Nu har jag tänkt, och jag kan komma på en feminismens vinst tack vare invandringen, en.
"Henne/honom kan du inte svära dig fri ifrån" är ett äldre uttryck som inte används så mycket numer eftersom vi har andra och mer tillförlitliga sätt att säkerställa ett faderskap.
Under min livstid har jag bara hört det som vänskapligt konstaterande till fäder vars barn är mycket lika dom.
--Nej, henne/honom kan jag inte svära mig fri ifrån, kan svenska fäder själva säga.
Oftast, men inte alltid av stolthet, svenska män vet att dom har ansvar för sina barn, ansvarar för att de beter sig väl.
Uttrycket kommer från en tid då en man kunde svära sig fri från ett faderskap om han kunde samla tillräckligt många edgärdskvinnor och/eller edgärdsmän som gick i ed för hans sak. Var barnet väldigt likt honom blev det svårt.
1695 avskaffades möjligheten att svära sig fri från ett faderskap.
Bland oss svenskar kan arvet slå lite hur som helst.
Jag tänkte länge att en fördel för mig som kvinna onekligen är att jag kan vara helt säker på att barnet jag föder är mitt, visst, jag skulle kunna vara osäker på vem som är fadern, men mamman, det är onekligen jag.
Mitt äldsta barn är mer likt min syster än han är mig.
Han har gröna ögon som hon trots att både hans far och jag har blå, hade hennes fötter, hennes händer. Det var så pass att jag tänkte att om jag inte vetat att hon inte har en son i den åldern så skulle jag nån gång ha kunnat tagit fel.
Såna utseendemässiga skillnader blir på en finlirsnivå bland oss, men fullt tillräckligt för att jag inför mig själv, i skamfulla lägen, kan dra mig tillbaka och låta henne ta skammen när han beter sig illa. När han tränger sig före i kön till bilarna på Gröna Lund drar jag mig tillbaka och låter henne ta skammen, men låter inte henne veta det.
Det tog två dygn tills jag återsåg mitt andra barn efter förlossningen.
Jag förstår ju att det är han som ligger där i den öppna plastlådan, sånt blev aldrig fel på våra sjukhus, inget folk dokumenterade som vi.
--Han har varit på undersökning för vattenskalle men det var ingen fara, säger dom.
--Det var onödigt, tänker jag skamset, jag kunde ha berättat att vi har stora skallar i min släkt, i hans pappas också. Att min man inte sagt nåt till dom om det förstår jag, det säkra före det osäkra tänker han.
Man får ett annat synintryck av en rasande nyfödd som skakas upp och ner hållen i endast ett ben efter 40 timmars födsel, än av en sött sovandes omhuldad två dagar gammal bebis.
Så jag är ändå glad att dom nämner att han har extra stor skalle, det gör honom mer till min.
Och det måste ju vara mitt barn.
Självklart gör jag allt jag ska, men där finns en skärva av tvivel, ett barn kan ju omöjligt krympa, mitt var större.
Så jag spanar förstulet om det finns nån som är större, på en avdelning där hälften är födda för tidigt går det snabbt. Jag får inte ihop att mitt stora "fula" rasande illröda barn skulle vara bokmärkesbebisen.
--Alla nyfödda tas hit i transportkuvös, säger sköterskan när jag till slut frågar, dom är mindre än kuvöserna här, så det är inte konstigt om han såg extra stor ut.
Då kickar anknytningen in.
Ju äldre våra barn blir, ju tydligare blir det att dom är komna av oss, att man måste stå för dom, inte kan gömma sig. Det är vi som har dom recessiva generna.
Skaffar man däremot barn med en man med icke-svenska gener, ja, då kan man svära sig fri från moderskapet från dag ett.
I slutet av 70-talet kom en norsk forskningsrapport: "Utseendet spelar roll för attraktionskraften hos det motsatta könet".
Det slog ner som en bomb.
För det var tabu att säga att utseendet spelar roll, det är insidan som gör utsidan vacker, det är ditt inre som gör dig vacker.
Nu är det tabu att säga att invandrarna ser ut som dom gör, att deras utseende spelar roll.
