Första gången jag spelade schack mot en dator, så var datorn bestyckad med 8kb statiskt RAM och behövde tänka 30-40 minuter för varje drag. Det gick att vinna mot den om man inte gjorde några misstag, men satte man bort en pjäs så såg den det direkt. Och då den aldrig satte bort några pjäser själv, så var det svårt att vinna om man slarvade. Det fanns dock något monotont och mekaniskt i dess spelstil, då den alltid lika defensivt flyttade sina pjäser mot brädets mittzon, istället för att som en människa försöka sig på något offensivt längs ena eller andra flanken.
Jag hade visserligen programmerat en del själv, men visste på den tiden inte mer om schackprogram än att de tänkte några drag framåt. Och i min föreställningsvärld skulle man på något sätt vara tvungen att hårdkoda spelstrategier för att få datorn att spela rätt, för nyttan av långsiktiga strategier skulle alltid ligga bortanför horisonten för datorns sökträd. Datorn skulle inte vara kreativ, utan det var programmeraren som skulle vara kreativ och koda något som datorn mekaniskt kunde upprepa.
Jag tror att bilden delas av många fysiker, matematiker och en och annan medvetandefilosof, som i sina yngre dagar skrev fortranrutiner och kom till slutsatsen att en dator aldrig skulle kunna tänka som en människa, oavsett hur många transistorer man tryckte dit. För om en dator inte kan tänka kreativt, så kan inte heller en dator med dubbla kapaciteten göra det. Det vore som att multiplicera talet noll med någon konstant, resultatet blir fortfarande noll.
När jag av ren nyfikenhet började programmera egna brädspelsalgoritmer så förändrades snart bilden. Var kombinatoriken begränsad så räckte ofta datorns sökdjup för att hitta drag som var optimala eller nästan optimala. Till min stora förvåning framstod många drag som vackra och kreativa lösningar som jag själv inte hade kommit på. Det ledde till insikten om att optimala drag från dator inte skulle gå att urskilja från en skicklig människas drag. Krävdes det listiga strategier för att vinna spelet, så skulle vi se dessa strategier i datorns drag. Annars vore de inte optimala. Formaliserade jag spelets regler, så skulle datorn förstå spelet och spela detta med största möjliga kreativitet.
Länge fnystes föraktfullt över schackdatorer med förevändningen att mänskliga stormästare alltid var bättre. Idag använder man schackdatorer i tv-studion när man refererar världsmästerskapen. Inför varje drag tänker datorn ut nästa drag, oftast inom en eller ett par sekunder. Några minuter senare gör världsmästaren sitt drag, är det samma som datorns så anses han spela optimalt, annars har han förmodligen gjort ett misstag som i värsta fall kan kosta honom partiet. I ett mästerskap är inte marginalerna större än så.
Alan Turing tänkte sig att en testperson skulle kommunicera med en dator på distans, men han fick inte veta om det var en människa eller en dator i andra änden av förbindelsen. Kunde testpersonen inte avgöra vilket det var, så kunde det inte heller vara någon skillnad mellan datorns och människans intelligens.
Antag att vi låter en testperson spela schack mot en dator på distans. Låter vi dessutom datorn arbeta långsammare än normalt och lite slumpvis göra ett och annat sämre drag, då finns det ingen objektiv skillnad kvar mellan hur datorn spelar jämfört med världsmästaren. Testpersonen skulle inte kunna avgöra vem han spelar mot och schackdator passerar då turingtestet, bortsett från att kommunikationen är begränsad till att handla om schackdrag.
Kan vi då hävda något annat än att schackdatorn är både intelligent och kreativ, och fullt ut förstår hur man spelar schack? Om vi anser att datorn agerar mekaniskt utan förståelse, vad har vi då för argument för att människan gör något annat?
Jag hade visserligen programmerat en del själv, men visste på den tiden inte mer om schackprogram än att de tänkte några drag framåt. Och i min föreställningsvärld skulle man på något sätt vara tvungen att hårdkoda spelstrategier för att få datorn att spela rätt, för nyttan av långsiktiga strategier skulle alltid ligga bortanför horisonten för datorns sökträd. Datorn skulle inte vara kreativ, utan det var programmeraren som skulle vara kreativ och koda något som datorn mekaniskt kunde upprepa.
Jag tror att bilden delas av många fysiker, matematiker och en och annan medvetandefilosof, som i sina yngre dagar skrev fortranrutiner och kom till slutsatsen att en dator aldrig skulle kunna tänka som en människa, oavsett hur många transistorer man tryckte dit. För om en dator inte kan tänka kreativt, så kan inte heller en dator med dubbla kapaciteten göra det. Det vore som att multiplicera talet noll med någon konstant, resultatet blir fortfarande noll.
När jag av ren nyfikenhet började programmera egna brädspelsalgoritmer så förändrades snart bilden. Var kombinatoriken begränsad så räckte ofta datorns sökdjup för att hitta drag som var optimala eller nästan optimala. Till min stora förvåning framstod många drag som vackra och kreativa lösningar som jag själv inte hade kommit på. Det ledde till insikten om att optimala drag från dator inte skulle gå att urskilja från en skicklig människas drag. Krävdes det listiga strategier för att vinna spelet, så skulle vi se dessa strategier i datorns drag. Annars vore de inte optimala. Formaliserade jag spelets regler, så skulle datorn förstå spelet och spela detta med största möjliga kreativitet.
Länge fnystes föraktfullt över schackdatorer med förevändningen att mänskliga stormästare alltid var bättre. Idag använder man schackdatorer i tv-studion när man refererar världsmästerskapen. Inför varje drag tänker datorn ut nästa drag, oftast inom en eller ett par sekunder. Några minuter senare gör världsmästaren sitt drag, är det samma som datorns så anses han spela optimalt, annars har han förmodligen gjort ett misstag som i värsta fall kan kosta honom partiet. I ett mästerskap är inte marginalerna större än så.
Alan Turing tänkte sig att en testperson skulle kommunicera med en dator på distans, men han fick inte veta om det var en människa eller en dator i andra änden av förbindelsen. Kunde testpersonen inte avgöra vilket det var, så kunde det inte heller vara någon skillnad mellan datorns och människans intelligens.
Antag att vi låter en testperson spela schack mot en dator på distans. Låter vi dessutom datorn arbeta långsammare än normalt och lite slumpvis göra ett och annat sämre drag, då finns det ingen objektiv skillnad kvar mellan hur datorn spelar jämfört med världsmästaren. Testpersonen skulle inte kunna avgöra vem han spelar mot och schackdator passerar då turingtestet, bortsett från att kommunikationen är begränsad till att handla om schackdrag.
Kan vi då hävda något annat än att schackdatorn är både intelligent och kreativ, och fullt ut förstår hur man spelar schack? Om vi anser att datorn agerar mekaniskt utan förståelse, vad har vi då för argument för att människan gör något annat?
__________________
Senast redigerad av WbZV 2016-12-08 kl. 22:03.
Senast redigerad av WbZV 2016-12-08 kl. 22:03.
