Jag är en person som har använt livet för att experimentera med det! Det har jag blivit medveten om på senare tid, jag har liksom inte gjort val utifrån personlig vinning, utan snarare för att komma åt vad verkligheten är, osminkad!
För ca 2 år sedan hände något speciellt, jag dog! Det är den bästa metafor jag kan ge för vad som hände! Varje möjlig riktning att tänka eller handla var på något sätt utforskat, jag kände att jag inte kunde göra någonting, alla handlingar eller tankar bygger på falska föreställningar.
ALLT ÄR PARADOXER. Allt har en relevant motståndarsida. Den enda adekvata livskänslan att vila i, som också är helt sann, är det humoristiska perspektivet.
Det är som att verkligheten består av två oberoende plan samtidigt! För er som har läst linjär algebra kan man säga att verkligheten pågår samtidigt i två "rum", vars enda "intersection-point" där de två förenas, är humor/trams.
Jag har tex varit otroligt intresserad av kärlek, med framgång, har dykt så djupt att jag varit i upplösningstillstånd, inte bara till människor, utan också genom att konsumera kvalitetskultur som musik, litteratur, konst etc. Har också experimenterat med droger för att utforska kärlekens utmarker.
Har i vissa stunder känt att hela mitt väsen vibrerat av kärlek, som att varje cell i min kropp är byggda av kärleksstoff. Har då känt att jag varit så mäktig som en människa någonsin kan bli! MEN! Detta gäller bara i "ETT" rum! Det finns ett annat "rum" också, och där är jag samtidigt minst! Givet att jag stannar i kärleksperspektivet alltså. I det andra rummet härskar makt, logik, förnuft, ego, tävlan etc.
Samma resonemang gäller för andlighet, dyker du djupt, som jag har gjort, så kan du nå en insikt om att "du" inte finns, egot är en illusion. Allt är ett. Fantastiskt att smälta ihop med allt och veta att Gud "pull the strings of everything" så att säga, det finns inget separat jag, det är illusionen som man kan se igenom, vilket leder till fantastisk befrielse och glädje. Det här ego-fria tillståndet tillhör samma "rum" som där kärlek existerar. MEN! Igen, det finns ju det andra "rummet" också, och där finns ALLTID egot, det separata jaget. Så både påståendet att jag finns, och att jag inte finns, är alltså båda sanna samtidigt!
Likadant med frågeställningen "Varför finns det någonting istället för ingenting". Undersöker man den så inser man att man kan säga att båda påståendena är sanna, det finns ingenting, det går inte att hitta någonting om du zoomar tillräckligen länge. Atomer är helt tomma, 0.001 av volymen i en atom är materia, och zoomar du in det så blir det strängar som inte har utbredning i någon dimension, utan är bara en representation av energi. Samtidigt finns ju allting. Jag ligger här i sängen och skriver på en dator tex. Så där är en paradox igen, Allting = Ingenting.
Ja, allt är paradoxer, och vill du vara i kontakt med alltet så måste du stå i den humoristiska skärningspunkten, som är den enda som omfattar "alltet", som förenar de båda världarna.
Man kan tänka att "allvar" är motsats till humor, men varför definiera det så? Jag har ju som rubriken lyder respekt för humorn, och tycker att det är något att verkligen ta på allvar. Med allvar menar jag här något positivt och lustfyllt. Inte det fiktiva "allvaret" som är någon slags påhittad kvalitet för att försvara sin position som icke-glad.
Det sanna allomfattande perspektivet ÄR glädje.
Kärlek, makt, ondska, altruism är perspektiv att leka lite med, och inte låta sig absorberas i som om de vore sanna perspektiv. Med lek menar jag inte att man INTE tar det på allvar, det fiinns ingen motsättning där. Tvärtom. Tänk hur ni lekte som barn! Oj, vad man tog lekarna på allvar, precis som det ska vara.
Den här glädjepunkten/hurmor/tramspunkten är den man alltid ska vila i. Den som omfattar alla paradoxer verkligheten innebär.
