Medvetandet som universums motor

Allt fler medvetandefilosofer säger sig komma till slutsatsen att den klassiska fysiken inte medger ett icke-materiellt medvetande att interagera med hjärnans neuroner, då de senare bara låter sig påverkas av fysiska krafter. I nästa andetag drar de in kvantmekaniken som en ny öppning för att möjliggöra det omöjliga. Vågfunktionen för hela universum är konstant noll. Universum behöver medvetna observatörer för att vågfunktionen skall bli nollskild och bara själsliga medvetanden kan ha sådan kraft att vågfunktionen låter sig kollapsa.

Jag har alltid föreställt mig den mänskliga observatören som metaforisk och att vilken tegelsten som helst kan observera lika bra som jag kan. Och de som envisats med att dra in kvantmekanik i medvetandefilosofin har jag avfärdat som okunniga i hur kvantmekaniken egentligen borde tolkas. Och även om de har rätt, hur skulle ett icke-materiellt medvetande kunna styra min hand bara genom att observera kvantmekaniska utfall?

Därför blev jag minst sagt förvånad över följande intervju med Andrei Linde, som är en av Rysslands främsta kosmologer och en av inflationsteorins grundare, där Linde med sedvanlig kvantmekanisk argumentation öppnar för att medvetandet skulle vara det primära och materian det sekundära. Hur kan en expert på kvantmekanik komma till sådana slutsatser? Finns det något vett i det han säger?

https://www.youtube.com/watch?v=Gc89m2SaOAc&t=2s

Super intressanta klipp om medvetande på din länk. Kanske en definition av medvetande kunde vara det subjektiva behovet (förmågan) av en enhet att interagera med en eller flera andra enheter.

Ja eftersom det verkar rimligt att tänka så. För att vara extra tydlig på den här punkten: Varför ska vi anta att något är sant när det inte finns bevis för det. Ergo: medvetandet har en fysisk förklaring.


Vilka är "de". Jag känner inte till några som tänker så.


Kan du utveckla detta så att jag förstår dig, speciellt det här med en "tegelsten".


Du borde ignorera det eftersom kvantfenomen existerar på en skala som är för liten för att påverka enskilda neuroner. Kom ihåg att kvantmekanikens effekter är statistiska och accumuleras. Det är en återvändsgränd.


Ja du är förvånad med rätta. Här är min tolkning av vad han säger:

Kvantmekaniken är probabilistisk på grundnivån, och sannolikheten för vad som helst blir mer fixerad när vi adderar mer massa. Sen tar han detta och begår en våldtäkt på logik. Han gör en massa virriga påståenden, alla perfekt resonabla som fysik, men ... jösses när du sätter ihop dem.

Ska vi betrakta universums vågfunktion minus dig (universums massa minus din massa enkelt uttryckt) en försumbar mängd för övrigt, som det som ger universum liv? Bara för dig! Vassego här säger han det: https://youtu.be/Gc89m2SaOAc?t=4m40s

Det är ett enastående enfaldigt påstående. "Without me observing it all rest would be dead". Välkommen till solipsism. Du kan se att han inte ens själv tar det på allvar med glimtarna i ögat och leendena. Mannen som intervjuar, i fall du har missat det, har en youtube kanal med rejäla intervjuer med några av vår tids största tänkare. Yes .. han har tom med Nicklas Boström, eller Nick Bostrom som han kallar sig.

https://www.youtube.com/user/CloserToTruth1/videos

Gräv inte ner dig för mycket i Andrei Lindes virriga idéer. Han har vinglat ut på filosofiskt område utan kompass, utan karta, utan 2500 år av tänkande. Han tar de inte ens på allvar själv. Det är bara underhållning. Jag vet att du är klok nog att ignorera detta och det är bra att du exponerar den här videon för gruppen.

Om någon vill debattera djupare om dessa ideer så tar vi det vidare men till dess; det är mycket sällsynt att fysiker, matematiker och filosofer tänker så här.

Closer to truth, videokanalen jag länkade ovan, är utomordentligt pedagogisk och ger dussinvis med åsikter från fysiker/filosofer och matematiker/filosofer. Föreslår att alla som läser tråden kastar er in och lyssnar på exempelvis Lawrence Krauss, Nick Bostrom och Daniel Dennett ... det kommer säker fler tänkare. Ignorera Andrei Linde.

Här är ett exempel på precist argumenterande. Lyssna på det, det har inte med det vi pratar om, men visar hur vi ska resonera om vad som helst:

https://youtu.be/GV1B33rjh5A

I samma serie finns t.ex. en intervju med kvantfysikern Henry Stapp som är inne på samma spår:
https://www.youtube.com/watch?v=21sztvPCxAs

Även Roger Penrose snuddar vid schrödinger-ekvationen med svårbegripliga resonemang om att han inte förstår hur man gör en dator intelligent, han förstår inte heller hur kvantmekaniken fungerar och eftersom han uteslutit alla andra alternativ måste svaret ligga i den senare:
https://www.youtube.com/watch?v=EuHORQoauWo

Antag att Per observerar Lisa som gör en kvantmekanisk observation. Både Per och Lisas observationer är subjektivt konsistenta enligt alla kvantmekaniska regler. Byt ut Lisa mot en tegelsten som träffas av en foton, varpå Per observerar effekten på tegelstenen. När tegelstenen träffas av fotonen är det en kvantmekanisk observation på samma sätt som om Lisa hade träffats av den. Byt ut Per mot en annan tegelsten som träffas av det som slungas ut från den första tegelstenen. När den andra tegelstenen påverkas observerar den istället för Per. Fotonen emitteras lika mycket med två tegelstenar som observatörer som två människor.

