Citat:
Upplevt samma. Tror inte det räcker med bara nofap. Utan fokusera på allt du kan.
Häromveckan var jag påväg till gymmet. Full utav energi. Fick impuls att börja sprinta i varje uppförsbacke. Kändes som att jag rörde mig i 200km/h. Hade glömt hur kul det är att springa i intervaller. Inte sprungit så hårt sen jag var liten och jag sket högaktningsfullt i vem som såg.
Älskade att springa snabbt när jag var ung. Det bästa jag visste och det var få som kunde hålla takten.
Nu kickade hjärtat igång som fan och man kände att man levde.
Därefter in på gymmet och lägga samma energi under vikterna. Folket på gymmet verkade bli mer taggade utav min blotta närvaro och jag fick många leenden, blickar och nickningar.
Påväg hem den dagen drog jag på musik och luva. Varje person jag mötte log jag bemötande åt och dom sken upp. En blondin som jag tror var vrålsnygg kom mötandes och sökte ögonkontakt. Såg henne snabbt i periferin och drog iväg ett leende, såg att hon log tillbaka.
Därefter kom det en kille som såg ut som en badass, han log och hälsade på en han gick förbi, sen när han kom närmare mig så fick han allvarlig blick. Typiskt staredown moment. Tittade upp på honom och han började le, jag log tillbaks.
Kändes som att "le och hela världen ler emot dig". Så skönt efter 10 års socialfobi.
Bjud på ett leende. Ni kan göra någons dag! Le ifrån hjärtat. Vardagen blir lite trevligare då.
Det är det som är alfa. Inte sura miner, det är att försöka hävda sig.
Skadat knät under bowling så har inte kunnat röra mig på ett tag. Relapse på det. Låg energi som fan. Ska tillbaka nu när knät har läkt. Samt införskaffa löparskor så man har till sommaren. Därefter pusha varenda komfortzon man har.
Ska se om en ny vän ska hänga med och springa tidiga lördagmorgonar. Kan passa på att lära honom svenska
Kommer bli bra.
Häromveckan var jag påväg till gymmet. Full utav energi. Fick impuls att börja sprinta i varje uppförsbacke. Kändes som att jag rörde mig i 200km/h. Hade glömt hur kul det är att springa i intervaller. Inte sprungit så hårt sen jag var liten och jag sket högaktningsfullt i vem som såg.
Älskade att springa snabbt när jag var ung. Det bästa jag visste och det var få som kunde hålla takten.
Nu kickade hjärtat igång som fan och man kände att man levde.
Därefter in på gymmet och lägga samma energi under vikterna. Folket på gymmet verkade bli mer taggade utav min blotta närvaro och jag fick många leenden, blickar och nickningar.
Påväg hem den dagen drog jag på musik och luva. Varje person jag mötte log jag bemötande åt och dom sken upp. En blondin som jag tror var vrålsnygg kom mötandes och sökte ögonkontakt. Såg henne snabbt i periferin och drog iväg ett leende, såg att hon log tillbaka.
Därefter kom det en kille som såg ut som en badass, han log och hälsade på en han gick förbi, sen när han kom närmare mig så fick han allvarlig blick. Typiskt staredown moment. Tittade upp på honom och han började le, jag log tillbaks.
Kändes som att "le och hela världen ler emot dig". Så skönt efter 10 års socialfobi.
Bjud på ett leende. Ni kan göra någons dag! Le ifrån hjärtat. Vardagen blir lite trevligare då.
Det är det som är alfa. Inte sura miner, det är att försöka hävda sig.
Skadat knät under bowling så har inte kunnat röra mig på ett tag. Relapse på det. Låg energi som fan. Ska tillbaka nu när knät har läkt. Samt införskaffa löparskor så man har till sommaren. Därefter pusha varenda komfortzon man har.
Ska se om en ny vän ska hänga med och springa tidiga lördagmorgonar. Kan passa på att lära honom svenska
Kommer bli bra.
precis så som du beskriver ska det va...trevligt o höra att du har hittat rätt !!