Ligger det något i mina funderingar, eller är jag helt väck?
För ca 2 år sedan hände något speciellt, jag dog! Det är den bästa metafor jag kan ge för vad som hände! Varje möjlig riktning att tänka eller handla var på något sätt utforskat, jag kände att jag inte kunde göra någonting, alla handlingar eller tankar bygger på falska föreställningar.
ALLT ÄR PARADOXER. Allt har en relevant motståndarsida. Den enda adekvata livskänslan att vila i, som också är helt sann, är det humoristiska perspektivet.
Det är som att verkligheten består av två oberoende plan samtidigt! För er som har läst linjär algebra kan man säga att verkligheten pågår samtidigt i två "rum", vars enda "intersection-point" där de två förenas, är humor/trams.
Jag har tex varit otroligt intresserad av kärlek, med framgång, har dykt så djupt att jag varit i upplösningstillstånd, inte bara till människor, utan också genom att konsumera kvalitetskultur som musik, litteratur, konst etc. Har också experimenterat med droger för att utforska kärlekens utmarker.
Har i vissa stunder känt att hela mitt väsen vibrerat av kärlek, som att varje cell i min kropp är byggda av kärleksstoff. Har då känt att jag varit så mäktig som en människa någonsin kan bli! MEN! Detta gäller bara i "ETT" rum! Det finns ett annat "rum" också, och där är jag samtidigt minst! Givet att jag stannar i kärleksperspektivet alltså. I det andra rummet härskar makt, logik, förnuft, ego, tävlan etc.
Samma resonemang gäller för andlighet, dyker du djupt, som jag har gjort, så kan du nå en insikt om att "du" inte finns, egot är en illusion. Allt är ett. Fantastiskt att smälta ihop med allt och veta att Gud "pull the strings of everything" så att säga, det finns inget separat jag, det är illusionen som man kan se igenom, vilket leder till fantastisk befrielse och glädje. Det här ego-fria tillståndet tillhör samma "rum" som där kärlek existerar. MEN! Igen, det finns ju det andra "rummet" också, och där finns ALLTID egot, det separata jaget. Så både påståendet att jag finns, och att jag inte finns, är alltså båda sanna samtidigt!
Likadant med frågeställningen "Varför finns det någonting istället för ingenting". Undersöker man den så inser man att man kan säga att båda påståendena är sanna, det finns ingenting, det går inte att hitta någonting om du zoomar tillräckligen länge. Atomer är helt tomma, 0.001 av volymen i en atom är materia, och zoomar du in det så blir det strängar som inte har utbredning i någon dimension, utan är bara en representation av energi. Samtidigt finns ju allting. Jag ligger här i sängen och skriver på en dator tex. Så där är en paradox igen, Allting = Ingenting.
Ja, allt är paradoxer, och vill du vara i kontakt med alltet så måste du stå i den humoristiska skärningspunkten, som är den enda som omfattar "alltet", som förenar de båda världarna.
Man kan tänka att "allvar" är motsats till humor, men varför definiera det så? Jag har ju som rubriken lyder respekt för humorn, och tycker att det är något att verkligen ta på allvar. Med allvar menar jag här något positivt och lustfyllt. Inte det fiktiva "allvaret" som är någon slags påhittad kvalitet för att försvara sin position som icke-glad.
Det sanna allomfattande perspektivet ÄR glädje.
Kärlek, makt, ondska, altruism är perspektiv att leka lite med, och inte låta sig absorberas i som om de vore sanna perspektiv. Med lek menar jag inte att man INTE tar det på allvar, det fiinns ingen motsättning där. Tvärtom. Tänk hur ni lekte som barn! Oj, vad man tog lekarna på allvar, precis som det ska vara.
Den här glädjepunkten/hurmor/tramspunkten är den man alltid ska vila i. Den som omfattar alla paradoxer verkligheten innebär.
Ligger det något i mina funderingar, eller är jag helt väck?
__________________
Senast redigerad av Belavia 2016-12-31 kl. 12:45.
Senast redigerad av Belavia 2016-12-31 kl. 12:45.
