Vad är er åsikt kring modern kultur?

Jag kan inte dömma Ranelid då jag aldrig har läst honom, han ger en slags flummig och oseriös flamboyant intryck på mig i intervjuer, men detta kanske inte är en reflektion för hur han skriver?

Karl Ove Knausgård är nästan enda skandinaviska författaren idag som jag tycker är läsvärd, även ifall den kontroversielle nihilisten Stig Larsson kan vara måttligt underhållande för att utmåla hycklerin som bubblar under den skenheliga ytan på svenska kultureliten. Stig Larsson är åtminstone ärlig, även ifall han är ganska vilsen i sin nihilism. Givetvis är han ändå en dvärg jämfört med Michel Houellebecq, men jag överraskas lite att ett moraliskt högborg som Sverige överhuvudtaget kan producera en nihilistisk rebell av det slaget.

VD tycker jag åtminstone vara en rolig karikatyr av mäns och kvinnors sexuella natur som jag knappt kan tänka mig att kulturvänsterfolk i Sverige orkar sitta igenom.

Ifall Stig Larsson däremot var konservativ och skulle komma med en konservativ meddelande om hur saker ideellt borde förhålla sig, så skulle det nog räknas mer som billig propaganda än konst. Det är för min del tillräckligt bra ifall någon lyckas få kulturvänstern att känna sig obekvämma.

Jag tycker annars att även Ruben Östlund är inne på att ha en intressant inblick på hur den morala högborgens enorma hyckleri kommer till uttryck, trots att han själv är vänster.

Känns som om konservativa förlorat slaget om kulturen för längesedan, eller har jag fel?

Här talar vi om sådant som verkligen rör om människors sätt att tänka. Västvärldens förfall kan rentav möjligen sökas tillbaka till att 68-vänstern gjorde så jävla bra musik.

I filmvärlden så finner man fler konstnärer som är mindre vänster, men de gör samtidigt extremt opolitiska filmer (Kubrick, Bergman, Tarkovsky, osv). Dessutom skulle jag kalla de mer "realister" som ibland närmar sig ren nihilism än stenhårda konservativa.

I litteraturen så kanske den perverse nihilisten Houllebecque räknas som den mest antivänster intellektuella kulturrösten idag, och i Norden har vi tillexempel Knausgård som på många sätt påminner om Houellebecque, dessa kan däremot absolut inte räknas som konservativa krafter. Historiskt har vi haft dessa konstiga revolutionära reaktionära paradoxer, som tex Dostoevsky, och så dessutom vänstersympatiserande författare som Orwell som formulerade bättre kritik mot kommunismen än någonsin kommit från konservativ håll (1984 och djurfarmen känns som konservativas favoritböcker). Vi har vidare andra antisocialistiska stora tänkare som Nietzsche och Schoppenhauer som alternativt tänkande ungdomar ofta söker sig till än idag, återigen extremt långt från konservatism (men ändå extremt anti-socialism). Min favoritförfattare idag heter Cormac Mccarthy förövrigt, hans böcker är extremt opolitiska men under ytan finns ofta återigen denna blandning mellan reaktionär och nihilist som återfinns hos många bra författare.

Bra författare verkar söka att slå håll på illusioner, både våra illusioner när det gäller förhoppningar och drömmar (progressiva rörelser), och vår romantism till det förflutna (som återfinns bland konservativa).

Problemet kanske är att kultur hela tiden söker bryta mark, och att följa traditioner (eller söka försvara dem) räknas som ostimulerande. Sista "stora konstnären" jag instinktivt kom att tänka på som var stenhård konservativ var Bach.

Vi har ju annars roliga filurer som Mel Gibson och Clint Eastwood i Hollywood, som försöker med mindre konstnärliga "intellektuella" ambitioner göra underhållande filmer med konservativ budskap åt massan.

Konstnärer är drömmare, och man drömmer oftast inte bak till tider som varit. Musiker är klart värst i detta avseende, och är de som sätter störst prägel på ungdomen. I film och litteratur behöver man ju gå djupare in i mänskliga psyket och har inte rätt att "drömma sig långt från verkligheten" så som musiker gör.

