Själv haft lite tankar om ledarskap som stått lite i strid med det man ser i arbetslivet alla gånger. Fick för några år sedan höra talas om UGL utbildningar och blev helt förundrad, pratade med min arbetsgivare och fick rätt nyligen gå en UGL baserad kurs för medarbetarskap.
UGL är försvarets utbildning av grupp och ledare. Konceptet började i Usa efter Vietnamkriget där det kom fram att majoriteten (tror ca 70-80%) av alla officerare som dött i kriget blivit skjutna av sina egna, inte av friendly fire utan av att deras undersåtar helt enkelt haft ihjäl dem.
Efter det satt de ner och forskade i gruppdynamik och ledarskap och kom fram med ursprunget till konceptet. Kortfattat handlar det mycket om att möta sig själv, både genom sig själv och genom andras feedback. Målet är att få igenom gruppen genom olika faser där konfliktfasen är den intressantaste. Händer iaf en del under dessa kurser, folk blir förbannade, lämnar, vissa blir vänner för livet, vissa har uttryckt det som livet före och livet efter kursen.
Har iaf gått i lite i funderingar kring ledarskap och tänkte skriva ihop det lite, funderat vad jag själv har för kriterier för att acceptera någon som en ledare. (Disclaimer: Jag refererar till ledaren som "han" för att det är enklast och känns konstigt säga "hen")
Kom fram till tre huvudkriterier :
Veta vem personen är
Känna att personen har goda intentioner
Veta att personen kan och vågar sätta ner foten om det behövs.
Så tänker vad gör en ledare som andra inte gör. Oavsett om personen är utsedd ledare eller inte
När någon är svag i gruppen ser han det och hjälper personen.
När någon beter sig illa, oavsett social status och ledarens situation, officiellt ledare eller inte står han upp emot detta och konfronterar.
Om någon kritiserar denne på ett sakligt sätt tar han det som ett tecken på förtroende och tar till sig och lyssnar.
När gruppen är på väg att brytas ner, kliver han in hårt och stöttar upp den.
Tar första steget i jobbiga, trevande situationer för att vägleda resten av gruppen.
Känner av och vågar prata om elefanten i rummet om det är något som behöver dras fram.
Är lyhörd och vet om att allt som finns under ytan oftast inte kommuniceras direkt, förstår därför vikten av att verkligen lyssna.
Saker han nödvändigtvis inte gör, vanföreställningar
Ser till att från början ta mest plats och alltid vara i centrum.
Medvetet visa dominans. Han kan visa "dominans" när han är den som vågar dra upp det jobbiga som ligger och skaver. När han står upp emot någon som beter sig illa och vågar konfrontera. När han stöttar upp gruppen när den är nära att bryta samman. När han vägleder och tar det första jobbiga klivet när gruppen tvekan.
När han ger värde till den person som behöver det.
Om någon tar oproportionerligt stor plats och är lite jobbig behöver han inte gå in och ta över, kan mycket väl räcka med att endast inte reagera på personen, beter sig personen uppenbart illa är det viktigt att våga konfrontera.
Intressant quote av LaoTzu, en kinesisk filosof, ganska ansedd
Ligger väl lite stick I stäv med bilden man tanker sig och kanske inte helt tillämpbar alla gånger men intressant perspektiv.
Utdrag ur Daniel-Kahneman fantastiska bok, Thinking fast and slow.
Kortfattat är det att de sållar fram ledaren i gruppen genom att ge dem en nära inpå omöjlig uppgift som är gjord för att de ska fallera gång efter gång, utifrån det ser de folks sanna karaktär, det de tittar efter är inte vem som direkt börjar styra och ställa och tar mest plats utan de ser efter vem som lyfter gruppen när den är nära att brytas ner.
Redigerat bort delar för att göra texten kortare
Tänker att vi samlar tankar kring ämnet.
Vilka kriterier vill du se hos någon för att acceptera denne som din ledare?
Vad tycker du är viktigt att personen gör som andra många gånger inte gör?
