Varför denna "bevarande-iver"?

Ja jag vet vad du skriver och kan det, spelar väl ingen roll vad "huvvudtesen" är. Vad Survival of the fittest betyder på svenska kan DU finna på närmsta bibliotek, eller så finns det översättningstjänster på internet.

Kul att du beskyller andra för att debattera ohederligt(tidigare i denna tråd) samtidigt som du förringar mig med att kalla mig grabben och hänvisa mig till närmsta bibliotek för att jag inte håller med dig. Tillåt MIG att skratta.

Vilket är egentligen ditt problem?

I inlägg #30 ber du mig att rätta dig. Jag svarar på detta i inlägg #34, där jag utan att vara oförskämd försöker förklara saken. Faktum är att jag gör det för att vara snäll, för att hjälpa dig förstå evolutionsprincipen och principen om 'de bäst utrustades överlevnad'.

Du svarar med hånfullhet. Totalt obegripligt!

Men skam den som ger sig. Här ska du, trots din totala brist på tacksamhet, få ytterligare lite hjälp av mig:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Argumentationsfel

Jag tror det som förklarar dina funderingar är människans outgrundliga medkänsla. Varför har vi medkänsla? Som gör att vi vill uppoffra oss för något som är uppenbart inte lönande men vi gör det eftersom något i vår primitiva hjärna säger att vi bör.

Jag anser att vi är som myror som till synes har ett gemensamt medvetande och samverkar därefter. Vi försöker ihärdigt att uppnå detta gemensamma medvetande med alla medel eftersom det är nånting som är så naturligt viktigt. Att alla tycker och tänker lika.

Därför känner vi andras känslor, människor, djur, växter och ting i fallande styrka. Somliga av oss känner för ett blödande träd, somliga känner inget alls. Visst har växter och ting inte känslor, men jag tror att vi kan relatera till viljan att vara som vi kallar självbevarelsedriften. Men egoismen är starkare än medkänslan och därför förstör vi till den grad vår medkänsla stoppar oss.


Är det här en förklaring eller har jag förstått dig fel?

Människan är ju en naturkatastrof som även drabbar sej själv ..vissa inser detta och försöker hopplöst mildra de negativa effekterna av vår framfart, [och även dämpa sitt dåliga samvete] genom att typ bevara pandorna eller
"återställa naturområde"

Tyvärr så tror jag att när vi inom en inte alltför avlägsen framtid har haft ihjäl det mesta av den vilda naturen så kommer vi att sakna den, framförallt kommer vi nog att sakna syret den producerade...

När någonting är helt borta så är det ofta väldigt svårt eller omöjligt att få tillbaka det. Om vi efter att aktivt eller passivt ha raderat bort en art, ett språk eller ett byggnadsverk från jordens yta kommer på att det kanske inte var en så bra idé, så är det oftast inte så mycket att göra åt saken. Trots mänsklighetens oändliga dumhet har vi trots allt fattat att några grejor som försvunnit kanske skulle ha varit bra att ha kvar. Problemet är att den insikten ofta kommit långt efter den tidpunkt då det gick att göra något åt det hela.

Jag skulle därför gissa att en stor del av bevarandeivern kommer av att man inte vill bli ihågkommen som en av dem som oåterkallerligen förstörde något som ens efterlevande kommer att sakna, även om denna sak kan verka helt obetydlig i dag.

Med detta sagt, så håller jag ändå med om att bevarandeivern ibland går till överdrift. Det har i mina ögon mer med missriktad nostalgi att göra

De arter som människan har avlat fram och spritt är mycket väl anpassade för en miljö full med människor. Efter som människan drar nytta av de här arterna ser hon nartuligtvis till att de överlever och frodas.

Därför att de flesta kulturerna i världen bygger på empati för individer och ting, detta i sin tur underminerar vår förmåga att se ett större och kanske viktigare perspektiv men det är en annan tråd.

Varför kulturerna har drivits på detta håll tror jag är att vi har en stor hjärna och för mycket fritid, detta leder till ett ökande av det fruktade men ack så vanliga sociala umgänget. Socialt umgänge i sin tur leder till att gruppen värdesätter varje enskild invidivid högre än gruppen som helhet. Synnerligen destruktivt men vi har det så lätt som art att det kommer dröja länge till innan vi behöver bry oss "på riktigt".