Så hur är det tänkt att ni ska kunna återerövra åtminstone en bit av kulturen, och därmed kanske rentav återerövra ungdomen och att räknas som en "spännande" rörelse?

Tänk nu på att unga killar som är svaga i sinnet är med på att få "acceptabla åsikter" för att inte skrämma iväg tjejerna de åtrår.

Sant. Då sjöng man dock om ballader och historier som hade en värde i dess återberättande.

https://www.youtube.com/watch?v=wcn482UUt1k

https://www.youtube.com/watch?v=iAO7_GryWTM

Idag sjungs det om att vicka på rumpan eller liknande saker. Finns knappt någon narrativ eller själ i popmusikens lyrik, den är inte producerat av folket utan av 5 stycken producenter från Beverly Hills som sitter i en studio och experimenterar i deras dator och synthpiano åt en sexig frontfigur som inte har någon personlig relation till sången. Sånt här välproducerad skit:

https://www.youtube.com/watch?v=VBmMU_iwe6U




Din något märkliga definition kanske skulle fungera i tider då musik skapades ur gräsrötterna, alltså innan den kommersialiserats och de stora bolagen kom på att sex, ikonografi och idoldyrkan är viktigare än den musik som produceras.





Jag bryr mig inte så mycket om nomenklatur om vad som är det ena eller det andra just nu, att just vänster/liberal konstnärer erövrat populär kultur är det djupt tragiska för min del. Det har fått allvarliga konsekvenser för samhället i övrigt.



Det är ju mycket märklig återigen att tala om något som brett som "det som praktiseras av stora massan" som konservativ kultur.

Transformers-filmer, Baywatch, Justin Bieber och Madonna är alltså "konservativ kultur", medan Bach eller Tarkovsky är motsatsen till konservativ kultur?

Mycket märkligt.

Antar att internetporr och kattvideon på youtube kan räknas in som snabbt växande konservativ kultur också.

Av folket till folket existerar inte längre i en kommersialiserad Värld, jag hänvisade tidigare till hur Irländ har lyckats fortsätta att ha deras gamla historieberättande ballader som skapade en fin kedja generationer emellan. Det var sånt som kunde sjungas i barer, och i irländsk rock så kunde det moderniseras utan att förlora den originella känslan som andra generationer ville framhävas. Hundratusen sjunger "you´ll never walk alone" i en fotbollsmatch, kanske vad du menar med folklig konservativ kultur? Då håller jag med.

Nu är detta raka motsatsen till kommersialliserad rotlös skräp som storbolagen säljer oss. Ungefär som skillnaden mellan att sitta med familjen i Mcdonalds eller ta ut dem till gammal hederlig grillad korv med bröd i skogen. Båda är folkliga fenomen, men den ena är inte ett dugg konservativ.

Här talar vi om sådant som verkligen rör om människors sätt att tänka. Västvärldens förfall kan rentav möjligen sökas tillbaka till att 68-vänstern gjorde så jävla bra musik.

Björn Ulveus har berättat att på 70-talet var vänstern emot ABBA, ABBA ansågs som högermusik. Vänstermusik då var sådant som Nationalteatern och alla proggband med obskyra namn.

Ingen lyssnar längre på dessa vänster-musikstilar som progg. Det är den kommersiella kapitalistiska högermusiken som 68-vänstern hatade som idag helt dominerar människors konsumerande av musik.

Jo, jag vet. Bara jag lyssnar på det.

Men det är fascinerande att leva i en dröms ruin och höra de storslagna drömmare som inspirerade unga att bryta mot samhällets traditioner.

Idag så är drömmen slut, musiken har slukats upp av orgasmen. Ideologer har blivit trasiga grammofoner med noll kreativitet.

Ingen lyssnar längre på dessa vänster-musikstilar som progg. Det är den kommersiella kapitalistiska högermusiken som 68-vänstern hatade som idag helt dominerar människors konsumerande av musik.

Även Melodifestivalen sågs som för kommersiell och höger av den tidens vänster. Man ordnade till och med alternativ melodifestival på 70-talet för band som Nationalteatern och Hoola Bandoola Band osv.