Din kropp är ett minne av dig själv.

Din kropp är ett minne av dig själv.
Av allt du någonsin gått igenom.
Från början tills idag.
Och början är före all evolution av din kropp.
Och före all evolution av materia.

Du är en symbol av dig själv.
Ett minne av dig själv.

Och det du skapar nu är vad du minns av dig själv sen.

Dina tankar skapas på samma sätt som din kropp.
Från inget till något.
Du är ett utarbetat tankesätt.
Språk.
Du uttalar dig själv.
Bra jobbat.


Man måste få komma med påståenden (här i filosofi) och hoppas att de ska diskuteras istället för att bara ställa frågor hela tiden.

Så vad tycker ni?
Känns det igen?
Vilka problem finns det?

Låt mig chansa, det passar för bra för att svara på.
Kom fram, jag vill se dig.

Vilka problem tycker du att det finns?

Att få reaktioner.
Att få problem ställda mot tankesättet.

Jag tänker, ni besvarar.
Blir det tyst så vet jag inget.

Jag kan inte lära mig själv.
Jag behöver er.
Och det är därför vi måste arbeta tillsammans.
För att ta oss längre.

För att få fel tankar att ramla bort och vad som är rätt att stanna.
Tillsammans skapar vi något större.
Vi bygger en symbol större än dig och mig.
En evolution tillsammans.
Vi bygger ett tankesätt som är open source.
Tillsammans tar vi oss hela vägen fram.
Ensam tar sig bara till när man behöver någon annan.
Det är ingen tävling. Vi lär varandra.
Jag kommer inte alltid ihåg vad jag gör.
Det är upp till dig att påminna mig.

Min kropp är mig själv, inte ett minne. Jag är totaliteten av mig, inte ett minne.


Obegripligt.


En symbol är en representation för "något" när denna "något" inte finns tillgänglig. Det är därför vi kallar det en symbol. Det är en komprimerad representation av något som har en essens som inte kan sammanfattas med mindre än sig själv.


Obegripligt.

[editerat babbel]



Jag tror vi är ganska många som vill ha koherenta argument med koppling till verkligheten.


Jag tycker det är vimsigt.


Jag gör det inte.


Dåligt formulerade problem kanske?

Allt nötande och stötande över tid skapade dig
precis som nötandet och stötandet från din födelse
skapade det språk du nu kan prata.

En ansamling av saker som fastnar och inte.

Du är utveckling i sitt esse.

Du är totaliteten av dig själv, ja.
Men totaliteten av allt? nej.
Det finns mer saker att säga.
Om du inte påstår att du är klar?




Om du inte förstår hur materian evolverade till stjärnor och planeter som i sig evolverade liv som evolverade till dig som kan ha tankar om sig själv så kommer du aldrig att förstå vad jag säger.


Problemen var för dig att ställa.
Som du inte förstod, tydligen.

Att säga att saker är:
Obegripligt.
Obegripligt. Igen.
Vimsigt.
Säger inget mer än vem du är.
För jag lovar.
Det finns människor som förstår.
Och om du hade satt dig in i det jag sa
så kanske du också hade hört.

Jag tror att du har hört men inte vill att andra ska höra.
Typiskt dig Proprioception.
Istället för att inte fatta, säg vad du tror.