Citat:
Ursprungligen postat av
shrwugnsi
Jag är en obotlig optimist. Jag ser självklart alla problem i världen. Men jag ser också vilka framsteg vi gör (4 steg framåt, 2 steg bakåt, 4 steg framåt, 2 steg bakåt och så vidare...). Nästan alla viktiga långsiktiga trender är positiva enligt mig. Jordens befolkning lever längre, rikare och friskare samt åtnjuter fler rättigheter än någonsin tidigare. Nästan alla vetenskapliga områden avancerar med rekordfart och så vidare.
På grund av denna stora optimism räds jag också döden mycket och betraktar döden som förlorad tid och missade chanser, roliga stunder med mera. Ungefär som att låsa in sig hemma utan teinik och inte göra någonting. Man kommer inte få se blommorna, inte få höra fåglarna, inte få veta vilka fantastiska medicinska eller astronomiska upptäckter som gjorts. Eller som dem medvetslösa sömnen. Jag ser också den medvetslösa sömnen som förlorad tid, dock tyvärr ett nödvändigt ont för fortsatt överlevnad.
Men efter att ha funderat lite. Kanske är det inte så "bra" för mig och andra optimister? Se resonemang nedan.
Antaganden:
(i)inget efterliv. Livet efter döden är som livet innan födseln, icke-existerande.
(ii)optimisten ser livsåren som positiva och dödsåren som negativa
(iii)pessimisten ser livsåren som negativa och dödsåren som positiva
Den stora optimisten som ser livet positivt och döden som frånvaro av positivtitet (något negativt) kommer då att ha kanske 85 år (sin livslängd) med positiv tid. Men oändligt många år av tid i frånvaro av positiva stimulanser.
85 - ∞ = -∞ = en negativ oändlighet. Optimisten förlorar matematiskt.
För den stora pessimisten däremot som ser livet som något negativt och frånvaro av livet (döden) som något positivt ser det ut såhär.
-85 + ∞ = ∞ = en positiv oändlighet. Pessimisten vinner alltså matematiskt.
Kontenta: är kanske tankegångarna felaktiga? Enligt ovanstående resonemang kanske det borde vara den djupt pessimistiska personen som är optimist och den djupt optimistiska personen som är pessimist?
Det blir väl ändå bara vad man känner under de 85 levnadsåren som är viktiga för svaret i frågan?
När vi inte lever varken gläds eller lider vi ju (antar jag).
Under de 85 åren vi har så är optimistens minus att den kanske räds eller grämer sig när den tänker på den oändlighet då inget kommer att upplevas.
Pessimisten å andra sidan ser kanske med lättnad och glädje på att det ska ta slut och att den ska befrias från alla tankar och känslor.
Men ifall pessimistens glädje inför den oändliga döden vore starkare än optimistens vånda för densamma så skulle ju pessimisten vara den mer belåtna av de två. Det skulle väl med andra ord inte finnas någon anledning att kalla honom/henne pessimist då?
Så nej, förmodligen är det inte bättre att vara pessimistisk eftersom pessimisterna isåfall skulle ha kallats optimister.