Är det vår moraliska skyldighet att meditera?

Från mångtusenårig tradition av meditation inom t.ex. buddhismen vet vi att medkänsla och empati inte är någonting som utdelas i en bestämd och oföränderlig mängd vid födseln, nej detta är egenskaper vi kan kultivera genom livet, till gagn för både vårt eget och vår omgivnings välmående.

Den som inte litar på anekdotisk bevisföring står fri att söka upp vetenskapliga artiklar i ämnet (se t.ex. detta urval) men råds att i den här tråden utgå från att hypotesen stämmer och argumentera utifrån den grunden.

Nu till frågan:

Anser läsaren att vi

1. Har en skyldighet gentemot medmänniskan att inte behandla denne illa?

2. Att om (1) besvaras jakande, att vi därutöver har en skyldighet att se till att vi går in på saken djupare och ser till att vi även tar itu med de förutsättningar om gör att vi eventuellt skulle ledas att agera oförnuftigt, i affekt på ett ohälsosamt vis, utifrån dålig självkontroll etc. och därigenom behandla medmänniskan illa?

För att uttrycka saken annorlunda: Är vi, eller är vi inte, minst lika förpliktade att se över förutsättningarna för omoraliskt beteende som att undvika omoraliskt beteende i sig? Jag menar, det ena (amoralism) följer ju blott ur det andra (en dåligt utrustad och otränad hjärna), med enda skillnaden att vi, med kunskap om detta, får möjlighet att agera med mer vidsynt förståelse för vårt beteende om vi förhindrar latent omoraliska tendenser (t.ex. problematiskt kort stubin) från att slå rot inom oss, snarare än att tro att vi ska kunna agera som moraliskt framstående individer även utan träning och sedan misslyckas med detta till alla inblandades förtret.

Den som inte borstar sina tänder kan beskyllas för onödig samhällsbelastning genom sitt slarv. Ska det även bli till en självklarhet för civiliserade människor att mer noga se över sin mentala hygien?

Jag tycker att vi ska undvika att få tråden att börja handla om politik eller hårklyverier om vad som är moraliskt beteende. Vi utgår från det vanliga: icke mörda, icke stjäla, icke drabbas av ilskan bakom ratten ("road rage") etc.

Agera som vi känner helt enkelt. Bra ide!

Jag antar för enkelhetens skull att din hypotes är sann.

1. Nej. Det finns ingen inneboende skyldighet att inte behandla medmänniskor illa. Däremot är människan en social varelse, och i samspel med andra tvingas hon förändra sitt beteende för att passa in och för att kunna fortsätta vara social. Därför blir det en pseudoskyldighet att inte behandla andra illa. Man behandlar inte andra illa för sin egen vinning och för att man lever med tron om att livet som helhet blir bättre av att behandla sina medmänniskor väl.

Om amoralism följer ur en dåligt utrustad och otränad hjärna, hur ska den vara kapabel att avgöra när den är tillräckligt tränad och enligt vem? När har du rättat in dig tillräckligt i ledet för att kunna vara nöjd med din tillvaro, eller för att andra ska vara nöjd med den? Vad är målet egentligen? Att du ska vara tillfreds med din tillvaro, eller att andra inte ska lida av din närvaro?

Jag spekulerar: När den moraliska riktlinjen alltid kommer utifrån tänker jag att det kan leda till en obalans i sinnet. Den yttre världen som du inte kan kontrollera motarbetar den inre världen som du kan styra, vilket leder till en motsättning. Du förlorar kontrollen över dig själv och dina ståndpunkter, vilket kan ge upphov till precis de omoraliska beteenden du radar upp. En frustration över att inte vara fri och att förlora kontrollen över sig själv och vad som är viktigt för en själv. Med bakgrund i det skulle man istället kunna påstå att det är omoraliskt att meditera, om syftet är att passa in i en moralisk form som du inte stöpt själv, då det också kan ge upphov till oönskade beteenden för andra.

2. Hej,

Bara för att det finns skyldigheter innebär det inte att man nödvändigtvis kan eller måste leva upp till skyldigheterna.

Med vänliga hälsningar,
Djävulens advokat

Om vi antar att det är sant att det är en skyldighet att meditera och således även borde vara en skyldighet för var och en att se över sin mentala hygien: Ligger det inte på samhället att ge dessa människor en chans att se över sin mentala hygien? Jag tänker på hur samhället är uppbyggt och hur exempelvis arbete under konkurrens och höga krav leder till stress. I mina ögon kan det tyckas omoraliskt att påstå att det är en skyldighet att leva upp till vissa krav och sedan inte ge alla chansen att leva upp till kraven.

Man kan även se till de människor som måste slita som djur nästan alla vakna timmar på dygnet för att klara räkningarna en månad, vad har de för incitament för att meditera och när ska de ges tid till det? Är det inte omoraliskt att ställa sådana krav på människor som inte har en chans att leva upp till dem?