Sanning är att om jag parar mig med en, då kan jag svära mig fri från mina barn.
Det troligaste är att jag då kan svära mig fri från ansvar för alla kommande släktled.
För vem som helst kan ju se att det inte är mina ungar.
--Det är väl coolt att du alltid använt mitt förnamn istället för "mamma", känner jag en kvinna som sa till sin tonårsson.
--Nu spelar det nog ingen roll, men det kändes som att du inte ville vara min mamma, sa han.
Fostermödrar har skyhöga godhetspoäng.
Det är berättigat och man tar sig oftast vatten över huvudet.
Numer vet jag inte ens om det finns etniskt svenska fosterbarn, de icke-svenska barnen har trängt ut våra, en alkoholist till pappa väger lätt mot ockupanternas döttrars problem.
För deras fäder är dottern en inkomst, en väntan tills hon skördas.
Just utseendet gör att barnet aldrig kan avsäga sig faderskapet.
Som svensk kvinna har man idag ett narcissistiskt guldläge:
Skaffa barn med en icke-svensk man.
Lär barnet säga ditt förnamn istället för "mamma".
Du kommer garanterat uppfattas som fostermamma.
En reflektion är att som svensk fosterförälder med ett fosterbarn, möjligtvis två om barnen är syskon, får man helgongloria. Men med fler fosterbarn föraktas man, gör det för pengarna.
En ockuperande kvinna kan ha lagt hur många gökägg som helst, henne tvingas man ändå tillskriva en helgongloria.
60-tal, gräsmatta, upptakten till en kräftskiva.
Sist kommer dom som varit tillsammans längst, dom som länge ville ha barn medan andra fick.
Så alla blev ju så glada när hon till slut gick där med magen i vädret.
Av den subtila förstelning som inträder hos den som först tittar in i vagnen inser den uppmärksamme att nånting är väldigt fel.
Tack vare Neurosedynskandalen vet alla, på alla kräftskivor vid den här tiden, att det viktigaste är att barnet är friskt.
Innan Neurosedynskandalen tror jag inte att vi tänkte på det i lika hög grad som nu, missbildningar visste vi berodde på inavel så varför skulle det uppstå såna.
En efter en ser dom vad det är hon har gjort.
Man ska ha klart för sig att i såna här lägen står män odelat på mannens sida, på den bedragne mannens sida.
Det hon har gjort är görbart bland oss.
Att hon har gjort det är det ingen här som klandrar henne för, dom skulle själva ställt upp, och det vet hon.
Att göra det så uppenbart är en skymf mot honom.
--Men hur i hela friden har hon ens lyckats hitta en svart man, vet jag att min pappa tänkte.
Det lär dom ha undrat allihop.
Stämningen är spänd, avvaktande, hur gör man nu.
Min mamma är en av de sista att titta in i vagnen, hon hade auktoritet, kunde sätta en standard.
Morsan rätar till slut leende på ryggen
--Så fint solbrun han är, utbrister hon förtjust, dom blir så när dom föds såhär i slutet av sommaren.
Hon vet hur man lägger på ett lock.
Sedan läggs ett annat, det genomtänkta, locket på.
Och det locket kan inte ha kommit till i en handvändning.
Nu är det väl bara svenskar som inte kan få egna barn som adopterar. Då var det mest en god gärning, "rätten" att få barn fanns inte. Tror också att det kostade en hel del pengar att adoptera utländska barn, även om jag aldrig skulle ha hört det nämnas. Det var inte ovanligt att man redan hade egna barn när man adopterade från utlandet, förmodligen var det också en statusmarkör.
Så föräldrarna berättade helt enkelt att barnet skulle ses som heladopterat.
Dom var, såvitt jag vet, en lycklig familj och jag tror att han aldrig fick kännedom om att hon också var hans biologiska mamma.
--Det kan bli ett svart barn med blå ögon, jag skulle vilja ha ett sånt, har jag haft korkade kompisar som sagt.
Dom barnen kunde varit hans.
__________________
Senast redigerad av eva88 2017-01-14 kl. 14:08.
