Hej alla glada. Det är nämnligen så att jag har nåt som jag vill berätta, som jag inte pratat med någon om typ. Det är en fuckt up situation som jag vill lämna bakom mig men jag mår mycket dåligt över det.
Såhär ligger det till. För några år sedan på en hemma fest hemma hos mig så hände det något förfärligt, inte äns kul. Vi var ett par personer som drack, rökte brass och hade det väldigt trevligt. På kvällen så.. alltså jag har det så svårt att äns skriva det. Jag får magont och mår lite illa i skrivandes stund. Iallafall, kvällen intar och jag blir riktigt full. En av mina bästa vänners flickvän vart dyngrak och behövde lägga sig (Han och hon skulle sova kvar) så hon gick och la sig.
Tidigare så hade jag och den tjejen flirtat litegrann på skämt, på andra fester.
Nåväl så tänker jag att jag ska ge henne ett glas vatten, så jag går till henne och ställer vatten glaset bredvid sängen och märker att hon sover. Av någon fucking anledning så taffsar jag henne på stjärten men i samma sekund så fattar jag att jag gör fel och går därifrån direkt. Mitt huvud spann i tankar ''Varför gjorde jag så för?'' ''Märkte hon nånting?''. Jag fortsatte och drack för att sedan däcka.
Dagen efter så vaknar jag med ångest, första gången i mitt liv som jag hade ångest och jag förstog inte förnst senare att det var ångest som jag hade drabbats av.
Allting verkade vara ''normalt'', tjejen hälsade vanligt på mig och jag skämdes. Dom åkte hem efter någon timma.
Senare den kvällen så ringer min killkompis mig och skriker ''VARFÖR HAR DU PULLAT ----?''
Jag får panik och svarar emot ''Det har jag fan inte gjort, vad fan är det du säger?''
Samtalet fortsatte med att han sa att han skulle döda mig och jag sa att hon ljög.
Det är här allting skär sig för mig. Hade hon sagt sanningen att jag taffsade på hennes rumpa istället för nåt annat, så hade situationen blivit helt annorlunda iallafall vad jag tror.
Det är fucking skam och förjävligt att jag taffsade på en tjej som var full och ''sov''. Jag har mått dåligt över att jag tillät min själ att smutsas ner så pass mycket, vidrigt gjort av mig. En skam jag kommer bära vidare på lång tid, vad jag tror (Men jag vill inte, jag har lidit redan, tydligen inte tillräckligt) Jag har slagit på mig själv, jag har fått grova ångest/panikattacker pga det smutsiga beteendet/händelsen. Att hon säger att jag pullade henne? What the fuck lixom, det var inte äns nära hennes f***a.
Även så är det en viss del att jag känner att jag svek en broder genom att jag taffsade på hans tjej. Det svider i själen. Hur kunde jag göra nåt sånt mot någon som bryr sig om mig? Ångest.
Jag ska tillägga att detta inte hänt flera gånger och att jag aldrig kommer göra nåt likadant.
Det tog nåt år innan jag vågade vara sann emot min vän, han tog det rätt bra men jag märkte hur hans ögon vart svarta. Grejen är att jag tror att han fortfarande tror på henne, det är det jag får psykos på. Det snurrar i min hjärna hela fucking tiden. Mitt fel att jag inte var ärlig på en gång kanske? Jag får verkligen damp på det här.
Dödsångest för själva grejen. Hur ser ni på situationen? Ska jag gå vidare och verkligen försöka att sluta att tänka på det här eller förtjänar jag att vara fast i dåliga tankebanor i resten av mitt liv eller ?
Min åsikt är att jag ska fortsätta leva mitt liv och försöka att sluta att tänka på det här och se det som ett misstag.
Såhär ligger det till. För några år sedan på en hemma fest hemma hos mig så hände det något förfärligt, inte äns kul. Vi var ett par personer som drack, rökte brass och hade det väldigt trevligt. På kvällen så.. alltså jag har det så svårt att äns skriva det. Jag får magont och mår lite illa i skrivandes stund. Iallafall, kvällen intar och jag blir riktigt full. En av mina bästa vänners flickvän vart dyngrak och behövde lägga sig (Han och hon skulle sova kvar) så hon gick och la sig.
Tidigare så hade jag och den tjejen flirtat litegrann på skämt, på andra fester.
Nåväl så tänker jag att jag ska ge henne ett glas vatten, så jag går till henne och ställer vatten glaset bredvid sängen och märker att hon sover. Av någon fucking anledning så taffsar jag henne på stjärten men i samma sekund så fattar jag att jag gör fel och går därifrån direkt. Mitt huvud spann i tankar ''Varför gjorde jag så för?'' ''Märkte hon nånting?''. Jag fortsatte och drack för att sedan däcka.
Dagen efter så vaknar jag med ångest, första gången i mitt liv som jag hade ångest och jag förstog inte förnst senare att det var ångest som jag hade drabbats av.
Allting verkade vara ''normalt'', tjejen hälsade vanligt på mig och jag skämdes. Dom åkte hem efter någon timma.
Senare den kvällen så ringer min killkompis mig och skriker ''VARFÖR HAR DU PULLAT ----?''
Jag får panik och svarar emot ''Det har jag fan inte gjort, vad fan är det du säger?''
Samtalet fortsatte med att han sa att han skulle döda mig och jag sa att hon ljög.
Det är här allting skär sig för mig. Hade hon sagt sanningen att jag taffsade på hennes rumpa istället för nåt annat, så hade situationen blivit helt annorlunda iallafall vad jag tror.
Det är fucking skam och förjävligt att jag taffsade på en tjej som var full och ''sov''. Jag har mått dåligt över att jag tillät min själ att smutsas ner så pass mycket, vidrigt gjort av mig. En skam jag kommer bära vidare på lång tid, vad jag tror (Men jag vill inte, jag har lidit redan, tydligen inte tillräckligt) Jag har slagit på mig själv, jag har fått grova ångest/panikattacker pga det smutsiga beteendet/händelsen. Att hon säger att jag pullade henne? What the fuck lixom, det var inte äns nära hennes f***a.
Även så är det en viss del att jag känner att jag svek en broder genom att jag taffsade på hans tjej. Det svider i själen. Hur kunde jag göra nåt sånt mot någon som bryr sig om mig? Ångest.
Jag ska tillägga att detta inte hänt flera gånger och att jag aldrig kommer göra nåt likadant.
Det tog nåt år innan jag vågade vara sann emot min vän, han tog det rätt bra men jag märkte hur hans ögon vart svarta. Grejen är att jag tror att han fortfarande tror på henne, det är det jag får psykos på. Det snurrar i min hjärna hela fucking tiden. Mitt fel att jag inte var ärlig på en gång kanske? Jag får verkligen damp på det här.
Dödsångest för själva grejen. Hur ser ni på situationen? Ska jag gå vidare och verkligen försöka att sluta att tänka på det här eller förtjänar jag att vara fast i dåliga tankebanor i resten av mitt liv eller ?
Min åsikt är att jag ska fortsätta leva mitt liv och försöka att sluta att tänka på det här och se det som ett misstag.
