25 år, men livrädd för att gå miste om familjelivet

Något missvisande rubrik - fast ändå inte. Är idag 25, och har med handen på hjärtat inte kommit någonvart i livet. Hoppat på och av lite olika utbildningar, flyttat och jobbat kortare sträckor i Norge och Irland, men ingenting som består, och inga pengar undanstoppade. Runt 70 tuss i skulder till CSN, antagligen närmare 100 efter den här terminen (läser trams för att kunna låna och ha någonstans att bo).

Är, för att knyta an till rubriken, rädd för att mina kommande fem år kommer gå åt till att göra det som många andra gör mellan 18-25 - skaffa mig en duglig utbildning (ja, jag vet att jag inte "måste", men vad fan, annars blir det att skaffa mig en andrahandsetta i hemstaden i vilken jag inte längre känner någon, jobba med okvalificerat trams, om ens det går på dagens arbetsmarknad, eller något annat menialt...), belåna mig ännu mer, vilket jag vet inte är en stor grej, men jag har skuldnoja, och har haft det livet ut.

Jag kommer i så fall att vara färdig med en treårig kandidat samma år jag ska fylla 29. Redan här lär det börja brännas med ångest om jag inte träffat en person jag känner att jag kan skapa mig ett liv med, och samtidigt ska man antingen under studietiden eller efter, när man precis, förhoppningsvis, håller på att etablera sig inom vald bransch, satsa på familj. Det känns redan nu överväldigande, och det är fem jävla år tills den ångesten står för dörr.

Är jag nojig? Antagligen, men ändå - finns det fler i min sits, eller äldre som kan berätta hur det löste sig (eller sket sig) för er?

En klok tjej sade till mig en gång att det spelar ingen roll hur illa du tror att det kommer att gå i framtiden när du är ung, det kommer jämna ut sig. Vad du dock får lära dig att acceptera är att du kanske inte är fit för ett "kvalificerat arbete", det är det många som inte är.

Men vad du ska komma underfund med under den här tiden, är vad du vill göra av ditt liv och det kommer att kräva ångest och depression, men sedan när du kommer på det, kommer du känna att det var värt det. Vem vill ha levt utan berg och dalar? Vem vill ha surfat på lycka hela livet utan att fått kämpa sig till den? De som är de största förlorarna är de som aldrig fått något värt att tänka på, för de vet inte vad det innebär att vara lycklig på riktigt.

Så ta det lugnt lille man, fundera och gör det bästa av situationen. När du är klar med det kommer du förstå vad dina tankar varit värda, styrka kommer när den behövs, och jag är övertygad om att du, tids nog, kommer att finna den.

Mannen må inte dåligt över de vissa har det värre.

Jag är 25 år jag med miste mina 2 senaste flickvänner för att jag var mer kär i hasch. Fick över 300 tusen från försäkring efter en olycka, allt de är borta nu är jag istället skuldsatt har inget riktigt ställe att bo, har knappt några vänner kvar.

Jag har gymnasium utbildning inom industri, har truckkort är utbildad logistiker men jag får inget jobb och det gör mig så deppig. Nu har jag inte tagit droger på 2 veckor har självmordstankar och vet inte vad jag ska göra eller ta vägen.

Det är skitlätt att hitta ett kneg idag. Om jag var du hade jag lagt ett år på att arbeta av studieskulderna på nån industri och tänkt över vad jag ville göra med livet. Kanske två för att spara ihop till en ny utbildning (man får väl inte låna hur mycket som helst av csn har jag för mig?)

25 är hur som helst ingen ålder så sluta noja

En klok tjej sade till mig en gång att det spelar ingen roll hur illa du tror att det kommer att gå i framtiden när du är ung, det kommer bli ännu värre

så jävla sant. det enda som ändras är att man LÄR sig handskas med det. man accepterar hur SKITIG allt är. det blir INTE bättre

Familjegrejer ordnar sig, vi män kan få barn väääldigt sent i livet medan för kvinnor börjar chanserna minska efter 30. Kör på utbildningen och luska ut under tiden hur du bäst kan anpassa din kandidat till något arbete. Jag har en väldigt lik historia till din och jag oroar mig inte såå värst mycket.

Ditt liv behöver inte se ut som mitt men det ordnar sig, det gör det alltid. Det absolut viktigaste är att du lägger 1-2 timmar om dagen på att träna på någonting som du tycker är kul och som någon kan tänka sig att betala för. Vare sig det är att spela gitarr, editera klipp, skriva kod, bygga saker eller dansa. Vare sig du vill eller inte så kommer du att bli bra på det.

Det där med att träffa den rätta tjejen, det kommer av sig själv när du minst anar det. Chansen för att du träffar henne ökar om du är passionerad över nåt här i livet istället för att gå runt i negativa tankar.

Du har fått ganska bra tips i tråden redan, men samtidigt måste jag säga att oavsett om du är 20 eller 40 så kan du hitta en partner.
Många utav mina klasskamrater hade föräldrar som fick barn när de var 40 år gamla.

Så sluta noja nu, det viktigaste nu är ju att hitta någon hobby samt slutföra din utbildning så du kan börja söka jobb

Jag vill bara säga att det spelar ingen roll om du är 20, 40 eller 95 du kan dö eller drabbas av något allvarligt imorgon.

Förövrigt jävligt stor risk med saker när en prokrasinerare* får höra att saker fixar sig oavsett

Edit: Men seriöst det är faktiskt en approach som är direkt skadlig och inte soft alls som många verkqr tro.
Du ska alltid kunna acceptera det som är nu

Ok, sluta noja. Läs ämnen på uni du får ett bra jobb med ( statistik, ingenjör, data) -inte kalle-anka ämnen (dvs humanistiska) Skaffa sen jobb, bostad så kommer allt det andra.

Var först i "gänget" med barn då jag "hatade" kondom.

Idag har både jag och mina barns mor bra jobb och bra inkomst. Mina vänner skaffar barn nu i senare ålder, 35-40 år. De har alla gedigna utbildningar och fasta arbeten.

Alla vi verkar vara lika lyckliga som jag ser det.

Ta det lugnt och ta det som det kommer. Det brukar ordna upp sig till det bättre när man får barn. Vare sig de kommer tidigare eller senare