och fortsatt med det han gjorde före han blev politiker. Nämligen jobba som personlig assistent åt syskonet.
Det har skapats en politikerklass och den måste bort genom att man stryper pengaflödet till proffspolitiker. Åkesson borde föregå med gott exempel. Han utger sig ju för att vara folkets man. Det förpliktigar.
Man kan ju också säga att det tidiga partiarbetet var uppskjuten konsumtion, precis som när man utbildar sig och man, för att komma upp i en rimlig pension i slutändan, behöver kompenseras efter de magra åren. Det sticker dock i ögonen att se det svart på vitt, det ser ut som en ohejdad egoism. Men framför tyder det på en inte helt säker fingertoppskänsla, då sådant här är känsligt i Sverige. Ser ut som en lejonflock varit framme. Hade säker kunnat skötas lite smartare, med pensionsavtal/löneväxling eller liknande.
Jag har inga problem att kompetenta, arbetsamma och välutbildade människor, även inom politiken, tjänar bra. Men de ska förstås förtjäna det, och politiken ska helst inte vara en alternativ karriärväg för oduglingar som inte kan få andra jobb eller sitter kvar som klistrade på stolarna i fel roller (vilket det till stor del blivit). Man ska också kunna göra sig av med folk, vilket innebär att vi även i framtiden kommer att då dras med pensionsavtal som sticker i ögonen. Alternativet är ju att folk stannar kvar i på sina poster/roller in absurdum, enbart för att de inte har någon annan försörjning. Hur som helst gillar jag AfSs lista och filosofi. Resultat och kompetens ger ersättning, med tiden. Jag tror definitivt att de finns plats för dem båda i svensk politik; SD representerar landsortsröstarna (populismens "centern", och AfS attraherar och riktar in sig på storstadsväljarna, inte minst det många i Stockholm där SD:s penetrans är usel).