Om du tänker tillbaks på bra ledare som du har haft, vad har utmärkt denne?
UGL är försvarets utbildning av grupp och ledare. Konceptet började i Usa efter Vietnamkriget där det kom fram att majoriteten (tror ca 70-80%) av alla officerare som dött i kriget blivit skjutna av sina egna, inte av friendly fire utan av att deras undersåtar helt enkelt haft ihjäl dem.
Efter det satt de ner och forskade i gruppdynamik och ledarskap och kom fram med ursprunget till konceptet. Kortfattat handlar det mycket om att möta sig själv, både genom sig själv och genom andras feedback. Målet är att få igenom gruppen genom olika faser där konfliktfasen är den intressantaste. Händer iaf en del under dessa kurser, folk blir förbannade, lämnar, vissa blir vänner för livet, vissa har uttryckt det som livet före och livet efter kursen.
Har iaf gått i lite i funderingar kring ledarskap och tänkte skriva ihop det lite, funderat vad jag själv har för kriterier för att acceptera någon som en ledare. (Disclaimer: Jag refererar till ledaren som "han" för att det är enklast och känns konstigt säga "hen")
Kom fram till tre huvudkriterier :
Veta vem personen är
Känna att personen har goda intentioner
Veta att personen kan och vågar sätta ner foten om det behövs.
Så tänker vad gör en ledare som andra inte gör. Oavsett om personen är utsedd ledare eller inte
När någon är svag i gruppen ser han det och hjälper personen.
När någon beter sig illa, oavsett social status och ledarens situation, officiellt ledare eller inte står han upp emot detta och konfronterar.
Om någon kritiserar denne på ett sakligt sätt tar han det som ett tecken på förtroende och tar till sig och lyssnar.
När gruppen är på väg att brytas ner, kliver han in hårt och stöttar upp den.
Tar första steget i jobbiga, trevande situationer för att vägleda resten av gruppen.
Känner av och vågar prata om elefanten i rummet om det är något som behöver dras fram.
Är lyhörd och vet om att allt som finns under ytan oftast inte kommuniceras direkt, förstår därför vikten av att verkligen lyssna.
Saker han nödvändigtvis inte gör, vanföreställningar
Ser till att från början ta mest plats och alltid vara i centrum.
Medvetet visa dominans. Han kan visa "dominans" när han är den som vågar dra upp det jobbiga som ligger och skaver. När han står upp emot någon som beter sig illa och vågar konfrontera. När han stöttar upp gruppen när den är nära att bryta samman. När han vägleder och tar det första jobbiga klivet när gruppen tvekan.
När han ger värde till den person som behöver det.
Om någon tar oproportionerligt stor plats och är lite jobbig behöver han inte gå in och ta över, kan mycket väl räcka med att endast inte reagera på personen, beter sig personen uppenbart illa är det viktigt att våga konfrontera.
Intressant quote av LaoTzu, en kinesisk filosof, ganska ansedd
Citat:
A leader is best when people barely know he exists, when his work is done, his aim fulfilled, they will say: we did it ourselves.
Ligger väl lite stick I stäv med bilden man tanker sig och kanske inte helt tillämpbar alla gånger men intressant perspektiv.
Utdrag ur Daniel-Kahneman fantastiska bok, Thinking fast and slow.
Kortfattat är det att de sållar fram ledaren i gruppen genom att ge dem en nära inpå omöjlig uppgift som är gjord för att de ska fallera gång efter gång, utifrån det ser de folks sanna karaktär, det de tittar efter är inte vem som direkt börjar styra och ställa och tar mest plats utan de ser efter vem som lyfter gruppen när den är nära att brytas ner.
Redigerat bort delar för att göra texten kortare
Citat:
after a year as an infantry officer was assigned to the army’s Psychology Branch, where one of
my occasional duties was to help evaluate candidates for officer training.
We used methods that had been developed by the British Army in World War II.