Så följer det ur denna pseudoskyldighet, om vi väljer att agera på den, att se till att vi faktiskt kan efterleva idealet? Om vi säger: "Jag bör behandla andra väl!" står vi nu, som kunskapens människor som vet hur det mänskliga psyket fungerar, inför valet huruvida vi även ska leva upp till detta eller inte, genom insikten att för att möjliggöra detta, krävs att vi griper taget om våra meditationskuddar och sätter oss i lotus! Om vi inte ser efter och vårdar vårt inre så skulle man kunna argumentera för att vi fattat beslutet att vara omoraliska då vi i så fall lätt faller offer för det beteendet.


Detta gäller ju då oss som är rustade med förmåga till framtidsplanering. En oändligt intelligent person skulle direkt inse det orsakssamband som råder mellan meditation och gott uppförande, men skulle inte nödvändigtvis agera på den kunskapen. Härom tvistar och resonerar vi nu. Den moraliska kompassen kommer såklart alltid inifrån, vi lever ju ändå i nihilistiska och gudsdöda tider. Målet är lycka och välgång, för oss själva och för andra!


Är det alltså enbart förnämt folk som har ekonomiskt och kulturellt kapital nog för buddhistisk människokärlek? Å ena sidan vill vi ju inte vara exkluderande, men å andra sidan är ju många människor intresserade av statussymboler – tänk om välodlad människokärlek och empati skulle kunna bli en sådan! Ja, och nu ställer jag ju inte något krav på någon, jag kommer bara med frågan hur ni andra tycker att vi ska resonera.

Man skulle även kunna dra resonemanget till att kunna handla om "existentiella risker". Ett av de större hoten mot mänskligheten är ju vi själva och särskilt sårbara blir vi om vi enbart ska förlita oss till vår goda natur, utan att aktivt fostra en sådan natur! Att älska sin nästa är ju inget som sker per automatik, en och samma människa är förmögen till såväl girighet som generositet, såväl aggression och medlidande. Här gäller det att aktivt välja inriktning, om vi vill styra upp situationen!

Hade omständigheterna sett annorlunda ut kunde ett helgon istället ha blivit en yrkeskriminell! Visst är det få som argumenterar för tabula rasa, men samtidigt förnekar väl ingen hur inflytelserika de sociala och kulturella influenserna är på oss! Hur ska det väl gå för oss arma jordvarelser om vi inte lär oss att älska varandra? Hur naivt är det inte samtidigt att tro att denna kärlek ska kunna fostras utan meditativt arbete? Med denna kunskap måste vi ju faktiskt göra ett aktivt val, vi kan inte blunda för hur vi fungerar; att sann moral inte uppstår ur ett vakuum, utan kräver sin munk!

starke_adolf uttrycker sig klokt och intressant som vanligt.

Att just meditera, givet viss forskning, skulle vara bästa vägen för ökad rättvisa eller frihet eller vad man nu ser som mål, har jag svårt att köpa. Lika mycket som att inte initiera skada mot andra eller ta orättmätigt mycket av gemensamma resurser, kan man ju se en moralisk skyldighet i att ta reda på vad som är sant och viktigt i det specifika eller allmänna(givet någon kontext) fallet. För detta krävs det ju ofta mer praktisk verksamhet än meditation. Ibland behövs upprörda och passionerade känslor.

Att med hjälp av meditation, vårda det inre kan misstolkas som om att det alltid är bra att vara lugn och argumenterande.

För empati och medkänsla talar vi nu mer specifikt om det som brukar kallas loving-kindness eller mettā, vilket då är övningar i just dessa sinnestillstånd. Annan typ av meditation behöver vi inte diskutera. Poängen är detta:

1. Många argumenterar för moraliskt beteende.
2. Få argumenterar för de förutsättningar som leder till moraliskt beteende (annat än "bättre sådana samhällsinstitutioner!" – det rör sig aldrig vad jag sett om ett fokus på en inre omdaning av människan, vilket jag menar är det främsta kravet)

Ok. Jag förstår poängen. Det är en intressant aspekt/vinkel på det hela du för fram. Behöver dock fundera en del om jag ska ha något att tillföra i diskussionen, mer än vad som framkommit.

Om man antar att meditation har de positiva effekter som nämnts så borde väl det vara i samhällets intresse att se till att möjligheter till meditation ges. Personligen skulle jag gärna se att 15 minuter meditation infördes på skolschemat i grundskolan. Sedan är det väl upp till individen som vuxen om hen vill fortsätta meditera. Något man kan fundera över är om effekterna av meditation som man gör i skolan är bestående effekter?

Varför blandar du ihopa meditation med medkänsla och empati?
Medkänsla är en (en alltså) egenskap som bla Buddhismen strävar efter att utveckla.
Men inte ens Buddhismen menar att det är en produkt av meditation.