Den enda kvantmekaniska observation vi kan göra är med ett naket öga: observera en enda foton. "Per", "lisa" och "tegelsten" är stora, verkliga objekt. De innehåller var för sig en trillion atomer.

Jämförelse: det finns mer atomer i ett glas vatten än det finns glas vatten i alla världens hav. Grubbla över det en stund.

Per eller Lisa kan inte göra en "kvantmekanisk" observation. En tegelsten är ett dött objekt.

Det här är ett stort ämne, och jag tänker inte ta in något genom youtube-länkar utan vill ha böcker, artiklar eller pappers att utgå från. Men jag håller med om att många, inklusive Penrose, verkar vara inne på fel spår.

Dock vill jag peka på It From Bit, en ide från John Archibald Wheeler. Jag tycker att idén är intressant, men jag tror att om man tolkar sådana här idéer som ontologiska, och som solipsism, så är man på fel spår. I stället för ontologi kan man bättre se det som epistemologi, och som ett försök att skapa en informationsteori.

"Allt fler medvetandefilosofer säger sig komma till slutsatsen att den klassiska fysiken inte medger ett icke-materiellt medvetande att interagera med hjärnans neuroner, då de senare bara låter sig påverkas av fysiska krafter. I nästa andetag drar de in kvantmekaniken som en ny öppning för att möjliggöra det omöjliga." Det kan se ut som ett billigt trick, men om man som jag hävdar att emergens är ett vanligt fenomen i världen, så slipper man denna motsättning. Den fysiska verkligheten blir då en förutsättning för att medvetande kan uppstå. Medvetandet, liksom tryck m.m, är emergent. Medvetande, självmedvetande, självreglering, homeostas, återkoppling... allt blir fenomen hos komplexa system, som kan förstås med allt möjligt från reglerteknik till kaosteori.

Niklas Boström har sina poänger, men frågan är om de inte är mer roliga än realistiska.

Jag antar att du har läst om boltzmannhjärnor. Om universum dör värmedöden så kommer fritt svävande partiklar förr eller senare forma sig till självmedvetna vetenskapsmän som har skådat stjärnor och planeter på natthimlen. Det är bara en fråga om tid innan det händer av ren slump. Av statistiska skäl kommer de flesta sådana vetenskapsmän vara så enkla som möjligt. Stjärnorna och planeterna behöver inte finnas på riktigt då det är mycket enklare att bara skapa färdiga minnen av att ha sett sådana. Vetenskapsmännen behöver inte heller ha någon kropp med ögon som ser något och de behöver inte ha något hjärta som pumpar fram nytt syre. Hjärnorna reflekterar en sekund över stjärnorna och planeterna som de tror sig ha sett och löser sedan upp sig.

Om värmedöden varar för evigt kommer oändligt med sådana hjärnor att skapas, även om det tar eoner mellan varje tillfälle. Rent statistiskt borde vi då vara sådana hjärnor istället för riktiga människor som inte är oändliga till antalet. Problemet är bara att för varje hjärna med konsistenta minnen så borde det finnas ett mycket större antal hjärnor med trasiga minnen och vår bild av natthimlen borde snarare likna myrornas krig.

Och så är det väl även med eventuella simuleringar? Varför har vi en så komplicerad värld med miljarder människor och oräkneliga galaxhopar. De flesta simuleringar borde vara enkla med få människor och få himlakroppar. Varför befinner vi oss inte i en sådan?

Enskilda kvantmekaniska händelser kan mycket väl ha makroskopiskt observerbara effekter. En tung foton kan mycket orsaka att Lisa får cancer, vilket både Lisa och Per märker av. För att inte tala om Tegmarks kvantpistol om man vill dra det till sin spets.

Och ur fotonens perspektiv, varför är Per och Lisa mer levande än tegelstenar? Gör det ena elektronskalet mer ont än det andra?

Vänligen beskriv hur?

Beskriva vad? Hur tillskottsenergin från en absorberad foton kan slå sönder en molekylbindning?

Säger Linde att medvetandet kan styra din hand? Kanske är det så att det är medvetandet som indirekt genom dina sinnen och känslor har programmerat din hjärna för övrigt är medvetandet bara en observatör. Det är ju förstås om dina sinnen och känslor är olika grader av medvetande. Dom tycks dock dela en annan egenskap med medvetandet och det är att dom är subjektiva.