One test, called the “leaderless group challenge,” was conducted on an obstacle field. Eight
candidates, strangers to each other, /../ were instructed to lift a long log from the ground and haul it to a wall about six feet high. The entire group had to get to the other side of the wall without the log touching either the ground or the wall, and without anyone touching the wall. If any of these things
happened, they had to /../ start again.
There was more than one way to solve the problem. /../ Failure was common at this point, which required them to start all over again.
As a colleague and I monitored the exercise, we made note of who took charge, who tried to
lead but was rebuffed, how cooperative each soldier was in contributing to the group effort.
We saw who seemed to be stubborn, submissive, arrogant, patient, hot-tempered, persistent, or
a quitter. /../ And we saw reactions to crisis: who berated a comrade
whose mistake had caused the whole group to fail, who stepped forward to lead when the
exhausted team had to start over. Under the stress of the event, we felt, each man’s true nature
revealed itself. Our impression of each candidate’s character was as direct and compelling as
the color of the sky.
After watching the candidates make several attempts, we had to summarize our impressions
of soldiers’ leadership abilities and determine, with a numerical score, who should be eligible
for officer training. /../ The task was not difficult, because we felt we had already seen each soldier’s leadership skills.
Some of the men had looked like strong leaders, others had seemed like wimps or arrogant
fools, others mediocre but not hopeless. Quite a few looked so weak that we ruled them out as
candidates for officer rank. When our multiple observations of each candidate converged on a
coherent story, we were completely confident in our evaluations and felt that what we had seen
pointed directly to the future. The soldier who took over when the group was in trouble and led
the team over the wall was a leader at that moment. The obvious best guess about how he
would do in training, or in combat, was that he would be as effective then as he had been at the
wall. Any other prediction seemed inconsistent with the evidence before our eyes.
my occasional duties was to help evaluate candidates for officer training.
We used methods that had been developed by the British Army in World War II.
One test, called the “leaderless group challenge,” was conducted on an obstacle field. Eight
candidates, strangers to each other, /../ were instructed to lift a long log from the ground and haul it to a wall about six feet high. The entire group had to get to the other side of the wall without the log touching either the ground or the wall, and without anyone touching the wall. If any of these things
happened, they had to /../ start again.
There was more than one way to solve the problem. /../ Failure was common at this point, which required them to start all over again.
As a colleague and I monitored the exercise, we made note of who took charge, who tried to
lead but was rebuffed, how cooperative each soldier was in contributing to the group effort.
We saw who seemed to be stubborn, submissive, arrogant, patient, hot-tempered, persistent, or
a quitter. /../ And we saw reactions to crisis: who berated a comrade
whose mistake had caused the whole group to fail, who stepped forward to lead when the
exhausted team had to start over. Under the stress of the event, we felt, each man’s true nature
revealed itself. Our impression of each candidate’s character was as direct and compelling as
the color of the sky.
After watching the candidates make several attempts, we had to summarize our impressions
of soldiers’ leadership abilities and determine, with a numerical score, who should be eligible
for officer training. /../ The task was not difficult, because we felt we had already seen each soldier’s leadership skills.
Some of the men had looked like strong leaders, others had seemed like wimps or arrogant
fools, others mediocre but not hopeless. Quite a few looked so weak that we ruled them out as
candidates for officer rank. When our multiple observations of each candidate converged on a
coherent story, we were completely confident in our evaluations and felt that what we had seen
pointed directly to the future. The soldier who took over when the group was in trouble and led
the team over the wall was a leader at that moment. The obvious best guess about how he
would do in training, or in combat, was that he would be as effective then as he had been at the
wall. Any other prediction seemed inconsistent with the evidence before our eyes.
Tänker att vi samlar tankar kring ämnet.
Vilka kriterier vill du se hos någon för att acceptera denne som din ledare?
Vad tycker du är viktigt att personen gör som andra många gånger inte gör?
Om du tänker tillbaks på bra ledare som du har haft, vad har utmärkt denne?
__________________
Senast redigerad av SvaMp_ 2016-12-27 kl. 18:59.
Senast redigerad av SvaMp_ 2016-12-27 kl. 18:59.