Meditation har, vilket de gamla texterna berättar, används i en stor mängd olika situationer, för en stor mängd olika syften.
Och, som världens äldsta bok berättar, så har meditation t.o.m. använts som förberedelse inför Krig (Läs Gilgamesh-eposet).


Jag menar att alla skolor borde ha meditaion på schemat. Från årskurs ett och sen vidare genom alla årskurser.
VArje morgon borde börja med ett meditationspass och detsamma varje dagsslut.

Jag tycker att det låter som att tanken är god, men jag har svårt att se den rent praktiskt skulle vara gångbart så som samhället ser ut idag. Jag tycker även att det låter som tanken är god när man säger att man borde införa meditation på skolor som PelleSaga skrev, men man tar inte hänsyn till sekundära effekter. Dels tar det energi och kraft från annat som är viktigt. Dessutom tror jag att det är svårt att se ett kausalt samband mellan meditation och de effekter som är eftersträvansvärda. Ett möjligt motargument är att det istället skulle ge energi och kraft till annat.

Ytterligare ett problem ligger i det normativa förhållningssättet till meditation; "Sätt dig ned och meditera!", "Det är din skyldighet att meditera!". Jag tror inte att ett sådant förhållningssätt ger en själslig ro, som jag antar är syftet, om drivkraften inte kommer inifrån. Meditation blir bara ett av många måsten, vilket är precis motsatsen till vad det är tänkt att vara, antar jag.

Absolut inte skulle jag påstå. Även om vi lever i ett till synes gudsdött samhälle här i Sverige innebär det inte avsaknad av moralisk kompass. Jantelagen lever till exempel fortfarande kvar, och formar till viss del vår mentalitet. Mentaliteten blir en attityd, ett grundförhållningssätt till vad som är rätt och riktigt. Den moraliska kompassen pekar i den riktning som den stora massans mentalitet anser är rimlig som grupp.

Nej. Det kulturella kapitalet tror jag att alla kan besitta om de tillåter sig själva att göra det. Men jag tror att förnämnt folk har ett ekonomiskt kapital att lättare kunna ta sig tid att meditera, ja.

Förövrigt tycker jag att genuint förnäma (läs inte nyrika) människor ofta är extremt bra på att vara trevliga. Även om det bara är en fasad (eller inte) så kan man se det som att de beter sig moraliskt riktigt. De sköter sin hygien och är varma personer som beter sig "som man ska".

Det får mig att tänka på följande: Är det som räknas att man kan upprätthålla en fasad av ett moraliskt riktigt beteende, eller att man har ett genuint moraliskt riktigt beteende? Det förra uttrycker sig på samma sätt som det senare för en utomstående men för personen själv känns det förmodligen inte rätt. Om man då lyckas behandla det här inre obehaget hos människor med meditation, som en bedövning av tanken. Är det moraliskt rätt att göra det? Är det inte hjärntvättande?

Att samordna oss på ett sådant vis, att det blir en naturlig del i vardagen för varje skolelev och/eller vuxen medborgare att trimma sina moraliska färdigheter och sin förmåga att känna med sin medmänniska, skulle ju vara att gemensamt agera utifrån en mycket djup förståelse för vår mänskliga natur. Det är något helt annat än detta ständiga prat om att inte kriga eller mörda varandra, detta är att faktiskt agera på ett sådant sätt att vi odlar ett kännande och altruistiskt hjärta som inte har den viljan att det vill vara hänsynslöst eller illvilligt eller inte bry sig om andra!


Ska vi helt försaka medlidande och empati för att detta är oviktigt och att vi hellre spenderar vår tid med annat? Många skulle nog se dessa drag som en viktig del i att vara människa! Särskilt om vi vill leva tillsammans i samhällen!


Hjärntvätt är något jag förmodade skulle dyka upp som respons. Och ingen vill ju bli utsatt för hjärntvätt! Men, om vi är uppriktiga, är inte varje möte med någon annan, varje influens, varje intryck, varje dag i livet, en slags hjärntvätt, om vi nu vill mena att meditation skulle vara det! Nog vill vi kunna uttrycka vår individualitet och inte omdanas i auktoritetens regi, men här är ju inte ett mer utbrett samhällsfokus på att kultivera medkänsla skilt från den "hjärntvätt" som finns i att vi lär oss vårt språk och formar våra tankar utifrån yttre influenser, att vi lever i en viss kultur, att vi går i skola, att vi ser på film, läser böcker eller lyssnar på radio, kommunicerar med andra etc.

Sedan är ju denna metod något som de facto skulle förvalta och bilda genuin omtanke och medkänsla! Det rör sig inte om några samhälleliga maximer som spottas ut ur byråkratiska munnar! Nej, här talar vi om att spänna empatimusklerna så att de är starka och friska när vi sedan står i ett möte med en människa i vardagen.